Tjugohundratretton

Ja vad ska man säga. Tjugohundratretton var i alla fall ett händelserikt år. Det började lite trevande. Vi ville så gärna ta det stora steget att flytta. Flytta från Göteborg. Flytta hem. Dessvärre visste vi inte riktigt hur. Det var så många pusselbitar som skulle falla på plats. Framförallt skulle vi hitta jobb och någonstans att bo. Det var många turer fram och tillbaka. Hopp och misströstan. Vi var nästan beredda att ge upp och så plötsligt. Plötsligt föll bitarna på plats. En efter en. Vi skulle flytta.

Våren domineras av städning och rensning. Förberedelser för att kunna sälja huset med kort varsel. Vi flänger fram och tillbaka mellan Linköping och Göteborg på jobbintervjuer och husvisningar. En ganska hektisk vår. När vi väl hittade drömhuset började nästa fas. Försäljning och packning. En sommar bland flyttlådor. En sommar av väntan. Men vilken sommar. En helt fantastisk sommar. Vi badade i poolen och försökte njuta så mycket som möjligt av den sista sommaren vid vår sommaroas. Sommaren innebar även avsked. Otröstliga Kråkungar som tar farväl av kompisar, fröknar, huset och av det enda liv de kände till.

Men Kråkungarna var även nyfikna och förväntansfulla. Nyfikna på sina nya liv. Sitt nya hus. Sin nya skola och förskola, kompisarna och korna som vi pratat så mycket om. Att få bo nära mormor, morfar, farmor och farfar. Flytta ut på landet. Lillebror fann sig snabbt. Han hade ju alla traktorer att titta på. Första veckorna sprang han som ett skott till fönstret så fort han hörde traktorerna. Det dröjde inte länge innan han hade stenkoll på varje höbalspress, slåtterkross, plog och harv. Storasyster såg fram emot att få börja skolan och åka skolbuss. Hon var nervös, men det gick bra. Mycket bra. Över förväntan. Visst saknar hon sina kompisar i Göteborg ibland, men tårarna kommer allt mer sällan. Det bästa av allt är att de trivs. Båda Kråkungarna trivs här och ingen vill flytta tillbaka. Det värmer ett mammahjärta. Vi fick det bra. Vi fick det bättre. Det var ett bra beslut. Att flytta hem.

Tjugohundratretton var ett händelserikt år. Ett bra år. Ett år fullt av förändring. Positiv förändring.

Hösten var även den fantastisk. Så varm. Så ljus. Inte en regndroppe i sikte. Vi njöt av sensommaren och hösten. Det blev många öl i eftermiddagssolen i goda grannars lag.

Hösten var också produktiv. Maken hann få upp både en ny altan, en förrådsbod och ett stort dubbelgarage. Inga lata dagar där inte. Det återstår mycket, men det lämnar vi till nästa år.

Starten av vintern blev inte riktigt lika fantastisk. Vi behöver kanske inte gå in på alla detaljer. De har ältats allt för mycket som det är. Men låt oss hoppas på att de senaste månaderna bara har varit en liten parentes. Att det faktiskt bara vore för mycket begärt att allt skulle bli perfekt från början. Det hade varit lite för bra för att vara sant. Nej vi får istället hoppas på att tjugohundrafjorton är året då jag hittar glädjen i arbetet. Ett nytt, inspirerande arbete som får mig att må bra. Ett till maken också förstås. Arbeten som kan kombineras med familjelivet. Jag hoppas även på att jag och alla i min närhet får vara friska och vara vid god hälsa. Alla nära och kära. Det är vad jag hoppas på för nästa år. Det är bara det som saknas. Tjugohundratretton var nämligen året då vi hittade hem.

Gott Nytt År 2014 önskar jag er, alla mina vänner i bloggvärlden!

