Den vilda jakten på Ugglorna

Favorit i repris. I alla fall för Kråkungarna. De känner väl ett visst släktskap kan jag tänka. Utrustade med var sin ficklampa gick vi alltså ut i skogen på årets Ugglejakt!

Lite lerigare än vanligt. Lika kallt som vanligt. Lika regnigt som vanligt.

Barncancerfonden

Idag har jag gett ett litet bidrag till Barncancerfonden.

Det var inte alls svårt. Prova själv får du se!

Bojkotta Facebook

Jag överlägger allvarligt en julbojkott av fejjan. På riktigt. Eventuellt kanske jag upptar mitt sociala snokande nångång efter nyårhelgen. När alla nyårslöften avhandlats och offentliggjorts. Fast då kommer ju alla statusuppdateringar om antalet sprungna kilometer och timmar på gymmet att öka markant, så jag vet inte. Jag kanske lägger ner det här med facebook helt och hållet.

För allvarligt talat. Vad håller folk på med. Just nu överöses jag av bilder på nybakade pepparkakor, mjöliga ungar och nyarrangerade adventskalendrar som färdigställts en vecka tidigare än nödvändigt och fyllts med små mysiga presenter åt de välartade barnen. Kul för dem liksom. Men det hjälper inte mig. Det ger mig fan ingenting. Mer än stress och ångest. Över att allt måste vara så jävla perfekt och mysigt. Nä, det är verkligen inte vad jag behöver just nu...

Snart är det jul. Jo'rå såattee...

Med släktkalas och födelsedagsfirande avklarat kan vi nu alltså börja ta sikte mot jul. Härligt!

Först ska vi bara hinna med ett barnkalas, en dansuppvisning, en ugglejakt, två luciafiranden, ett luciadisco, ytterligare en födelsedag, tandläkarbesök, ett besök på Liseberg, jullunchen med jobbet, julstäda hela huset och få upp alla adventsljusstakar, inhandla festkläder, födelsedagspresenter, julklappar, julblommor och julgran och klä densamma och göra fina julgrupper, fixa och skriva julkort, julpynta, griljera skinkan, baka pepparkakor, lussebullar och göra julgodis. Ja, naturligtvis borde jag även hinna med att motionera bort effekten av allt julgodis. Jo just det. Vi ska väl jobba lite också. Eller rätt mycket faktiskt. Och säkert vabba ett par dagar däremellan. Kanske ska vi även hinna med att fatta ett och annat livsavgörande belut.

Det allra viktigaste kommer nog i alla fall bli att andas. Att andas för att inte tappa förståndet.

Nej, men annars är det rätt lugnt just nu.

Det är härligt med jul.

Om jag ska vara helt ärlig så ser jag allra mest fram emot ledigheten efter jul. Då ska jag vila upp mig. Det kan nog behövas.

Som en födelseda' ska va'

Jag tror att hon är nöjd. Det är stort att fylla år. I alla fall när man blir sex.

Det är stort att få sitt första skrivbord. I alla fall om man är en pyssel och skrivtokig tjej som lääängtar efter att börja i första klass och få sina första läxor. Nu är hon förberedd. Och nu kan hon sitta vid sitt skrivbord och skriva sin dagbok, sina små brev och lappar och skriva i sina pyssel-, och korsordböcker. I väntan på läxorna.

Annars har hon blivit firad. Hemma och i skolan. I skolan åkte de iväg på allsångskonsert. Något som förgyllde dagen ytterligare. Eftermiddagen har bjudit på saft och vaniljhjärtan, pannkakor med sylt och grädde och så lite glass med godis, strössel och kolasås på det. Ingen vanlig dag i dag alltså.

Barnkalaset kommer om någon vecka. MammaMu har köpt sig fri (ja, jag är en usel mamma). Tanken på att låta femton sockerstinna sexåringar springa lösa i ett möblerat hus (läs: vårt hus) känns inget vidare. Nä. Det finns andra alternativ. Alternativ som låter huset stå kvar i befintligt skick. Det kör vi på.
 

