Det tog fyra dagar....

Precis så lång tid tog det innan MammaMu började ifrågasätta meningen med livet. Är det verkligen att jobba från morgon till kväll. Bli trött. Hämta trötta Kråkungar från förvaringsinrättning. Tjafsa sig igenom kvällen, som bara går ut på att få i sig själv och Kråkungarna tillräckligt med näring, tillräckligt snabbt, för att kunna stoppa dem i säng i en tid som åtminstone gör att de fungerar rent motoriskt dagen efter.

Är det verkligen så det ska vara. Dag ut och dag in. Vecka ut och vecka in. År efter år.

Jag tror inte det. Inte alls faktiskt. Det är inte alls så det ska vara.

Jag kanske har varit ledig för länge. Dessförinnan kanske jag jobbade på halvfart för länge. Och innan det kanske jag jobbade deltid för länge. Ända sedan Kråkungarna föddes, faktiskt. Men inte nu. Ett helt jävla idiotiskt val. Om ni frågar mig. Att jobba heltid alltså. När man inte måste.

Det tog fyra dagar. Sen längtade MammaMu hem till familjen. Den mycket trötta familjen.