Längdskidspremiär och skridskopremiär

Första rundan i längdspåret för den här säsongen. Förra året blev det ingen alls. Det fanns liksom ingen snö. Vi får väl se om det blir bättre i år. Om det blir fler gånger. Eller om den första gången även var den sista. En sak är i alla fall säker. Kondisen är det inget vidare bevänt med. Jag blev trött. Och i morgon kommer jag ha en brutal träningsvärk i ljumskarna. Gött.

Kråkungarna har haft ispremiär. Första gången på hal is. Med skridskor. Det gick faktiskt över förväntan. För Kråkungarna alltså. För MammaMu gick det sämre. Hon har nämligen inte stått på ett par skridskor på nästan tjugo år. Det gick inte alls. Det skulle man kunna säga. Utan att överdriva. Det var tur att Kråkungarna klarade sig (nästan) själva så att MammaMu kunde hänga sig fast vid morfars arm. Nä. Jag vet inte om jag kommer göra något nytt försök på skridskorna. I så fall behöver jag en stadig rullator, eller åtminstone en stabil sarg att hålla mig i.  Och hjälm. Det är ju faktiskt totalt livsfarligt.

God fortsättning!