Barncancerfonden

Idag har jag gett ett litet bidrag till Barncancerfonden.

Det var inte alls svårt. Prova själv får du se!

Bojkotta Facebook

Jag överlägger allvarligt en julbojkott av fejjan. På riktigt. Eventuellt kanske jag upptar mitt sociala snokande nångång efter nyårhelgen. När alla nyårslöften avhandlats och offentliggjorts. Fast då kommer ju alla statusuppdateringar om antalet sprungna kilometer och timmar på gymmet att öka markant, så jag vet inte. Jag kanske lägger ner det här med facebook helt och hållet.

För allvarligt talat. Vad håller folk på med. Just nu överöses jag av bilder på nybakade pepparkakor, mjöliga ungar och nyarrangerade adventskalendrar som färdigställts en vecka tidigare än nödvändigt och fyllts med små mysiga presenter åt de välartade barnen. Kul för dem liksom. Men det hjälper inte mig. Det ger mig fan ingenting. Mer än stress och ångest. Över att allt måste vara så jävla perfekt och mysigt. Nä, det är verkligen inte vad jag behöver just nu...

Snart är det jul. Jo'rå såattee...

Med släktkalas och födelsedagsfirande avklarat kan vi nu alltså börja ta sikte mot jul. Härligt!

Först ska vi bara hinna med ett barnkalas, en dansuppvisning, en ugglejakt, två luciafiranden, ett luciadisco, ytterligare en födelsedag, tandläkarbesök, ett besök på Liseberg, jullunchen med jobbet, julstäda hela huset och få upp alla adventsljusstakar, inhandla festkläder, födelsedagspresenter, julklappar, julblommor och julgran och klä densamma och göra fina julgrupper, fixa och skriva julkort, julpynta, griljera skinkan, baka pepparkakor, lussebullar och göra julgodis. Ja, naturligtvis borde jag även hinna med att motionera bort effekten av allt julgodis. Jo just det. Vi ska väl jobba lite också. Eller rätt mycket faktiskt. Och säkert vabba ett par dagar däremellan. Kanske ska vi även hinna med att fatta ett och annat livsavgörande belut.

Det allra viktigaste kommer nog i alla fall bli att andas. Att andas för att inte tappa förståndet.

Nej, men annars är det rätt lugnt just nu.

Det är härligt med jul.

Om jag ska vara helt ärlig så ser jag allra mest fram emot ledigheten efter jul. Då ska jag vila upp mig. Det kan nog behövas.

Som en födelseda' ska va'

Jag tror att hon är nöjd. Det är stort att fylla år. I alla fall när man blir sex.

Det är stort att få sitt första skrivbord. I alla fall om man är en pyssel och skrivtokig tjej som lääängtar efter att börja i första klass och få sina första läxor. Nu är hon förberedd. Och nu kan hon sitta vid sitt skrivbord och skriva sin dagbok, sina små brev och lappar och skriva i sina pyssel-, och korsordböcker. I väntan på läxorna.

Annars har hon blivit firad. Hemma och i skolan. I skolan åkte de iväg på allsångskonsert. Något som förgyllde dagen ytterligare. Eftermiddagen har bjudit på saft och vaniljhjärtan, pannkakor med sylt och grädde och så lite glass med godis, strössel och kolasås på det. Ingen vanlig dag i dag alltså.

Barnkalaset kommer om någon vecka. MammaMu har köpt sig fri (ja, jag är en usel mamma). Tanken på att låta femton sockerstinna sexåringar springa lösa i ett möblerat hus (läs: vårt hus) känns inget vidare. Nä. Det finns andra alternativ. Alternativ som låter huset stå kvar i befintligt skick. Det kör vi på.
 

I morgon är ingen vanlig dag...

...nä, för i morgon är det Storasysters födelsedag!

Som hon har väntat. För att inte tala om hur länge hon varit fem-och-ett-halvt-år. Senast i går refererade hon till sig själv som en fem-och-ett-halvt-åring. Stackars barn. Nästan sist i klassen att nå den magiska åldern sex år. I morgon smäller det. Äntligen.

