Svarta regnmoln

Det är tungt nu. Stora mörka moln har tornat upp sig och cirkulerar över mitt huvud. Regnet strilar ner och tynger mina kläder. Kroppen suger åt sig vattnet som en svamp. Varje steg blir tungt och jag kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan.

Det är mycket nu. På jobbet. Det känns om avslöjandet är nära nu. Att någon är på väg att syna bluffen. Att allt kommer att rasa. Oundvikligen. Det är svårt att försvara något som man inte tror på. Otroligt svårt. Det kan nog bara sluta på ett  sätt. Om mot alla odds skulle överleva veckans prövningar, väntar nästa prövning runt hörnet. Det är bara en tidsfråga. Jag måste därifrån. Innan det är för sent.

Jag sitter fast och kommer inte loss. Bristen på alternativ gör det svårt att andas.

Vad gäller de livsavgörande besluten så låter de vänta på sig. Jag hatar att vänta. För varje dag som går känns planerna som allt mer omöjliga att genomföra. Det kommer att vara jag som raserar alltihop. Lite komiskt faktiskt, att den som behöver förändringen mest av alla, kommer att vara den som gör förändringen omöjlig att genomföra.

Jag sitter fast och kommer inte loss. Bristen på alternativ gör det svårt att andas.

Det är tungt nu. Dessutom är maken på tjänsteresa. Jag måste rycka upp mig och skärpa till mig. Visa ett leende utåt, ingjuta ett falskt lugn och intala mig själv och min omgivning att allt kommer att ordna sig. Livet måste ju gå på som vanligt. Just nu finns det ingen här hemma som kan plocka upp spillrorna och ta hand om livet om jag skulle bryta ihop. För säkerhets skull får jag skjuta fram härdsmältan några dagar. Det ska nog gå bra det här. Det kommer att ordna sig. Det gör det ju alltid. Eller?!