Tjugohundratretton

Ja vad ska man säga. Tjugohundratretton var i alla fall ett händelserikt år. Det började lite trevande. Vi ville så gärna ta det stora steget att flytta. Flytta från Göteborg. Flytta hem. Dessvärre visste vi inte riktigt hur. Det var så många pusselbitar som skulle falla på plats. Framförallt skulle vi hitta jobb och någonstans att bo. Det var många turer fram och tillbaka. Hopp och misströstan. Vi var nästan beredda att ge upp och så plötsligt. Plötsligt föll bitarna på plats. En efter en. Vi skulle flytta.

Våren domineras av städning och rensning. Förberedelser för att kunna sälja huset med kort varsel. Vi flänger fram och tillbaka mellan Linköping och Göteborg på jobbintervjuer och husvisningar. En ganska hektisk vår. När vi väl hittade drömhuset började nästa fas. Försäljning och packning. En sommar bland flyttlådor. En sommar av väntan. Men vilken sommar. En helt fantastisk sommar. Vi badade i poolen och försökte njuta så mycket som möjligt av den sista sommaren vid vår sommaroas. Sommaren innebar även avsked. Otröstliga Kråkungar som tar farväl av kompisar, fröknar, huset och av det enda liv de kände till.

Men Kråkungarna var även nyfikna och förväntansfulla. Nyfikna på sina nya liv. Sitt nya hus. Sin nya skola och förskola, kompisarna och korna som vi pratat så mycket om. Att få bo nära mormor, morfar, farmor och farfar. Flytta ut på landet. Lillebror fann sig snabbt. Han hade ju alla traktorer att titta på. Första veckorna sprang han som ett skott till fönstret så fort han hörde traktorerna. Det dröjde inte länge innan han hade stenkoll på varje höbalspress, slåtterkross, plog och harv. Storasyster såg fram emot att få börja skolan och åka skolbuss. Hon var nervös, men det gick bra. Mycket bra. Över förväntan. Visst saknar hon sina kompisar i Göteborg ibland, men tårarna kommer allt mer sällan. Det bästa av allt är att de trivs. Båda Kråkungarna trivs här och ingen vill flytta tillbaka. Det värmer ett mammahjärta. Vi fick det bra. Vi fick det bättre. Det var ett bra beslut. Att flytta hem.

Tjugohundratretton var ett händelserikt år. Ett bra år. Ett år fullt av förändring. Positiv förändring.

Hösten var även den fantastisk. Så varm. Så ljus. Inte en regndroppe i sikte. Vi njöt av sensommaren och hösten. Det blev många öl i eftermiddagssolen i goda grannars lag.

Hösten var också produktiv. Maken hann få upp både en ny altan, en förrådsbod och ett stort dubbelgarage. Inga lata dagar där inte. Det återstår mycket, men det lämnar vi till nästa år.

Starten av vintern blev inte riktigt lika fantastisk. Vi behöver kanske inte gå in på alla detaljer. De har ältats allt för mycket som det är. Men låt oss hoppas på att de senaste månaderna bara har varit en liten parentes. Att det faktiskt bara vore för mycket begärt att allt skulle bli perfekt från början. Det hade varit lite för bra för att vara sant. Nej vi får istället hoppas på att tjugohundrafjorton är året då jag hittar glädjen i arbetet. Ett nytt, inspirerande arbete som får mig att må bra. Ett till maken också förstås. Arbeten som kan kombineras med familjelivet. Jag hoppas även på att jag och alla i min närhet får vara friska och vara vid god hälsa. Alla nära och kära. Det är vad jag hoppas på för nästa år. Det är bara det som saknas. Tjugohundratretton var nämligen året då vi hittade hem.

Gott Nytt År 2014 önskar jag er, alla mina vänner i bloggvärlden!