Lillebror vaknade feberfri i morse. Till glädje hos alla inblandade. Färden till mormor och morfar kunde alltså gå enligt plan. Här sitter jag nu. Hemma igen. Efter att ha kört trettio mil enkel resa, alltså sextio mil, för att lämna av Kråkungarna hos sina morföräldrar. Det är inte utan att det känns lite konstigt. Vad ska man göra nu liksom. Har inte riktigt vanan inne. Barnfria kvällar hemma existerar liksom inte.
MammaMu är kaxig nu. Har sett fram emot de här dagarna. Inga tider att passa. Inga måsten. Fem kvällar att göra vad jag vill eller ingenting. Troligtvis kommer det väl bli mest ingenting om jag känner mig själv rätt. Men. Jag har också en (svag) känsla av att kanske det är MammaMu som kommer hantera den här separationen sämst av alla... fem dagar (och nätter) utan mina älskade Kråkungar. Hur tänkte jag där?!
Passa på och NJUT!!:)
SvaraRaderaFast i slutet av veckan har du nog stor kråkungeabstinens...
Slappa och njut, att göra ingenting är väl också att göra nåt??? Självklart saknar man ungarna när de inte är hemma, men det kan vara bra att få längta riktigt mycket efter dem ibland.
SvaraRaderaFattar inte hur jag ska klara av att mina inom nåt år flyttar hemifrån.... samtidigt som jag inser att det är det normala barn gör när de inte är barn längre... Kul... hemskt... Totalt ambivalent. Dina barn är ju inte där ÄN.