Det ska bara vara så

Vi har haft en frisk vår. En oförskämt frisk vår. Hösten ska vi inte prata om. Den liknade som vanligt mest ett skämt. Men under våren var båda mina Kråkungar kärnfriska. Jag tror att vi hade en ynka liten VAB-dag i januari. Inget mer. Det brukar vara så. Att de är sjuka på hösten och friska om våren. När andra suckar över VABruari så jublar vi över att gå mot kallare, ljusare och friskare tider.

(Jag spelar högt nu. Jag vet. Jag leker med ödet och jag lär få äta upp vart enda ord. Jag vet. Men tydligen är jag så dum att jag skriver det här ändå.)

Är det då inte lite ironiskt att Kråkungarna blir sjuka i precis samma stund som MammaMu börjar nytt jobb. Jo lite. Faktiskt. Det liksom bara ska vara så. Tydligen. Storasyster som varit kärnfrisk har slagit till med två olika åkommor på två veckor. Inga långvariga grejer. Men ändå. Igår var det Lillebrors tur. Han vaknade med två igenmurade ögon. Han såg ut som han gått en match mot Mike Tyson under nattens mörka timmar. Stackars Lillebror. Det var bara att stanna hemma från dagis.

Nu har jag ju en sådan tur som har en man som oftast kan och vill vabba. Och framförallt har vi ju nu även förmånen att ha mormor och morfar nära till hands. (Vilken lyx!) Så det har löst sig. Jag ska verkligen inte klaga. Men det är ändå en stress. Att som precis nyanställd kanske, eventuellt behöva krångla och ställa in möten, introduktioner och utbildningar för att vara hemma med sjuka barn. Att inte veta om de är friska i nästa vecka.

Men det kan vara värre. Mycket värre. Det är bara att konstatera att det är så här det fungerar och gilla läget. Som alltid.