Vi sover

Oj vad vi sover. Det är som att jag tar igen hela höstens uppdämda sömnbehov. Visserligen har vi vänt lite på dygnet, men bara känslan av att få ligga och dra sig hur länge som helst är helt fantastisk. Det är främst jag och Lillebror som är de stora sjusovarna, men vi har även lyckats få Storasyster att sova till halvnio-nio. Det är inte illa. Inte illa alls. I förrgår tror jag att vi satte något slags rekord för då vaknade inte Storasyster förrän halvtio. Lillebror och jag låg kvar ytterligare en timme och snarkade. Nackdelen är ju att halva dagen har gått innan vi ens fått på oss kläderna. När grannbarnet ringer på dörren straxt före tolv har Kråkungarna fortfarande pyjamasen på. Kan tyckas lite slappt, men jag tycker att det är underbart. Är det jullov så är det. Då ska man vila upp sig och ta dagen som den kommer. Snart kommer vardagen och då har vi mer än nog av väckarklockor och tjat.

Att vara eller inte vara

Jag är det definitivt inte. Det konstaterar jag varje år. Jag är ingen julmänniska. Julklapparna är bara en stress. Julmaten är inte särskilt god. Jag äter inte hälften av grejerna på julbordet så det är inte särskilt märkvärdigt att sitta och äta köttbullar och prinskorv. Det gör jag ju tre gånger i veckan resten av året. Bara pastan som saknas. Liksom. Allt godis gör att jag går runt som en övergödd julgris. Det är inte gott det heller. Det enda jag går omkring och längtar efter är popcorn. Jag har en förkärlek till salta saker. Gärna popcorn. Men det är ju helt fel att poppa popcorn när borden dignar av julkola, choklad och skumtomtar. Därför äter jag sött godis i brist på salt. Något måste man ju göra. Typ. Inte är jag särskilt social heller så att släkten ska totas ihop en gång om året och ha trevligt tillsammans är mest jobbigt. Å då har jag ändå ingen stor släkt att tala om. Knappt någon alls. Det är jobbigt ändå. Helst skulle jag vilja att vi burrade in oss hemmavid. Kråkungarna, maken och jag. Ensamma. Mysa utan måsten. Men så blir det aldrig. Kanske gör vi saker annorlunda nästa år.

Nu njuter jag av att julfirandet är över för det här året. Nu har vi lediga dagar att se fram emot. Kanske bocka av några saker på "att-göra-listan" som stadigt vuxit sig längre under hösten. Vi får ta dagarna som de kommer. Vi trodde ju att vi skulle ägna dagarna åt att åka längdskidor, skridskor och pulka. Det är vad vi hade velat. Tyvärr ser det mörkt ut. Med fem plusgrader och ihållande duggregn. Prognosen ser ut att hålla sig jullovet ut. Trist. Istället får vi åka till IKEA och trängas med alla andra. Jippiii.

Laddar om

Sitter hemma och laddar inför nästa julfirande. Julafton nummer två. Med tillhörande julmat och julklappsrace. Same, same but very different.

Lillebror och jag tog oss i alla fall en rejäl sovmorgon idag. Det kan behövas. Gårdagen blev inte särskilt sen. Kvällen fick ett något abrupt slut då Storasyster kräktes över gröttallriken. Det är sånt som händer. Särskilt på julafton. Alla barn har kräkts på julafton. Någon gång. Efter det ville hon åka hem. Det kan man ju förstå. Det hade inte blivit mycket senare ändå. En väldigt lugn tillställning. Det blir nog lite mer livat ikväll. Ska ladda med lite extrakläder också. Utifall att.

Förresten så måste vi få lite snö. Nu. Det måste vi. Hälften av Kråkungarnas alla julklappar innehöll leksaker som på något sätt är relaterade till snö. De är inte roliga att leka med utan snö. Om man nu säger så. Inte alls faktiskt. Så nu måste vi få snö. Massor av snö. Tack.

God Jul!

Idag vill jag passa på att önska er alla en riktigt God Jul!

 

Stora julkramar från mig till er alla.

Jag FÖRSTÅR budskapet!

Jag gör verkligen det. Det är inte svårt att missa. Budskapet. Idag skulle MammaMu köra bil. Tydligen inte helt utan komplikationer. Naturligtvis. Varför skulle allt helt plötsligt vara frid och fröjd. Speciellt i juletider. Nej, varför skulle det. Jag var visst lite naiv där ett tag.

