Det här är ingen viktblogg

Det här är ingen viktblogg och kommer aldrig att bli en viktblogg. Däremot är det här ett viktinlägg.

Jag är överviktig och behöver gå ner i vikt. Jag mår inte bra i min kropp. Utan att gå in på några detaljer kan jag säga att jag har ett BMI på 29 (det bör helst ligga under 25), så jo, jag är överviktig och behöver gå ner i vikt. Kort, tjock och utan ork, så kan jag summera det hela. Om jag lyckas gå ner tio kilo så får jag en vikt som jag trivs med. Då kommer jag i storlek 38/40 igen. Helst skulle jag vilja gå ner 13 kg, men hey - don't push it!

Problemet är inte att jag inte kan. Jag vet att jag kan. Är jag bara är tillräckligt motiverad och ger mig sjutton på att klara det, så kan jag. Jag har gjort det förr. "I min ungdom" gick jag ner runt 14 kg och under en period hade jag storlek 36. Fatta! Sen flyttade jag till en annan stad och började jobba, blev sambo och gick långsamt upp igen pga feta middagar, jobbluncher och utebliven träning och vardagsmotion. Sedan kom två graviditeter. Jag gick upp lika mycket efter graviditeterna som under dem. Hemmalivet bjöd på många fikapauser och tillfällen för frestelser. Ett problem är att jag äter i alla sinnestämningar. Jag äter när jag är glad. Jag äter när jag är ledsen. Jag äter när jag har tråkigt. Och jag äter alldeles mycket. Det andra problemet är att jag är lat och rör på mig alldeles för lite. Inte heller finns tiden till att springa på gym eller åka och simma. Jag är för sjutton en yrkesarbetande småbarnsmamma...!

Förra våren bestämde jag mig. Då gick jag ner tio kilo. Kände mig riktigt nöjd till sommaren. Kom i gamla kläder som inte använts på länge. Köpte många nya sommarkläder. Sen kom sommaren. Semester. Glass. Öl. Grillkvällar. Vikten ökade. Några kilo i taget. Till hösten fanns inte orken att ta tag i det. Några motgångar gjorde att jag intalade mig själv att jag lika gärna kunde sitta framför tv:n med en godisskål i knät istället för på motionscykeln. Och här är jag nu. Allt jag gick ner i våras är tillbaka. Jag är tillbaka på ruta noll. Jag är inte stolt. Snacka om jojobantning.

Jag fattar att jag måste göra någonting. Att jag måste ta tag i det här igen. Inte för mitt utseende eller för att jag typ inte har några byxor som går att knäppa. Utan för att mitt humör ska bli bättre. För att jag ska börja må bra igen och för Kråkungarnas skull - för att jag ska orka leka med dem och kunna njuta av deras spring i benen. Jag vet ju att det går. Jag gjorde det för ett år sedan. Jag mådde ju såå mycket bättre då...

Problemet är att jag saknar motivation, ork och jävlaranamma. Jag tycker bara synd om mig själv. Jag har tusen ursäkter och tänker att det är ogjort arbete att jag kämpa som en tok för att gå ner till sommaren om jag sen lägger på mig allt igen på hösten... Sund inställning va?! Det blir jobbigt med familjen som ska äta som vanligt. De har absolut ingent behov av att lägga om kosten. Min man har en ämnesomsättning som kan få vem som helst att bli avundssjuk. Efter en semesterresa, säg en vecka i Grekland, så har han vanligtvis gått ner ett kilo och jag gått upp två. Så är det alltid. Jag ber till gudarna att Kråkungarna ärvt pappas ämnesomsättning! Det blir jobbigt med luncherna på jobbet. Jag kommer behöva stå och laga särskilda matlådor. Det blir jobbigt att få in tid för motion. Allt känns just nu jobbigt och oövervinnerligt helt enkelt...

Jag var på väg att börja mina nya vanor för två veckor sedan. Kvällarna blev kaotiska och träningen uteblev. Förra veckan blev jag förkyld. Behöver jag säga att mina planer gick helt i stöpet?

Men. Jag ska ta tag i det. Snart. Måste bara samla ihop lite jävlaranamma först...