Saknar mina Hjärtan idag!

Jag saknar dem alla tre. De två minsta allra mest. De har varit iväg länge nu. Jag vill krama dem. Och lukta på dem. Jag vill höra allt om äventyren de varit med om. Allt. Men jag får vänta en dag till.  Men i morgon. I morgon är det jag som ska krama mina älskade små Kråkungar. Mina Hjärtan. Det är precis vad jag ska det. Åh vad jag längtar.

I kväll ska jag faktiskt bara njuta av ensamheten och av tystnaden. För i morgon kväll är allt precis som vanligt igen.

Vad gör ni en barnfri kväll?!

Själv sitter jag i soffan och stirrar rakt fram. Gäspar. Försöker komma ihåg alla saker som jag beklagat mig över att jag inte hinner med i vanliga fall. Utan framgång. Gäspar. Stirrar på datorn i knät. Försöker komma på vad jag ska göra med den. Gäspar ännu mer. Lyssnar på tystnaden. Gäspar.

Ger upp.

Går och lägger mig.

Lyckad leverans!

Kråkungarna är leverarade till mormor och morfar. Snowracer, skridskor och skidor likaså. För i hos mormor och morfar finns det snö. Massor av härlig snö. Fina förutsättningar för ett riktigt härligt sportlov alltså. Bara Lillebror får hålla sig frisk. Han var oroväckande snuvig idag. Men vi håller tummarna. Hårt.

Här hemma är det tyst. Väldigt tyst. Och tomt. Och golven har ovanligt hög framkomlighet. Så kan vi säga. Nu ska MammaMu krypa ner i sängen för hon är trött. Mycket trött. Tanken på att jag ska få ha min del av sängen alldeles för mig själv, hela natten, gör mig faktiskt ännu tröttare.

God natt på er allesammans där ute!

Alltså, Sean Banan...

Vad har vi gjort för ont för att behöva uppleva detta.
Jag bara undrar.

Packning pågår!

Inte åt mig men åt Kråkungarna. I morgon drar de nämligen iväg på sportlov. Utan mig och pappan. Jag ska bara skjutsa dem först. Drygt 30 mil enkel resa. Fram och tillbaka under morgondagen. Troligtvis i snöstorm. Kommer antagligen vara ganska mör när jag kommer hem igen. Kråkungarna ska ialla fall vara några dagar hos sin mormor och morfar. Helt själva. På onsdag åker pappan upp och hämtar dem för att åka vidare till farmor och farfar. Jag ska vara utan mina Kråkungar i fem dagar. Helt ensam i två. Lyxigt, märkligt och jobbigt på samma gång.

Själv ska jag mest jobba. Mer än vanligt. Typ heltid. Som vanligt folk. Det är förutsatsen i alla fall. Det är inget jag ser fram emot. Vi får väl ser hur det går. Ska försöka hinna med en shoppingrunda på stan (utan tidspress eller dåligt samvete) och ett par långpromenader också.

Nu ska jag ha det lite extra lördagsmysigt med mina Kråkungar. Jag måste ju fylla på puss och kramförrådet. Det blir en melodifestivalkväll den här lördagen också. Sanningen är väl egentligen att vi ska försöka justera Storasysters inre sovklocka en aning. Få henne att vakna en mer human tid än hon gör idag. För morföräldrarnas skull. Dessvärre tar det tre-fyra dagar att ställa om den där klockan. Hon blir dessutom ganska odräglig innan det lyckats. Men, vi får väl hoppas att det funkar. Annars är det fler än Kråkungarna som kommer att vara trötta innan den här veckan är slut...

Ibland är det extra mysigt att komma hem!

I kväll när jag kom hem från jobbet möttes jag av en glad liten Kråkunge. Han sjöng. Han dansade. Inom någon minut var jag överöst av både pussar och kramar. Härliga Lillebror.

En sån här kväll är det faktiskt extra gott att komma hem.

