Det var kanske inte så här det skulle vara, men det blir nog rätt bra ändå!

Vi firar av naturliga skäl nyårsafton hemma för oss själva. Vi ska ju iväg tidigt i morgon bitti. När jag för någon vecka sedan föreslog att vi skulle ta fram grillen kvällen till ära, var det en annan bild än verkligheten jag såg framför mig. Jag såg den glödande grillen i en driva av gnistrande vit snö. Jag såg mig själv och maken med var sin kopp rykande Glühwein i handen. Runt oss sprang två vinterystra Kråkungar omkring i snön med tomtebloss i händerna. Med glödande kinder skulle vi sedan gå in för att äta årets sista middag. En middag med smak av sommaren. Typ. Visst låter det bra?! Nu blir det inte riktigt så. Det regnar ute. Inte en gnutta snö finns att tillgå inom mils avstånd. Kråkungarna står framför TV:n och spelar XBOX. Jag står i köket och försöker trolla fram sommarsmaker. Grillen står på altan. Glöden är fin, enligt maken som står ensam uterummet för att försöka undvika regnet. Flaskan med Glühwein står ännu oöppnad och tomteblossen var slut på ICA. Nä, det blir sannerligen inte alltid som man tänkt sig. Men vad gör det. Idag gör det faktiskt absolut ingenting. Hoppas att ni också har en mysig nyårsafton!

Hej då 2012. Välkommen 2013!

Det har varit ett bra år. Absolut inget bottenår. Inte heller något toppenår. Det var lite för många saker som aldrig hände för att 2012 ska få klassas som ett toppenår. Jag hade ju så stora förväntningar på 2012. På nytt jobb. På förändring. Dessvärre blev det inte riktigt som jag hoppats. Målsnöret trasslade sig kring fötterna. Jag är kvar där jag alltid varit. Jag gör det jag alltid gjort. Det jag aldrig tyckt varit riktigt roligt. Eller ens är kompetent till. Så känns det i alla fall. Vissa dagar. Nu ser vi istället fram mot 2013. Året då saker kommer att hända. I alla fall om jag får bestämma. Familjen kan stå inför stora förändringar. Kanske. Dessvärre vet vi fortfarande inte. I tanken har vi nog redan bestämt oss. Förändring är nödvändigt. Tyvärr vet vi ännu inget om förutsättningarna. Om förutsättningarna för att vi ska få det att gå i lås. Kanske går det inte alls. Inte så smidigt som vi från början hoppats på i alla fall. På något vis känns det ändå som att 2013 är året då vi kommer att ta stora beslut. Vilket beslut det än må vara. Att stanna kvar eller flytta. Nu eller aldrig. Jag är full av tillförsikt. Och nyfikenhet. Vem vet vad som händer nästa år?!

Tjugohundratolv var året då Kråkungarna blev stora. Då slutade Lillebror med blöja, napp och välling. Han deltog i sin första slalomtävling, lärde sig att cykla och åka skridskor. Lillebror kan för övrigt väldigt mycket själv just nu. Allting faktiskt. I alla fall om han själv får bestämma. Det var under det här året som han åkte Rabalder tio gånger på raken och njöt av att åka Flumeride och andra läskigheter. Det går inte att förklara, men Lillebror har blivit stor. Han har en otrolig humor och är förskolans clown. Han är fantastiskt omtänksam, ger de finaste komplimangerna och han beundrar sin Storasyster. Storasyster som under 2012 började i förskoleklass. Kråkungen som under året utvecklat sina läs- och skrivkunskaper på ett fantastiskt sätt. Det är så häftigt att få vara med om. Under året har hon hittat nyckeln in till böckernas värld. Idag läser hon korta böcker med små bostäver. Siffrorna börjar ta allt mer plats i hennes kloka lilla huvud. Måtte hon bara finna mer glädje och självförtroende i matematikens värld än MammaMu. Jag tror att hon fixar det. Att hon löser den koden också. Barn blir stora när de börjar i förskoleklass. Särskilt när det går i en klass tillsammans med ettor och tvåor (F-2). Storasyster har blivit stor. Dessvärre var det en sak som inte hände Storasyster under 2012. En viktig sak. En stor sak i en sexårings liv. Hon tappade ingen tand. Storasyster är den enda i hennes klass som ännu inte har tappat någon tand. Hon har inte ens någon som sitter löst. Alla andra. Alla andra har tappat minst en tand. Måtte 2013 bli året då Storasyster tappar sin första tand.