Själv undrar jag vart åren tagit vägen. Det känns ju som det var i går jag stod och rullade höfterna och flåsade mig igenom varje värk med ett krampaktigt tag om hallbyrån. Det var inte igår. Det var exakt sex år sedan.

Samtidigt som det känns som igår, så känns det som en evighet sedan livet innan Kråkungarna. Den tiden minns jag knappt. Men vad finns det egentligen att minnas. Det var ju när Storasyster kom till världen som livet började. På riktigt. Jo, precis så kändes det faktiskt.

Livet kan vara så förbannat orättvist

Jag har det så bra. Jag måste vara den lyckligaste människan i hela världen. Jag har min familj, en underbar man och de finaste Kråkungarna man kan tänka sig. Jag är så glad att alla är friska och mår bra. Ingenting annat spelar någon roll. Inte idag.

Ibland tvingas man stanna upp. Att tänka till. Helt plötsligt får man ett helt nytt perspektiv på livet. Idag var just en sådan dag. Det slog till med full kraft. Som en spark rakt in i magen.

Det finns en familj. En familj som har varit i helvetet och vänt. Som redan klarat av det omöjliga en gång. Nu har familjen har drabbats igen. Av något mycket värre. Av varje förälders mardröm. En mardröm med ett mycket ovisst slut. En mardröm som bara måste sluta lyckligt.

Jag blir så jävla arg. Jag blir så förbannat ledsen. Jag känner mig så hjälplös. Livet är så förbannat jävla orättvist.

I kväll har jag kramat mina fina små Kråkungar. Länge. Jag är så otroligt glad och tacksam över att de finns hos mig. Så otroligt tacksam.

Ingenting ska tas för givet.
Ingenting.

Utpumpade Kråkungar & skidåkning på ryamattan

Det är  inte ofta båda Kråkungarna somnar innan klockan sju. I kväll sov de båda gott i sina sängar klockan tio i sju. En helg med släkten tar på krafterna. Tro mig. Jag vet. I går firades Storasyster av sina far- och morföräldrar och idag stannade Lillebror hemma med sin farmor&farfar istället för att vara på dagis. En lyx som Kråkungarna, som varken har sina mor- eller farföräldrar i närheten, inte är direkt bortskämda med.

Temat för Storasysters födelsedagspresenter var helt uppenbart Snö. Längdskidor och slalompjäxor. Det enda som saknas är liksom Snö. Den stackars Kråkungen får i väntan på Snö klampa runt i full skidmundering på ryamattan i hallen. That's life in södra Sverige.

Men som sagt, två dagar med farmor (läs: svärmor) tar på krafterna så nu sover Kråkungarna gott i sina sängar. MammaMu, som gått omkring som ett irriterat åskmoln i flera dagar (släktkalas brukar ha den effekten på MammMu), börjar så smått slappna av och känner nu hur tröttheten intar kroppen. Sömnen kommer tidigt till fler än Kråkungarna i kväll.

Vacuum

Vi står inför förändring. Frågan är bara hur stor. Kanske jättestor. Kanske något mindre. Kanske omfattar den hela familjen. Kanske bara någon. Vi väntar på besked. Ett besked som kan skapa förutsättningar för förändring. Om vi vågar. Och vill. Men innan vi vet förutsättningarna kan vi inte göra någonting. Det är som ett vacuum.

Jag blir tokig. 

Det är lätt att vara efterklok

Det är konstigt. Hur något som föreföll som en ytterst lämplig och god idé i går kväll (läs: i natt) inte riktigt kändes som en lika god och genomtänkt idé några timmar senare när det var dags att stiga upp och sätta sig runt konferensbordet. Märkligt.

Att man aldrig lär sig.

Konferens vid havet

Ikväll avsäger jag mig allt ansvar för snoriga Kråkungar och allt var det kan innebära. Ikväll ska jag njuta av god mat, ett glas vin och sen ska jag breda ut mig alldeles ensam i en dubbelsäng. Snacka om lyx.

Är på konferens. Avdelningskonferens. Inte mer seriöst än att vi kunde flytta om en aning i agendan och få tid för en härlig eftermiddagspromenad vid havet innan solen gick ner. Det var helt vindstilla. Solen sken. Underbara vyer. Det är vad jag kallar friskvård..!