Världens tråkigaste mamma!

Jag är en tråkig mamma. Troligtvis världens tråkigaste. Jag är rätt lat och bekväm också. För att inte glömma tjatig, tjurig och nästan alltid på dåligt humör.

Jag är ingen pysselmamma. Jag hatar pyssel. Papper, pennor, sax och ett limstift räcker långt. Det kan de dessutom pyssla med själva. Kräver bara lite nerver hos mamman eftersom någon bör städa upp efteråt. Helst inte mamman. Därför slutar dessa klipporgier ofta i bråk. Nästan alltid faktiskt.

Jag bygger inte. Inte lego. Inte tågbanor eller bilbanor. Ingenting. Jag svär mest över alla miljarder små legobitar som ligger utspridda på golvet. I hela huset. Jag hotar med dammsugaren. Jag antar att mina hot och mitt mutter kväver Kråkungarnas kreativa ådra en smula. Så är det nog. Tur i alla fall att pappan gillar att bygga.

Jag leker inte med dockor eller bilar. Jag sitter sällan på golvet. Skyller på ryggen. Jag har absolut inget tålamod att lägga pussel eller pärla.

Jag ordnar inga prinsesskalas där tio små prinsessor får dekorera sina egna cupcakes med rosa frosting och glitterströssel. Jag har ju för sjutton inte ens tålamodet att röra ihop en sockerkaka med mina egna två barn. Och vem städar och diskar egentligen efter ett sådan kalas. Det undrar jag. Nä, jag köper mig fri från allt vad barnkalas heter. Det vet ni ju sedan innan.

Tråkigt för dem. Kråkungarna alltså. Verkligen tråkigt för dem. De har ju faktiskt inte valt sin morsa.

Men, det händer faktiskt att jag spelar spel med mina barn. Inte ofta, men det har hänt. Faktiskt. Fast när jag tänker efter så hittar jag nog oftast på en ursäkt för att slippa.

Vi sjunger tillsammans. Jag har alltid sjungit mycket med Kråkungarna. Ända sedan de var bebisar. På stan. Hemma. Överallt. Vi dansar ibland. Nu börjar de bli stora, Kråkungarna, så snart är det nog slut med det också. Man vill ju inte(?) skämma ut sina barn.

Och vi får ju inte glömma snöänglarna. Den här mamman lägger sig gärna ner i den första orörda snön och flaxar med armarna. Det gör hon faktiskt. Fast det är ju inte alltid Kråkungarna hänger på förstås.

Jag sätter mig gärna ner i soffan och läser högt ur en bok. En Kråkunge på varje sida. Bok efter bok. Det är mysigt. Jag älskar MammaMu (nähä), Pettson och naturligtvis Astrid Lindgrens fina böcker.

Det händer att vi leker skola. Då skriver jag ner mattetal åt Storasyster. Hon älskar när jag leker fröken och tar fram rödpennan för att rätta.

Jag uppmuntrar både Storasyster och Lillebror att förbereda en egen teater. Det ritas affischer och klipps ut biljetter. Själva showen brukar bli ganska improviserad, men jag genomlider gärna dessa fem minuter av konstiga danser och outhärdliga sånger. Kanske stärker det dem på något vis.

Jag kramas gärna. Och pratar. Filosoferar kring livet. Tyvärr är det väl inte ofta som Kråkungarna har tid att sitta ner och filosofera eller lust att berätta om sina innersta tankar. Det är därför det är så extra fantastiskt att få uppleva de där små stunderna då det verkligen händer. När jag får förmånen ta del av Kråkungarnas finurliga tankar och funderingar.

Men oftast får de faktiskt sysslesätta sig själva. 

För jag är världens tråkigaste mamma.

Kalaskille och kladdpyssel

Lillebror är på kalas. Sitt första riktiga kalas. Det är stort. Och lite läskigt. Pappan fick följa med. För säkerhets skull. Kalaset är något av en milstolpe kan man ju faktiskt säga. Han börjar bli stor. Vår Lillebror.