Det började redan igår när maken skulle byta däck. Då hittade maken en spik i däcket. Punktering. Visserligen i sommardäcket. Men ändå. Nåväl. Ingen skada skedd. Det går att ordna. Senare. Värre var det idag. MammaMu hade ett ärende på andra sidan stan och sätter sig bakom ratten. Äntligen. Nästan framme ballar servon ur. Det känns som att styra runt en U-båt på land. Jag vänder och åker hem direkt. Gråtfärdig. Bilen har tydligen sprutat servoolja i hela motorutrymmet. Fantastiskt. När jag väl får köra igen, då brakar bilen ihop. Tack för det liksom. Det är tydligen någon där uppe som inte tycker att jag ska sitta bakom ratten. Jag fattar det. Jag förstår budskapet. Det är rätt tydligt. Men det skiter jag fullkomligt i. Det finns andra bilar. Makens till exempel. Och hyrbilar. Alternativen är många för så länge jag har mitt körkort i behåll så ska jag fan i mej köra bil. Så det så.

Bättre sent än aldrig, men det ser ljust ut!

Julklapparna är inköpta. Återstår bara att slå in dem i kilometervis med papper. En bagatell. Pepparkakorna är bakade. Idag. Bättre sent än aldrig. Hela familjen höll sams. Hela familjen hade riktigt roligt. Tror jag. Julkorten är postade. Idag. Hmm, kanske lite för sent, men bättre sent än aldrig är ju tydligen årets motto. Såg länge ut som att vi inte skulle få iväg några julkort alls. Så jag är nöjd.

I eftermiddag åker vinterdäcken på bilen. Bättre sent än aldrig. De har ju liksom inte behövts innan. Men imorgon. I morgon ska MammaMu ut och åka. Sannerligen.

Julmusik i högtalarna och pepparkaksdoft i huset. Det kanske blir en jul ändå. Jag tror det. Det skulle bara sitta fint med lite snö också.

Nedräkningen har börjat!

Julledigheten är inom räckhåll. Om någon timme eller två tar ledigheten vid och i eftermiddag tänkte jag klara av några av de sista julklappsinköpen. Jag når nog inte riktigt ända fram idag. Men nästan. Gott så.

Jag är också oerhört lättad och glad i sinnet. Klumpen i magen håller sakta på att lösas upp. Nu har jag klarat av två arbetsmånader utan körkort. Vi fixade det. Mycket strul. Mycket krångel. Stort besvär. Men vi fixade det. Jag och alla fantastiska människor i min omgivning som ställt upp och hjälpt till. Det gick. Det trodde jag aldrig. Helgen kommer att gå som en dans och på måndag är ordningen återställd. Visserligen kommer jag att få agera nykter chaufför hela jul- och nyårshelgen, men det gör jag så gärna. Jag skjutsar alla. Överallt. När som helst. Inga problem. Det kanske går lite saktare än vanligt bara.

Kyrkan - det kan fan inte skada i alla fall!

I morgon bitti bär det av till kyrkan på julavslutning. Jag minns inte när jag satte min fot i en kyrka senast. Något enstaka doptillfälle sedan jag själv gick i grundskolan. Inte mer. Jag tänker att det är bra. Mycket bra att MammaMu ska följa med sin Kråkunge till kyrkan. Det borde göra gott. Speciellt nu när jag snart avtjänat mitt straff och allt. Det kan ju i alla fall inte göra någon skada. Att blidka honom däruppe en aning. Utifall han faktiskt har något med allt som händer att göra. För i så fall kan han inte ha varit särskilt glad på mig under hösten. Inte alls. Jag tänker att han kanske blir på lite bättre humör om MammaMu kliver in i hans enkla boning så här i juletider. Överraskad lär han åtminstone bli. Det är alltid något.

Nej det blir nog bra det här. Jag jobbar för ett bättre 2014. Helt enkelt.

Halv åtta

Vi äter kvällsmat. Lillebror sitter och tittar ner i sin runda skål med kräm. "Det här är en halvåtta", säger han. "Vad då en halvåtta?", frågar pappan. "Det finns inget som heter, en halvåtta" fortsätter pappan och mumlar något om att klockan faktiskt är kvart över sex. "Jo, men en halv åtta. En åtta som tappat sin andra ring", svarar Lillebror som den självklaraste saken i världen. Ja. Naturligtvis är den runda skålen en halv åtta. Det ser ju vem som helst. I alla fall nu, när Lillebror påpekat det för oss.

Kloka, fina Lillebror. Du förgyller våra liv. Alltid.