Världens tråkigaste mamma!

Jag är en tråkig mamma. Troligtvis världens tråkigaste. Jag är rätt lat och bekväm också. För att inte glömma tjatig, tjurig och nästan alltid på dåligt humör.

Jag är ingen pysselmamma. Jag hatar pyssel. Papper, pennor, sax och ett limstift räcker långt. Det kan de dessutom pyssla med själva. Kräver bara lite nerver hos mamman eftersom någon bör städa upp efteråt. Helst inte mamman. Därför slutar dessa klipporgier ofta i bråk. Nästan alltid faktiskt.

Jag bygger inte. Inte lego. Inte tågbanor eller bilbanor. Ingenting. Jag svär mest över alla miljarder små legobitar som ligger utspridda på golvet. I hela huset. Jag hotar med dammsugaren. Jag antar att mina hot och mitt mutter kväver Kråkungarnas kreativa ådra en smula. Så är det nog. Tur i alla fall att pappan gillar att bygga.

Jag leker inte med dockor eller bilar. Jag sitter sällan på golvet. Skyller på ryggen. Jag har absolut inget tålamod att lägga pussel eller pärla.

Jag ordnar inga prinsesskalas där tio små prinsessor får dekorera sina egna cupcakes med rosa frosting och glitterströssel. Jag har ju för sjutton inte ens tålamodet att röra ihop en sockerkaka med mina egna två barn. Och vem städar och diskar egentligen efter ett sådan kalas. Det undrar jag. Nä, jag köper mig fri från allt vad barnkalas heter. Det vet ni ju sedan innan.

Tråkigt för dem. Kråkungarna alltså. Verkligen tråkigt för dem. De har ju faktiskt inte valt sin morsa.

Men, det händer faktiskt att jag spelar spel med mina barn. Inte ofta, men det har hänt. Faktiskt. Fast när jag tänker efter så hittar jag nog oftast på en ursäkt för att slippa.

Vi sjunger tillsammans. Jag har alltid sjungit mycket med Kråkungarna. Ända sedan de var bebisar. På stan. Hemma. Överallt. Vi dansar ibland. Nu börjar de bli stora, Kråkungarna, så snart är det nog slut med det också. Man vill ju inte(?) skämma ut sina barn.

Och vi får ju inte glömma snöänglarna. Den här mamman lägger sig gärna ner i den första orörda snön och flaxar med armarna. Det gör hon faktiskt. Fast det är ju inte alltid Kråkungarna hänger på förstås.

Jag sätter mig gärna ner i soffan och läser högt ur en bok. En Kråkunge på varje sida. Bok efter bok. Det är mysigt. Jag älskar MammaMu (nähä), Pettson och naturligtvis Astrid Lindgrens fina böcker.

Det händer att vi leker skola. Då skriver jag ner mattetal åt Storasyster. Hon älskar när jag leker fröken och tar fram rödpennan för att rätta.

Jag uppmuntrar både Storasyster och Lillebror att förbereda en egen teater. Det ritas affischer och klipps ut biljetter. Själva showen brukar bli ganska improviserad, men jag genomlider gärna dessa fem minuter av konstiga danser och outhärdliga sånger. Kanske stärker det dem på något vis.

Jag kramas gärna. Och pratar. Filosoferar kring livet. Tyvärr är det väl inte ofta som Kråkungarna har tid att sitta ner och filosofera eller lust att berätta om sina innersta tankar. Det är därför det är så extra fantastiskt att få uppleva de där små stunderna då det verkligen händer. När jag får förmånen ta del av Kråkungarnas finurliga tankar och funderingar.

Men oftast får de faktiskt sysslesätta sig själva. 

För jag är världens tråkigaste mamma.