Jo, 2012 var ett bra år. Härliga vintersemestrar med skidåkning. Sommaren med härliga dagar hemma vid poolen. Fina minnen. Av trotsproblem, psykbryt och sömnbråk minns jag ingenting. Inte idag. Tjugohundratretton inleder vi på ungefär samma sätt som tjugohundratolv. I morgon åker vi till Norge. Året ska inledas med några dagars härlig skidåking. Som vi har längtat!!

Jag önskar er allesammans ett fantastiskt 2013!!

Gott Nytt År!!

Kossa på hal is...

Skam den som ger sig. Idag gjorde MammaMu (läs: kossan) ett nytt försök att ge sig ut på is med skridskor på fötterna. Den här gången med en stadig sarg att hålla sig i. Dessutom fanns det små isbockar att klänga sig fast vid. Visserligen är dessa tänkta som åkhjälp till barn. Små barn. Därför passade det MammaMu utmärkt att använda Kråkungarna som alibi. Att låtsas att det egentligen var de som behövde den. Om ni fattar hur jag menar. Utan sargen och isbocken hade jag inte överlevt. Jag lovar. Till saken hör också att halva Göteborg befann sig i samma ishall som oss idag. Bland dem en hel drös med ungar och föräldrar från våra kvarter. Toppen. Precis vad jag behövde. Att bli igenkänd när jag ska lära mig åka skridskor igen efter tjugo år. Yepp. Bara att gilla läget och dra ett skämt om sina darriga ben.

Men vet ni. Jag tror faktiskt att det går att lära gamla kärringar att åka skridskor igen på äldre dar. Jag tror faktiskt det. För tills slut släppte MammaMu både sarg och isbock. Hon åkte över hela rinken. Flera gånger. Det trodde jag faktiskt inte skulle hända. Någonsin. Än är det en bit kvar till stoppsladd och piruetter, men jag är rätt nöjd med det här framsteget. Nu kanske vi kan åka skridskor fler gånger. Det är ju riktigt roligt ju!

Granen står så död och grann i stugan...

Hemma igen. Mellanlandar. Tanken är att väskorna ska packas upp, innehållet tvättas och sedan packas ner i väskorna igen. Ungefär samma saker. Där har ni planen för de närmaste dagarna. Vi ska ta det lugnt också. Och leka med alla nya leksaker. Det ska vi. Det gör vi. Maken sitter just uppe hos Storasyster och bygger lego. Miljarder små, små bitar som ska byggas ihop till lägereldar, sovsalar, hästvagnar och så småningom till en hel ridskola. Jo tjena. Det är ju tur att någon (läs: pappan) har tålamodet för detta. Jag har det verkligen inte.

Annars håller julen på att vissna lite här hemma. Ljusen är nerbrunna. Hyacinterna har blommat över och skjutit i höjden. Julrosorna sjunger på sista versen och granen är stendöd. Den var alldeles för frusen när den togs in i värmen. Den dog. Än har den barr. Den ser fortfarande fin ut. Men barren rasar bara man tittar på granen. Tänk er då vad som händer när två sockerstinna Kråkungar springer förbi den i trehundra knyck. Jag säger inget mer. Vi för se om vi orkar ta ner den, eller om den får stå kvar. Jag vill ju trots allt ha den kvar till tjugondag knut, men det kan jag kanske fetglömma.

Dessutom behöver vi dammsuga. Och handla. Kylskåpet gapar tomt. Vi måste. Men det tar emot. Vi skulle ju ta det lugnt här hemma. Var det inte så vi sa...?!

Längdskidspremiär och skridskopremiär

Första rundan i längdspåret för den här säsongen. Förra året blev det ingen alls. Det fanns liksom ingen snö. Vi får väl se om det blir bättre i år. Om det blir fler gånger. Eller om den första gången även var den sista. En sak är i alla fall säker. Kondisen är det inget vidare bevänt med. Jag blev trött. Och i morgon kommer jag ha en brutal träningsvärk i ljumskarna. Gött.