Storasyster sitter i köket och pysslar. Ni vet sånt där kladdigt, jobbigt pyssel som verkar vara en jättebra idé i leksaksaffären, men som aldrig är en bra idé hemmavid. Sånt där pyssel som alltid skjuts upp på framtiden med en dålig ursäkt från MammaMu. Vet inte om ni känner igen er, men sånt pyssel pysslas det med just nu. Vi snackar otvättbar målafärg och smycken som ska limmas och cementeras. Tjoho. Men vad gör man inte när Storasyster anser att Lillebrors kalasinbjdan är det mest orättvisa i hela världen. Jo, då mutar man. Japp, det är tydligen vad man gör. Man mutar. Med kladdpyssel. Det är i alla fall var MammaMu gör. Nu försöker jag i alla fall dra gränsen vid cementsmycket. Ljusstöpning har jag verkligen inte någon lust till. Verkligen inte.

Efter regn kommer solsken!

Äntligen var hela familjen tillräckligt frisk för att kunna vara utomhus. Samtidigt. Fantastisk tajming med tanke på att solen skinit från en klarblå himmel och att det har varit alldeles vindstilla idag. Vi packade ner skridskorna i ryggsäcken och gick upp till dammen i skogen. Ett genialiskt drag. MammaMu fick värmande sol i sitt ansikte och Kråkungarna och pappan fick leka av sig en smula. MammaMu hade lämnat skridskorna hemma. Säkrast så. Och så blir jag ett (något) bättre stöd för min omgivning på det sättet.

När vi kom hem var det praktiskt taget sommar i uterummet på altanen. Solen värmde rummet till näramare 28 grader så det blev till att öppna upp en liten springa i glasrutorna så att vi skulle kunna äta lunchen där ute utan att smälta bort. Årets första lunch i uterummet intogs alltså idag. Vi fick nästan sommarvibbar!

Sen var MammaMu tvungen att åka till IcaMaxi och trängas med halva Göteborg. Måste erkänna att jag kom lite ur humör under just den utflykten. Allt för många människor spenderar allt för mycket av sin fritid på IcaMaxi. Det är bara att konstatera. Och jag är tyvärr en av dem. Blä. Men nu är det i alla fall gjort. Kråkungarna har just fått sitt lördagsgodis och leker snällt tillsammans på övervåningen. De laddar för kvällen. De har blivit lovade att få stanna uppe och se Melodifestivalen. Jag antar att det betyder att även MammaMu måste stanna uppe och titta. Vad gör man inte för sina barn...

Äntligen frisk! Eller kanske inte...

Lillebror har varit hemma hela veckan. Febern övergick i början av veckan i hosta och snuva. MammaMu och pappan har också varit lite halvkrassliga så den här veckan har vi nästan slagits som vem som ska få vara hemma med Lillebror. Pappan kände sig såklart(!) krassligast och var således hemma några fler dagar än MammaMu. I morse trodde vi äntligen att Lillebror var frisk och gjorde oss i ordning för att gå till dagis. Lillebror såg verkligen fram emot det. Precis när det var dags att klä på sig och gå ut genom dörren, springer Lillebror in på toaletten och kräks. Jaha,  så frisk var han. Det var bara att avboka alla möten och stanna hemma ytterligare en dag. Jag tror faktiskt inte att det är kräksjuka det är fråga om. Nä, det berodde nog snarare på en kombination av stadig frukost och en slemmig morgonhosta. Men ändå. Man skickar inte iväg sin treåring till dagis när han precis kräkts upp sin frukost. Det gör man faktiskt inte. Kanske lika bra ändå. Nu får han ytterligare några dagars respit. Några extra dagar till återhämtning. Då kanske han inte smittas av något nytt virus första dagen på förskolan i alla fall.