Livet kan vara så förbannat orättvist

Jag har det så bra. Jag måste vara den lyckligaste människan i hela världen. Jag har min familj, en underbar man och de finaste Kråkungarna man kan tänka sig. Jag är så glad att alla är friska och mår bra. Ingenting annat spelar någon roll. Inte idag.

Ibland tvingas man stanna upp. Att tänka till. Helt plötsligt får man ett helt nytt perspektiv på livet. Idag var just en sådan dag. Det slog till med full kraft. Som en spark rakt in i magen.

Det finns en familj. En familj som har varit i helvetet och vänt. Som redan klarat av det omöjliga en gång. Nu har familjen har drabbats igen. Av något mycket värre. Av varje förälders mardröm. En mardröm med ett mycket ovisst slut. En mardröm som bara måste sluta lyckligt.

Jag blir så jävla arg. Jag blir så förbannat ledsen. Jag känner mig så hjälplös. Livet är så förbannat jävla orättvist.

I kväll har jag kramat mina fina små Kråkungar. Länge. Jag är så otroligt glad och tacksam över att de finns hos mig. Så otroligt tacksam.

Ingenting ska tas för givet.
Ingenting.