Vad familjen gör om nätterna, del 347

Ja, inte sover vi djupt och ostört i alla fall. Den senaste veckans nätter har varit galna. Den ena Kråkungen efter den andra ropar från sin säng. Det ska levereras vatten, det är klåda som ska lindras på diverse utslag och bett. Däremellan är det en strid ström av Kråkungar som kommer in och lägger sig i föräldrasängen. Ibland undrar jag om de verkligen inte är fler än två för de utövar verkligen strömhopp ner i sängen. Pappan bär tillbaka dem sovandes och så vips är de tillbaka. MammaMu är helt förstörd i ryggen av att ha (halv)sovit i en vecka i ett antal väldigt oergonomiska ställningar. Oftast på den decimetern av sängen som blir över när fyra personer trängs i en normalstor dubbelsäng. Måtte detta spring ha ett slut.

För att vara lite positiv och för att jag själv ska inse att det inte är såå himla synd om mig så måste jag säga att jag ändå är relativt utsövd. Lillebror sover lääänge om mornarna och jag sover gärna med honom så länge jag får (eftersom han alltid kommer in till oss på morgonkvisten så ligger han ju i min säng). Storasyster, som alltid varit morgonpigg, vaknar som vanligt ett par timmar innan resten av familjen ens tänkt tanken på att det är morgon. Kan inte vara helt lätt att vara ensam morgonpigg i en familj med morgontrötta. Hon börjar i alla fall bli en stor tjej, för det händer allt som oftast att hon låter oss sova. Det händer att hon går och pysslar, läser eller att hon går ner och sätter på tv:n. Det måste vara aptråkigt för henne att vänta på att vi andra ska behaga vakna, men enligt hennes ofårstående mamma så är det ju bara för henne att sova vidare om det inte passar. Pappan, som under normala förhållanden (dvs innan Kråkungarna kom till världen) är hyfsat morgnpigg brukar frivilligt gå upp någonstans mellan åtta och nio och göra Storasyster sällskap. Det betyder att MammaMu och Lillebror kan ligga kvar med gott samvete och sova en stund till. I alla fall regniga mornar som den här.

Det är faktiskt rätt underbart att det har vänt. För två år sedan var sovmorgon en ouppnålig dröm. Idag händer det allt som oftast. Kanske, kanske kommer det även en tid då maken och jag åter får ha sängen för oss själva...