Intensivt

Mormor och morfar verkar lite trötta. Jag kan inte alls förstå varför. Mina Kråkungar är väl inget intensiva. Inte alls. Inte mer än vanligt i alla fall. Faktiskt. Visserligen vaknade Kråkungarna 06:15 i morse. Och de har hållit sina morföräldrar sysselsatta sedan dess. Det kanske tar på krafterna om man inte är van. Jo, annars också förstås...

Bara så att ni vet

Den här veckan har jag funderat på att lägga ut en annons på Blocket. Säljes: Gapig och skrikig Kråkunge. Jag har även hotat med att gå ut genom dörren och inte komma tillbaka.
(Inte på flera timmar i alla fall).

Bara så att ni vet.

Men jag gjorde det inte. Inte något av det. Faktiskt. Jag kom på att hon inte var till salu. Inte för några pengar i världen. Dessutom regnade det småspik den kvällen jag hotade med att ge mig av. Så jag stannade hemma och surade.

Bara så att ni vet.

Mycket tjat har det varit. Och skrik. Och gråt. Och bråk.
Sånt är livet med en (snart) sexåring och en treåring. Tydligen.

Bara så att ni vet.

Nu tar vi helg. Hela familjen. Åker till mormor & morfar och vilar upp oss.

Bara så att ni vet.

Det är över nu...

Nu är det är definitivt över. Det stora lugnet (nåja, man glömmer de små striderna fort) som rådit en tid nu är helt klart över. Kråkungarna har slagit till med full kraft. Båda två. Nu gäller det bara för MammaMu att bita ihop. Hårt.

Mörk choklad (riktigt mörk alltså)

Jag har försökt lära mig. Det går inte. Jag kan ju lika gärna tugga på en bit bark eller några kaffebönor. Det smakar säkert mycket bättre...

Insikt

Att lyssna på Kråkungarna när de leker "Mamma, pappa, barn", är precis som att höra sig själv... aouch!

Ibland (läs: ofta)

Ibland blir jag bara såå jävla trött på att höra min egen röst.

Tjatar, gnäller, skriker, skäller.
Nej och åter nej.
Om och om igen.
Fy fan.

Jag skulle också stänga av öronen och inte höra om det var mig jag tjatade på...

Hur lyckas man med det?

Kråkungarna är trötta. Ni vet sådär gnälligt, skrikigt, klättrigt, "göra-allt-tvärtemot" och "går-något-emot-mig-kastar-jag-mig-på-golvet" trötta. Båda på en gån gång. Ett humör som inte heller gör föräldrarna särskilt pigga. Eller glada.

Jag är fullt införstådd med vilket botemedel som gäller - sömn. Massor av sömn. Inga konstigheter alls..., trodde ni ja!

Jag har nämligen en dotter som inte tror på sömn. Eller nåt. Jag vet faktiskt inte vad som rör sig i hennes lilla huvud. I går kom hon till exempel i säng alldeles för sent. Mest på grund av att hon var så trött att hon tyckte att det var en bra idé att sätta sig lite på tvären. Vägra somna själv och lite sånt där trams. I vilket fall som helst så spelar det ingen roll att Storasyster somnar sent. Hon vaknar innan sju i alla fall. Då kommer hon in till oss och "pratar" i en inte särskilt sovvänlig ton. Pillar lite. Gärna i MammaMu's ansikte. Påminner i extra hög ton om något viktigt som ska hända någon helt annan dag. Går in till sig och pysslar en stund. Klampar och slår i dörrar. Kissar och drämmer igen toalocket så det dånar i hela huset. Allt med syfte att väcka Lillebror. Eller åtminstone få lite liv i sina föräldrar. Hon verkar föredra lite skäll framför lugn och ro så där på morgonkvisten. Givetvis lyckas hon till slut med konststycket att väcka Lillebror (något som konstigt nog verkar mycket lättare på helgen än på vardagarna), vilket resulterar att inte heller han fått sin behövda dos av sömn.

(Till Storasysters försvar måste jag ändå säga att det inte alltid går till så här. I perioder smyger hon faktiskt ner och sätter på tv:n och kan sitta där i timmar utan ett ljud. Men alltså inte idag...) 

Som ni märker är det lite svårt att bota den här tröttheten hos Kråkungarna. Den liksom bara växer och växer. Att sova middag är inte att tala om. Varken för Storasyster eller Lillebror. Den tiden är förbi. Tro mig. I ren självbevarelsedrift försökte vi faktiskt få Lillebror att somna idag. Men förgäves.

Lillebror har troligtvis inte heller blivit piggar av att han den senaste timmen klättrat upp och ner i ett äppelträd. Upp och ner. Upp och ner. Han kommer säkert att somna gott. Och snabbt. Men innan dess ska vi väl försöka överleva den stundande middagen from hell.

Förhoppningsvis(?) får vi även Storasyster i säng utan bråk. Men klockan 06:50 i morgon bitti börjar vi om från början igen...

By the way...

Helt rätt prioriterat igår!
Fast det är klart. Nu är har tankarna kring framtiden, livssitustionen och en eventuell flytt börjat surra runt i MammaMu's huvud igen. Men de tankarna får jag nog försöka sätta ord på en annan dag...
God natt!

Föräldramöte eller Företagskonferens?

Som förälder står man ständigt inför nya val. Nya prioriteringar. Som den här. Föräldramöte på nya skolan eller företagskonferans med middag (och vin). Både och är liksom inget alternativ när man bor trettio mil från närmaste släkting och saknar barnvakt.

Nu kan väl en företagskonferens (med mycket vin) mer eller mindre liknas vid ett föräldramöte. Fast utan föräldrarna. Om ni fattar hur jag menar. Och förstår ni inte, så behöver vi inte gå in djupare på det.

Nej, som den ansvarsfulla och engagerade förälder jag nu är så väljer jag naturligtvis att närvara vid kvällens föräldramötet. (Eller så blir det pappan som får gå dit och jag som får (drömuppgiften) att stanna hemma och tjafsa med barnen. Vi är inte helt klara med den förhandlingen. Ännu). Vin kan jag ju dricka en annan gång. Och så kan jag ju alltid åka ner till själva konferensen (den tråkiga delen) i svinottan i morgon bitti och utge mig för att vara en god och intresserad medarbetare (vilket jag nu alltså inte är). Jag kommer ju i alla fall känna mig piggare och fräschare än någon av mina kollegor. Ja, så får det väl bli då...

Tvättkaos

Vet inte om någon förstår kaoset som uppstår när torktumlaren går sönder i en barnfamilj. Nä, det är svårt att förstå om man inte genomlever det själv. Kaoset blir förstås extra kaotiskt om maskinen bestämmer sig för att lägga av i samband med en av sommarens och höstens alla streptokocksaneringstillfällen. Vid dessa tillfällen bör nämligen husets alla sängkläder, handdukar och badkläder bytas (och gärna tvättas). Samtidigt. Och det är nu. Än mera spännande blir det när vädergudarna bjuder på full orkan och ösregn. För skulle man då komma på den briljanta idén att hänga ett gäng handdukar på tork utomhus, så kan man nog räkna med att finna dem utspridda i lite var stans i omgivningarna. Och dessutom blötare än när de hängdes ut.

Vi har tvätt överallt. Tvättstugan är överbelamrad med ohängda underkläder, smutsiga lakan och blöta handdukar i en salig röra. Och dett i tillägg till de redan överfulla ordinarie tvättbergen. Både det med ren tvätt och det med smutsig då förstås. Gahhhh!

Ett riktigt I-landsproblem. Jag vet. Men vet ni, det är i alla fall ett problem. För mig. Just nu.

Blir gråhårig

De gråa håren börjar få övertaget. Jag försöker bekämpa dem med all kraft, men det är bara en tidsfråga innan de vunnit. Snart sitter man här som en grå tant.

Vet inte om det bara är en känsla, men någonting säger mig att tillväxten av de gråa håren började eskalera när första Kråkungen kom till världen. Bara en känsla alltså. Att Kråkungarna gör mig gråhårig. Periodvis känns det precis så i alla fall.

Att låtsas som att det fortfarande är sommar!

Den här dagen har varit som vilket sommardag som helst. I alla fall om vi jämför med sommardagarna just den här sommaren. Sexton grader och storm, men en ganska blå himmel. Möjligvis att termometern letade sig upp mot sjutton, arton grader vid några tillfällen under sommaren, men i övrigt påminner dagens väder alltså om majoriteten av årets sommardagar. Eftersom poolen fortfarande håller en temperatur runt 25 grader fanns det alltså ingenting som hindrade oss från att ha en skön sommardag idag. På förmiddagen skickade jag ut Kråkungarna och pappan på svampjakt i skogen. Själv letade jag upp lä och lade mig i solstolen. Drygt två timmar helt för mig själv. Det gjorde gott för en trött själ. Jag tog mig till och med ett dopp. Kanske det sista för året.

Kråkungarna kom hem från skogen med buller och bång. De dök direkt ner med pappan i poolen. Sedan dess har det varit full fart. Storasyster har haft en kompis här och naturligtvis skulle det ju badas då igen.

I går kväll tände vi ju faktiskt grillen också. Det hade jag nästan glömt.

Vi kan alltså slå fast att det gå alldeles utmärkt att låtsas som att det fortfarande är sommar så här i mitten av september.

Eller, så är det bara MammaMu som har lite svårt att släppa taget om sommaren, precis på samma sätt som jag vägrar att släppa taget om vintern...?!

Jag kan faktiskt inte skylla på Kråkungarna

Jag är trött. Inget ovanligt. Jag har skrivit det förr och jag kommer att skriva det igen. Problemet är att den här gången kan jag inte skylla på något. Inte heller på någon.

Jag går och lägger mig tidigt. Ibland riktigt tidigt. Jag blir inte störd om nätterna. Inga Kråkungar som sparkas  i sängen (inte särskilt hårt i alla fall). Inga nattliga trotsdiskussioner, uppassningsrundor eller sjuka barn som behöver tröst. Nä, nätterna har faktiskt varit riktigt lugna. Trots detta vaknar jag tröttare än jag går och lägger mig. Jag sover ytligt. Drömmer konstiga drömmar och kommer inte till ro. Jag har ingen aning om varför det är så.

Jag har det inte särskilt stressigt på jobbet. Inte mer än den mentala stressen över att jag egentligen vill vara någon annanstans. Göra något annat. Det kan förstås vara nog så utmattande. En förkylning har huserat i kroppen i några veckor. Den har kanske tagit på krafterna. Den har definitivt sett till att jag rört mig alldeles för lite. Hösten är här. Den insikten börjar sakta komma krypandes. Sommaren som aldrig var här är redan slut. Kanske är det just bara därför jag är så förbannat trött.

Att lägga på minnet

En alldeles normal eftermiddag. Ja, det regnade förståss. Men det gör liksom ingenting, eftersom allt annat var så normalt. Eller kanske onormalt. Jag vet inte.

Lillebror var lite trött, men på bra humör när jag hämtade honom på förskolan. Inget gnäll. Inget bråk. Han var glad och småpratade. Det är i och för sig inget ovanligt. Lillebror brukar vara på bra humör och pratar det gör han mest hela tiden. Men då och då blir dagarna långa även för den gladaste lilla Kråkungen och då kan det vara svårt att hålla humöret i topp.

På skolan möttes jag av en glad Storasyster och en varm bamsekram. Det var något helt annat än det tjat som brukar börja så fort jag kliver in genom dörren. Tjat som får MammaMu att snabbt byta sinnestämning och Storasyster att tjata, skrika och gråta ännu mer (oftast på vägen hem). Av detta tjat fanns inte ett spår idag. MammaMu's goda humör förblev gott. Kråkungarnas likaså. Helt fantastiskt. Vid mellanmålet hemma vid köksbordet kunde vi småprata och berätta om dagen i normal samtalston, precis som vilken normal familj som helst. Jag blev varm i hjärtat. Hela eftermiddagen lekte Kråkungarna tillsammans. De verkade ha roligt. De var sams. MammaMu njöt.

Den här eftermiddagen var helt enkelt alldeles normal. Så normal att den helt klart är värd att lägga på minnet, så att jag kan plocka fram det här minnet i morgon eller i övermorgonen när tillvaron återgått till kaos igen. Då ska jag försöka minnas att det finns dagar som är helt (o)normala även i vår familj .

En märklig dag

Storm, sol, bad, regn, sol, mulet, spöregn, sol, bad, mulet, blåsigt. Svettig, kall, svettig, varm. Telefonkö, lite mer telefonkö, storhandlingskö och apotekskö. Fina Kråkungar. Kråkungemys. Glad MammaMu.

En ledig dag.

Jo, men naturligtvis!

Jag vet inte hur ni resonerar, men jag tycker i alla fall inte att ett "vilande recept" är mycket värt när medicinen är restnoterad i hela Göteborg med omnejd. Den återkommer tydligen i slutet av november. Man kan ju ha hur många recept som helst utskrivna. Det hjälper liksom inte när medicinen inte finns.

Jo, Lillebrors besvär har kommit tillbaka. De kom nästan innan vi slutade den förra penicillinkuren så vi kan väl slå fast att resistens är ett faktum. Och ja, man kan säga att detta är anledningen till att jag ägnar min lediga dag åt att sitta i telefonkö. Först till alla apotek i hela stan (nåväl till kundcentren i alla fall) och därefter till Barnmedicin. Ännu har jag inte fått någon rätsida på det här, men det kanske löser sig. Eller inte.

Jag får psykbryt.

Det har gått två år sedan...

...vi gifte oss i skuggan av ett pinjeträd. Omringade av ett djupblått och ljummet hav. Grekisk sensommarvärme. Vi två och barnen. Ett fint litet bröllop. En fin dag.

Jag älskar dig!

Bröllopsdag - på Liseberg

Idag var ingen bra dag att vara på Liseberg. Inte bara för att vi har tvåårig bröllopsdag just idag och för att jag faktiskt kan tänka mig bättre sätt att fira den än med sockervadd, kladdiga ungar och hela Göteborgs befolkning. Hela Göteborg med omnejd befann sig verkligen på Liseberg. Köerna var enorma. Dessutom var det kallt. Otroligt kallt. Men, har man lovat barnen Liseberg innan de stänger för säsongen så måste man se till att komma iväg. Idag var enda dagen som funkade. För oss och för alla andra göteborgare och halläningar. Dessbättre verkar Kråkungarna ha haft en rolig dag. De somnade alldeles nyss. Lyckliga, trötta och alldeles fullpumpade med socker. Det är ju faktiskt det som betyder något!

Bröllopsdagen kan vi ju fira nästa år. Eller en annan dag.

Ska vi få besök, eller?

Ja, den frågan ställde Storasyster när vi (äntligen) tog tag i städningen (läs: saneringen) här i kväll.  Det säger väl en hel del om städvanorna  i det här huset (eller kanske snarare bristen på dem)!

Och nej, vi ska faktiskt inte få besök. Inte vad vi vet i alla fall.

Om läkare och läkekonsten

Det är inte de ljusaste stjärnorna på läkarhimlen som får (vill ta) läkartjänsterna på vårdcentralen. Eller på andra liknande vårdinrättningar. Tydligen. Det är något som jag fått bekräftat gång på gång de senaste månaderna.

Farsen fortsätter!

Ni vet ju att jag var så glad för att Lillebror fått en remiss till Barnmedicin. Tänkte mig att någon äntligen skulle intressera sig för att hitta orsaken till Lillebrors återkommande besvär. Hitta smittkällan för att på så sätt minimera risken för att han får skiten igen efter vi avslutat den här omgången med penicillin. Tänkte att de kanske skulle börja inom familjen. Tydligen kan man vara smittbärare av streptokocker utan att ha några som helst besvär, så att ta reda på det är någon inom familjen som smittar honom gång på gång vore ju kanske en ganska lämplig början. Så tänkte jag.

Visst fick vi en tid till Barnmedicin. Det gick snabbt. Besöket gick också ganska snabbt. Tyvärr. Läkaren verkade för det första inte vara riktigt familjär med åkomman "stjärtfluss". Streptokocker å andra sidan antar jag att hon hade stött på. I någon form i alla fall. Hon refererade i alla fall till besvären med "prickarna". Nu är det inte frågan om några "prickar". Vi snackar om en totalt skinnflådd rumpa och en röd och sårig snopp. Nåväl.

Den första hypotesen var att Lillebror blivit resistent mot penicillinet (eller troligtvis hans streptokocker, men ni fattar) och att han det skulle vara anledningen till hans återfall. Visserligen finns risken, eftersom puckoläkarna på VC gett honom samma penicillin tre gånger på raken. Något som de tydligen inte ska göra. Hypotesen verkade dock lite klen med tanke på att han efter tre dagars penicillinkur faktiskt hade blivit av med sina besvär. Han har blivit av med besvären efter varje kur, men de har kommit tillbaka efter en vecka.

Jag försökte framhärda att det nog borde göras halsprov på hela familjen. Läkaren nappade inte alls på idén. Ingen i familjen hade ju ont i halsen eller kände sig sjuka (Hallå! Man kan ju vara smittbärare utan symptom). Läkaren ville dock ta ett halsprov på Lillebror (!). Om halsprovet skulle vara positivt på Lillebror så skulle det eventuellt göras ett halsprov på mig. Ehe?! Under hela provtagningsförloppet satt jag och funderade över vem av oss det var som var dum i huvudet. Jag eller läkaren. Jag förmodade att det var jag. Det måste ju vara jag. Eftersom jag inte på något sätt ser hur ett halsprov på Lillebror skulle kunna vara positivt. Han äter ju penicillin. Mot streptokocker. Läkaren har dessutom just inspekterat hans rumpa och konstaterat att besvären försvunnit. Varför skulle han då ha streptokocker i halsen??? Jag fick liksom inte ihop det. Men. Eftesom jag inte har någon läkarutbildning så måste det ju vara jag som är dum i huvudet.

Nåväl. Halsprovet visar sig helt överraskande(?) vara negativt (åh fan!). Alltså fanns det ingen som helst anledning att göra ett halsprov på mig. Ehhh?! Jag fortsatte att (lite lamt) argumentera för ett halsprov, men misslyckas. Dessvärre hade jag ju just klassat mig själv som dum i huvudet så jag fick inte riktigt fram mina argument. Ni vet hela det här resonemanget som jag skrivit ovan. Jag ville väl inte ifrågasätta hennes kompetens. Eller nåt.

Så, hur gick den utbildade läkaren då till botten med problemet? Jo, på ett alldeles fantastiskt sätt. Hon skrev ut ett "vilande recept" på ett "bredare antibiotika". Ifall (läs: när) besvären kommer tillbaka. På så sätt slipper vi uppsöka läkare nästa gång.

Jamen då så. Problem solved!

Stackars Lillebror. Han äter nu sin tredje penicillinkur på två månader. Utan att klaga. Han gapar och sväljer. Trots att det enligt utsago smakar päckel. Med stor sannolikhet kommer han alltså att få påbörja en fjärde antibiotikabehandling ungefär en vecka efter att den nuvarande avslutats. Det är ju snudd på barnmisshandel om ni frågar mig!

Jag vet verkligen inte om jag ska skratta eller gråta.

Varde ljus - och det blev ljust!

Det är inte ofta man får precis vad man önskar. Absolut inte utan att jobba för det eller åtminstone inte utan att be om det.

Det fanns ett träd. Ett stort träd. Ett träd som bara växte och växte. Ett träd som fällde många löv om hösten. Rakt ner på vår gräsmatta. Ett träd som så här års lade halva vårt tomt i skugga.

Idag är det borta! Jag är såååå glad!

Kulturkrock

Ibland blir det extra tydligt att man är svensk. Eller att någon annan inte är det.

Det är också extra tydligt att man i egenskap av mamma hamnar i siutationer man annars aldrig skulle ha hamnat i.

Vi behöver inte gå in på några detaljer, men det handlar om ett barnkalas. Eller, vi trodde att det handlade om ett barnkalas. Jag och den andra mamman. Nalle Phu-kortet antydde det i alla fall. Vi trodde att vi skulle lämna in våra barn vid den aktuella adressen klockan 18 (dock en ganska sen tidpunkt för ett barnkalas) och hämta ut dem två timmar senare. Ni vet sådär lite lagom sockerstinna och uppspelta. Barnen alltså. Kråkungarna känner knappt födelsedagsbarnet (än mindre känner jag födelsedagsbarnets mamma), men när ett (nyinflyttat) grannbarn bjuder in till kalas är det klart att Kråkungarna ska gå dit.

Då visste vi inte att vi föräldrar tydligen också var inkluderade i kalasinbjudan. Eller att inga andra barn från dagis skulle vara där. Vi visste heller inte att det handlade om en släktträff med uppklädda vuxna (och barn), med buffé och lokalt bränd sprit från hemlandet. En brokig samling vuxna och barn och en konstig stämning. Vi förstod heller inte att det var ett desperat försök att få kontakt. Det förstår vi nu.

Jag har sällan känt mig så malplacerad. Så mycket fel person på fel plats. Jag är bara så glad att jag inte var ensam. Och att Kråkungarna faktiskt hade ganska roligt. Det annorlunda kalaset till trots. Mest för att de lekte med varandra kanske. Och för att det fanns obegränsade mängder av godis och chips.

Efter drygt två timmar insåg vi att festen nog skulle pågå hela kvällen. Det skulle troligtvis dröja ytterligare timmar innan tårtan kom fram och innan presenterna skulle öppnas. Kråkungarna började bli trötta. Såg i kors. Vi såg vår utväg. Skyllde på barnen och tackade för oss.

Där kan man ju tänka sig att historien tar slut. Att vi överlevde "barnkalaset" och att vi till och med kommer kunna skratta åt det om några dagar eller så. Men historien är inte riktigt slut.

Troligtvis var vi väldigt, väldigt oartiga som gick innan tårtan serverades. Så gör man nog inte i deras hemland. Vi förolämpade kanske värdinnan (eller troligtvis mest hennes mamma). Dagen efter ringer det nämligen på dörren. Både på vår och den andra mammans. Utanför står födelsedagsbarnets mamma (värdinnan), med en bit tårta och ett paket köpekakor. Hon beklagade så att vi var tvugna att gå innan hon hunnit få fram tårtan. Men de hade hade sparat en bit till oss. Precis som de lovat.

Jag höll på att sjunka ner genom golvet. Helt ärligt.

Vissa gör vad som helst för lite "egentid"!

Lite "egentid" kan vara mycket värt. Vissa gör vad som helst för lite lugn och ro. För att få lyssna på podradio utan avbrott. Filosofera. Få dricka en mugg kaffe i lugn och ro. En sån som MammaMu till exempel.

I morse ställde MammaMu klockan på 05:20. Vid sextiden fyllde hon en termosmugg med kaffe, laddade ner några avsnitt av "Sommar" till telefonen och satte sig i bilen. Tog en liten tur ner genom Halland. Vände tillbaka någonstans runt Slöarp. Tre timmar och tjugofyra mil senare kom hon in på kontoret i Göteborg. Närmare bestämt klockan nio. Kaffet var urdrucket. Radioprogrammen färdiglyssnade. Där och då var MammaMu redo att börja sin arbetsdag. Efter tre timmars prima "egentid".

Typ.

Eller. Så hade MammaMu hellre tillbringat dessa tre timmar i sängen. Mycket hellre.

Det kan ha varit så att MammaMu var på väg till ett inplanerat arbetsmöte i Skåne. Det kan även ha varit så att när MammaMu var halvvägs framme, så ringde arbetsmötets andra hälft och ställde in mötet på grund av sjukdom. Det kan ha varit så. Jag säger inte att det var så det gick till. Men det kan ha varit så.

Gnäll

Jag är inget bra på det här. Att vara sjuuk alltså. Gnäller värre än en karl. Något som kommit med åren. Tydligen. Eller med barnen. Vet inte så noga. Om ingen annan tycker synd om mig, måste jag ju göra det själv. Eller hur?!

Näsan rinner, huvudet är tungt och fullt med snor och halsen torr som fnöske. Det ääär faktiskt synd om mig. Lite. I ena hörnet i alla fall.