I morgon är ingen vanlig dag...

...nä, för i morgon är det Storasysters födelsedag!

Som hon har väntat. För att inte tala om hur länge hon varit fem-och-ett-halvt-år. Senast i går refererade hon till sig själv som en fem-och-ett-halvt-åring. Stackars barn. Nästan sist i klassen att nå den magiska åldern sex år. I morgon smäller det. Äntligen.

Själv undrar jag vart åren tagit vägen. Det känns ju som det var i går jag stod och rullade höfterna och flåsade mig igenom varje värk med ett krampaktigt tag om hallbyrån. Det var inte igår. Det var exakt sex år sedan.

Samtidigt som det känns som igår, så känns det som en evighet sedan livet innan Kråkungarna. Den tiden minns jag knappt. Men vad finns det egentligen att minnas. Det var ju när Storasyster kom till världen som livet började. På riktigt. Jo, precis så kändes det faktiskt.

Livet kan vara så förbannat orättvist

Jag har det så bra. Jag måste vara den lyckligaste människan i hela världen. Jag har min familj, en underbar man och de finaste Kråkungarna man kan tänka sig. Jag är så glad att alla är friska och mår bra. Ingenting annat spelar någon roll. Inte idag.

Ibland tvingas man stanna upp. Att tänka till. Helt plötsligt får man ett helt nytt perspektiv på livet. Idag var just en sådan dag. Det slog till med full kraft. Som en spark rakt in i magen.

Det finns en familj. En familj som har varit i helvetet och vänt. Som redan klarat av det omöjliga en gång. Nu har familjen har drabbats igen. Av något mycket värre. Av varje förälders mardröm. En mardröm med ett mycket ovisst slut. En mardröm som bara måste sluta lyckligt.

Jag blir så jävla arg. Jag blir så förbannat ledsen. Jag känner mig så hjälplös. Livet är så förbannat jävla orättvist.

I kväll har jag kramat mina fina små Kråkungar. Länge. Jag är så otroligt glad och tacksam över att de finns hos mig. Så otroligt tacksam.

Ingenting ska tas för givet.
Ingenting.

Utpumpade Kråkungar & skidåkning på ryamattan

Det är  inte ofta båda Kråkungarna somnar innan klockan sju. I kväll sov de båda gott i sina sängar klockan tio i sju. En helg med släkten tar på krafterna. Tro mig. Jag vet. I går firades Storasyster av sina far- och morföräldrar och idag stannade Lillebror hemma med sin farmor&farfar istället för att vara på dagis. En lyx som Kråkungarna, som varken har sina mor- eller farföräldrar i närheten, inte är direkt bortskämda med.

Temat för Storasysters födelsedagspresenter var helt uppenbart Snö. Längdskidor och slalompjäxor. Det enda som saknas är liksom Snö. Den stackars Kråkungen får i väntan på Snö klampa runt i full skidmundering på ryamattan i hallen. That's life in södra Sverige.

Men som sagt, två dagar med farmor (läs: svärmor) tar på krafterna så nu sover Kråkungarna gott i sina sängar. MammaMu, som gått omkring som ett irriterat åskmoln i flera dagar (släktkalas brukar ha den effekten på MammMu), börjar så smått slappna av och känner nu hur tröttheten intar kroppen. Sömnen kommer tidigt till fler än Kråkungarna i kväll.

Vacuum

Vi står inför förändring. Frågan är bara hur stor. Kanske jättestor. Kanske något mindre. Kanske omfattar den hela familjen. Kanske bara någon. Vi väntar på besked. Ett besked som kan skapa förutsättningar för förändring. Om vi vågar. Och vill. Men innan vi vet förutsättningarna kan vi inte göra någonting. Det är som ett vacuum.

Jag blir tokig. 

Det är lätt att vara efterklok

Det är konstigt. Hur något som föreföll som en ytterst lämplig och god idé i går kväll (läs: i natt) inte riktigt kändes som en lika god och genomtänkt idé några timmar senare när det var dags att stiga upp och sätta sig runt konferensbordet. Märkligt.

Att man aldrig lär sig.

Konferens vid havet

Ikväll avsäger jag mig allt ansvar för snoriga Kråkungar och allt var det kan innebära. Ikväll ska jag njuta av god mat, ett glas vin och sen ska jag breda ut mig alldeles ensam i en dubbelsäng. Snacka om lyx.

Är på konferens. Avdelningskonferens. Inte mer seriöst än att vi kunde flytta om en aning i agendan och få tid för en härlig eftermiddagspromenad vid havet innan solen gick ner. Det var helt vindstilla. Solen sken. Underbara vyer. Det är vad jag kallar friskvård..!

Sjukliga familjen

Hur får man hela familjen frisk. På samma gång. Allihopa. Alltså riktigt friska. Inte bara tillräckligt friska.

Inte vet jag.

Lillebror är faktiskt rätt pigg nu. Bara lite envis hosta kvar. En liten frist innan nästa virusangrepp kommer som ett brev på posten om sisådär 5-10 dagar. MammaMu får väl också räkna sig till de friskare familjemedlemmarna. Sin hesa hals och täppta näsa till trots. Storasyster har varit rejält fökyld. Feber, nästäppaoch snuva. Hon är bättre nu, men inte helt bra. Näsan fortsätter att trilskas. Hon är pigg i alla fall. Värst däran är pappan. Ytterligare kommentarer känns överflödiga.

Hur som helst så ska vi ändå försöka pytsa ut alla familjemedlemmar till respektive instutition i morgon. Det är dags nu. Lillebror har varit hemma i en och en halv vecka. Han vill gärna komma ut ur huset. Storasyster känns också för pigg för att vara hemma ytterligare en dag. Om hon orkar hoppa runt som en tok och rocka loss till både Mojje och julmusik, spela Xbox, och dessutom är så pigg att hon kan retas med Lillebror en hel eftermiddag (enligt utsago alltså, jag var på jobbet (phu)) så är hon helt klart redo för några timmar i skolan. Det känns så i alla fall.

Jag måste ha missat något?!

Jag måste ha missat det. Jag känner mig hopplöst efter. Redan från början. (Eller inte). I alla fall verkar julen vara här. Redan. Tidigare och tidigare för varje år.

Affärerna har varit laddade med julpynt och julljusstakar i flera veckor. Det har till och med jag lagt märke till, men idag kändes det på något sätt som att de knökat in dubbelt så mycket krimskrams på samma yta. Juldekorationen sitter sedan veckor tillbaka på plats på det lokala torget. Där är det bara granen som fattas. Mataffärerna säljer redan pepparkaksdeg, vörbröd och lussekatter. Blossa har släppt årets glögg och ikväll såg jag att adventsstjärnan, ljusstakarna och julgardinerna var på plats i ett av grannhusen.

Varför har alla så bråttom?! Inte konstigt att folk sliter ner sina julsaker redan i mellandagarna. Då har de ju redan tröttnat på alla tomtar och ljusstakar som togs fram i början av november. Jag tillhör det (utdöende) släktet som till och med skiljer på advent och jul. Till advent åker ljusstakar och utebelysning fram. Jag fixar lite julrosor och hyacinter. Ofta fuskar jag lite och fixar några julgrupper redan till advent.

Men inga tomtar.

Tomtar hör till julen. Inte till advent. Tomtarna kommer upp lagom till Lucia. Samtidigt som granen kläs (Jo, den klär vi faktiskt redan till Lucia. Det har blivit en tradition för att vi alltid åker bort i jul). Naturligtvis ska det vara en äkta gran som väljs med omsorg. Ingen kungsgran eller plastgran här inte.

Julen ska hållas kvar till Tjugondag knut. Jag tycker alltid att det är lika deprimerande när adventsljusstakarna måste packas ner. Det blir så mörkt och trist. Jag behöver ljuset.

Men just idag känner jag alltså ingen stress över julens antågande. I min värld är det lååååångt till jul. Först ska vi fira en Kråkunge som snart blir sex år. Det upptar typ resten av helgerna i november. Sen. När vi firat klart. Då. Först då kan jag gå med på att det snart  är jul (läs: då har jag tid att skifta fokus och börja stressa upp mig över julen istället).

Julmustfyrverkeri á la läskfontän

Ett tips bara.

Om det står i instruktionerna till Sodastreamen att kolsyran ska tillsättas innan syrupen för läsken tillsätts, då är det så det ska göras. Inte tvärt om. Jag lovar.

Nu är nog även maken övertygad.

En tydlig differens mellan målbild och verklighet

Vissa dagar.

Vissa dagar blir helt enkelt inte som man tänkt sig dem. Igår hade jag till exempel en tydlig målbild på näthinnan när jag tänkte på den här dagen idag. En målbild som var så långt i från verkligheten man kan komma. Jag föreställde mig en mysig hemmadag med två småsjuka Kråkungar. Vi skulle kanske mysa i soffan framför en film, läsa några böcker och lägga pussel. Kråkungarna skulle skämmas bort med saft, bullar och kanske en tablettask trots att det bara var fredag. MammaMu skulle tänka glada tankar, var lugn och njut av en extra ledig dag tillsammans med sina lugna, glada och nöjda Kråkungar.

Jag vet inte riktigt var jag fick den här bilden ifrån. För rent erfarenhetsmässigt är det väl kanske inte riktigt så det brukar se ut. Kanske fick jag den ifrån alla dessa övermysiga mammabloggar där ute i bloggvärlden. Ni vet de där bloggarna som alltid beskriver tillvaron med rosa fluff och kritvita, välstädade hem. Kanske det.

Nåja.

I verkligheten ser det ut så här.  I morse vaknade Lillebror på helt fel sida av världen och humöret har inte blivit bättre under dagen. Allt är fel. Precis allt. Fel frukost. Fel sked. Fel stol. Mamma är dum. Storasyster är dummare. Han gnäller. Han bråkar. Han retas. Hela tiden. Om allt.

Storasyster, som är den sjukaste av de två, håller sig lite lugnare. Dock njuter hon av att retas lite extra med Lillebror när han är på sitt usla humör. Bara för att hon kan och bara för att hon märker att det gör MammaMu extra irriterad. Storasysters lugn är dock inte helt beständigt för mitt i ett Alvedonrus fick även hon spel och började bråka och skrika och härja runt. Jipee. Hur hon kommer må när medicinen går ur kroppen vill jag inte tänka på. Jag försöker förklara för henne att hon kommer må skit om hon inte tar det lugnt, men det går inte riktigt hem. Hon bara fortsätter att bråka med Lillebror.

Mitt i allt det här känner MammaMu att även hon är på väg in i en förkylning. Humöret såg Lillebror till att redan i morse få ner i ankelhöjd. MammaMu känner att hon börjar närma sig en mental ålder på sex år. Det är så lätt hänt i det här sällskapet. MammaMu skriker och gapar och härjar på Kråkungarna som svarar med att skrika och gapa och härja ännu mer. Perfekt.

Det går verkligen bra det här känner jag. Jättebra.

Å så var de två... nu tar jag helg!

Jaha. Storasyster klarade sig inte undan. Inte den här gången. Så idag har Lillebror och pappan haft sällskap av ännu en Kråkunge här hemma. Något som uppskattades av en prat-, och sällskapssjuk Lillebror.

Nämen, då är det väl färdigjobbat för den här veckan då. Lika bra att ta helg.

I got the message!

"Tomten jag vill ha en riktig jul"

På repeat. Om och om igen. Redan.

Lillebror alltså.

Och nu lånar han visst min telefon och ringer till Tomten. Han önskar sig en riktig jul. Och en sparkcykel. När jag var liten lade vi ut önskelistorna i skogen...

Var har ni era elvispar egentligen?

Våra vispar till elvispen hänger på dörrhantaget in till kontoret. Där har de visst hängt ett tag. Lillebror yrar något om hänglås. På hallgolvet står visst en kastrull full med påsklämmor och under soffbordet ligger en kavel. Inga konstigheter med det. Faktiskt inte.

Nej, men vilken överraskning!

Kan ni gissa vem som är sjuk?!

Jo, Lillebror.

Igen.

Nu börjar jag tycka riktigt synd om honom. Nu börjar det bli jobbigt. Men hosta och feber är trots allt ett faktum...

(Ps. Det kan inte vara meningen att man ska jobba när man har småbarn. Vem kan göra ett bra jobb och leverera något vettigt med tvådagars-arbetsveckor liksom... Suck!)

Trädgårdsarbete

MammaMu räfsar ihop löven i och Kråkungarna sprider ut dem igen.

Precis som vanligt alltså.

Mörkret

Nu ser jag inte ljuset mer i år. Det är så det känns varje år när klockorna ställs om till vintertid. Det är mörkt när jag vaknar på morgonen och mörkt när jag kommer ut från kontoret på eftermiddagen. Har jag tur kan jag skymta solen en stund på helgen, men har jag otur så är regnmolnen så tjocka och gråa att ljuset aldrig bryter igenom.

Mörkret påverkar mig. Och det mer och mer för varje år som går. Jag blir trött, deppig och håglös. Jag har ingen lust till någonting. Inte till någonting annat än att drömma mig bort.

Så här års börjar jag drömma om att emigrera till ett land som faktiskt har fyra årstider. Ett land med sol om sommaren och snö om vintern. Där dag är dag och natt är natt.

Så här års börjar jag desperat hitta anledningar till att fly mörkret. Jag surfar som besatt efter utlandsresor. Längtar efter sol och värme. Och efter snö och ljus. Jag känner ett desperat behov av att ha något att se fram emot. Något att längta till. Ett avbrott i mörkret. Det är troligtvis anledningen till att jag inom loppet av en vecka bokat in två resor nu i vinter. Den ena resan har vi längtat efter i sex år nu. Ända sedan Storasyster föddes har vi målmedvetet jobbat för att kunna genomföra den. Och äntligen. Äntligen är Lillebror tillräckligt stor. Tillräckligt stor för att orka med bilresan och tillräckligt stor för att hänga med oss runt. Det är vad vi hoppas i alla fall. Jag pratar om en skidresa. Till Alperna. Till mitt "andra hemland" Österrike. Men mer om det en annan gång. Jag har inte riktigt den energin som krävs för att kunna  glädjas fullt ut just nu. Inte än.

Så här års blir tankarna på vår livssituation och tillvaron än intensivare. Det är nu som jag återigen börjar fundera på att flytta. På att börja om. Eller kanske säga upp mig. Bara sådär. Helt utan anledning. Eller åtminstone att låta renovera köket och badrummen eller tapetsera om kontoret.

Så här års trivs jag sämre än vanligt på jobbet. Jag letar ständigt efter anledningar till att ta semester eller att vara ledig. Därav ovan nämnda jakt på tillflyktsorter. Höstmörkret gör liksom det jobbiga ännu jobbigare.

Så här års är det dags att börja ladda för födelsedagsfirande, barnkalas och släktkalas. Därefter tar julen vid. Den tanken känns övermäktig den också.

Så här års sprudlar inte direkt kreativiteten. Nej inte alls faktiskt. Bloggandet som egentligen är menad som en ventil, blir ytterligare ett krav. Ett krav på att prestera och leverera. Det fungerar inte alls. Inte just nu i alla fall. Vi får hoppas att det vänder. Ska försöka lapa lite ljus i helgen. Det kan hjälpa. Liiiite. Annars kan ni väl lova mig att titta in här i bloggen igen till våren. Det mesta brukar ju trots allt lösa sig när ljuset återvänder.