Kråkungarna har haft ispremiär. Första gången på hal is. Med skridskor. Det gick faktiskt över förväntan. För Kråkungarna alltså. För MammaMu gick det sämre. Hon har nämligen inte stått på ett par skridskor på nästan tjugo år. Det gick inte alls. Det skulle man kunna säga. Utan att överdriva. Det var tur att Kråkungarna klarade sig (nästan) själva så att MammaMu kunde hänga sig fast vid morfars arm. Nä. Jag vet inte om jag kommer göra något nytt försök på skridskorna. I så fall behöver jag en stadig rullator, eller åtminstone en stabil sarg att hålla mig i.  Och hjälm. Det är ju faktiskt totalt livsfarligt.

God fortsättning!

God Jul!

Idag är det Julafton!

Jag önskar alla mina bloggläsare (och alla andra också förstås) en riktigt, riktigt God Jul!

Mys, njut och var glada!!

Ett juligt tillstånd

Igår någon gång vid lunchtid gick jag in i julens konstanta tillstånd. Igår var det troligtvis sista gången jag kände hungerkänslor. I år. De närmaste dagarna kommer domineras av en känsla av lätt illamående, varvat med total proppmätthet. Mellan måltiderna kommer jag troligtvis mest att sitta och gäspa som en övergödd spädgris. Allt är precis som det brukar vara alltså! Nu är det jul igen!

Idag firar vi Lill-jul och Kråkungarna har redan fått julens första klappar och är nu fullt sysselsatta med att leka med sina första presenter. Snölek och skidåkning har också hunnits med. Här finns massor av snö så vi fick verkligen en vit jul i år! Allt är precis som det ska vara alltså! Nu är det jul igen!

 I morgon drar vi vidare för att fira jul med andra halvan av släkten. I morgon blir det mer av allt. Mer folk. Mer klappar. Mer mat. Mer ljud. Mer glögg. Mer snö. Mer lek. Mer godis. Allt är precis som det brukar och ska vara alltså! Nu är det jul igen!

Nä, nu är det bäst att jag går och letar reda på en julkola, för man vill ju inte riskera att gå ur detta konstanta tillstånd. Det är ju jul!

Cirkusen drar ut på turné

Om någon timme (läs: några) drar vi. Då åker det ambullerande cirkussällskapet ut på sin årliga julturné. I år får vi hänga på två extra cirkusvagnar för att få plats med alla julklappar. Det blev visst ganska många. Vet inte riktigt hur jag tänkte där. Tydligen har Kråkungarna ha varit riktigt snälla i alla fall (hmm).

Men, om ni kör förbi ett cirkussällskap mellan Göteborg och Linköping så är det alltså vi. Tuta gärna.

Vikt(ig) högtid. Typ.

MammaMu äter godis. En hel del. Choklad, kola, brända mandlar och skumtomtar i en härlig (?) blandning. Dricker glögg. Äter lussekatter. Och vörtbröd med julskinka. Sen har det ju varit ett par julluncher med jobbet förstås.

Det är liksom ganska lätt att falla in på mat-och-godis-spåret så här inför jul. Särskilt lätt är det när man helt saknar karaktär. Vilket MammaMu alltså gör. Det blir lätt lite för mycket av det goda.

Vill bara informera om att MammaMu gått upp drygt ett kilo i vikt sedan Lucia. Innan julen ens har börjat.

Det blir nog bra det här. Jättebra.

Äntligen jullov!

Idag checkade MammaMu ut från jobbet efter lunch. Och hon har inga som helst planer på att ägna arbetet en tanke de närmaste veckorna. Härliga jullov. Kråkungarna har också fått jullov. Storasyster sitt första riktiga jullov från skolan. Det är ju faktiskt lite extra spännande.

Nu ska vi fira jul. På lördag åker vi till släkten. Och snön. Tanken är att varva julmaten och skumtomtarna med snölek och längdskidåkning. Vi håller tummarna för att snön ligger kvar på Östgötaslätten. Det verkar så i alla fall. Här i Göteborg ser det dessvärre (och föga förvånande) ut att bli en grön jul.

Det som familjen verkligen längtar till det här jullovet, förutom Tomten då förstås, är säsongens första svängar i pisten. På nyårdagen drar vi till Trysil för några dagars skidåkning.

Det kommer att bli ett bra jullov. Det känner jag på mig.