Skam den som ger sig. Idag gjorde MammaMu (läs: kossan) ett nytt försök att ge sig ut på is med skridskor på fötterna. Den här gången med en stadig sarg att hålla sig i. Dessutom fanns det små isbockar att klänga sig fast vid. Visserligen är dessa tänkta som åkhjälp till barn. Små barn. Därför passade det MammaMu utmärkt att använda Kråkungarna som alibi. Att låtsas att det egentligen var de som behövde den. Om ni fattar hur jag menar. Utan sargen och isbocken hade jag inte överlevt. Jag lovar. Till saken hör också att halva Göteborg befann sig i samma ishall som oss idag. Bland dem en hel drös med ungar och föräldrar från våra kvarter. Toppen. Precis vad jag behövde. Att bli igenkänd när jag ska lära mig åka skridskor igen efter tjugo år. Yepp. Bara att gilla läget och dra ett skämt om sina darriga ben.
Men vet ni. Jag tror faktiskt att det går att lära gamla kärringar att åka skridskor igen på äldre dar. Jag tror faktiskt det. För tills slut släppte MammaMu både sarg och isbock. Hon åkte över hela rinken. Flera gånger. Det trodde jag faktiskt inte skulle hända. Någonsin. Än är det en bit kvar till stoppsladd och piruetter, men jag är rätt nöjd med det här framsteget. Nu kanske vi kan åka skridskor fler gånger. Det är ju riktigt roligt ju!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar