Gott Nytt År!

Jag har egentligen inte haft tid att reflektera ordentligt över året som gått. Jag kan ändå konstatera att det har varit ett bra år. Detta trots att jag började året med ett överhängande hot om arbetslöshet. Som tur var löste sig problemet i elfte timmen och veckorna som arbetslös kunde till slut utnyttjas som en skön ledighet. En ledighet som bland annat utnyttjades till en vecka i Österrike. En vecka med underbar skidåkning, strålande sol och sommartemperaturer. Vilken energiboost. I maj började jag ett nytt jobb. Nytt område. Nya uppgifter. Mycket att lära. Fick ändå en mjukstart vilket jag är mycket tacksam för. Att hösten blev väldigt mycket mer hektisk, det är bara att konstatera. Sommaren var helt fantastisk. Vilken sommar vi hade. Mannen slet som tokig med att få poolen på plats och med att skruva trall. Kvadratmeter efter kvadratmeter. Jättemycket trall. Hela sommaren. Men oj så bra det blev. Helt fantastiskt. En underbar sommar gjorde projektet än mer lyckat. Så kom hösten. Den var mörk. Och lång. Och varm. Sommarblommorna blommade långt in i december. En konstig höst. Verkligen. Men ack så mörk. Ljuset i mörkret har varit mina och Storasysters måndagskvällar. En stunds andhämtning. En stund av välmående. En stund av total närvaro. Lycka. Det är på måndagskvällarna vi rider. Storasyster och jag. Åh vad glad jag är att jag tog mod till mig och klättrade upp i sadeln igen efter tjugofem år. Jag har inte skrivit så mycket om ridningen. Det har inte blivit av. Men det kanske kommer. Det finns ju en del roliga ögonblick att återge. Det händer liksom grejer när  överviktiga medelålders otränade kylskåp ska kravla sig upp och ner från hästryggar. Och rida barbacka. Eller hoppa. Men det tar vi en annan gång...

2014 har även innehållit en del tråkigheter. Jävla skitcancer. Ofattbar förlust. Oro för nära och kära. Föräldrar som blir äldre. Men vi har ändå varit förskonade från olycka i den närmaste familjen. Tack och lov. I år har jag även blivit lite bekymrad över vart Sverige är på väg. Men det behöver vi inte gå in på här. Jag tror att ni förstår vad jag menar.

I stort har det här året varit ett bra år. En fantastisk sak som hände var ju att vi fick en ny familjemedlem. Vi blev med katt. Efter ihärdiga övertalningar av katten själv. Nu är han en fullvärdig familjemedlem med egen ingång och veterinärkonto. Möss i vardagsrummet och håriga fåtöljer har blivit vardag. Och katten. Han mår som en prins.

Framförallt känner vi att vi har hittat hem. Och det kära vänner, det är en skön känsla.

Gott Nytt År!

När det äntligen vänder!

Jag har skrivit det ett par gånger nu. Att det blir bättre. Efter jul. Efter alla måsten. När julhelgen är över vänder det. Det har jag påstått flera gånger. Är det då inte märkligt. Att precis när julhelgen är över. Då kommer snön. Då kommer ljuset. Då kommer solen. Då kan inte ögonen få nog. Av allt det vackra. Av allt det vita. Av kyla och klar luft. Av rimfrost och snö. Ett bländande ljus. Som får den frusnaste människan att tina. Trots att termometern visar sjutton minusgrader. Nu har jag kämpat mig igenom mörkret och kommit ut på andra sidan. I ljuset. Dessutom är jag utsövd. Jösses som jag har sovit. Jag har sovit bort halva jullovet, men det var precis det jag behövde. Så skönt.

Nu väntar ett exemplariskt lugnt nyårsfirande med familjen och sedan drar vi till fjällen för ännu mer ljusterapi och massor av frisk luft.

Nu mina vänner. Nu har det vänt.

God Jul i stugorna!

Från oss alla till er alla - en riktigt God Jul!

Inte alls perfekt, men rätt bra ändå!

Vi har jullov. Vilken vinstlott. Att vi bestämde oss för långledighet. Sån lyx. Helt plötsligt hinner vi göra några av de där sakerna som vi inte hunnit göra tidigare. Vem bryr sig om alla andra gjorde sina pepparkakshus i november. Vem bryr sig om alla andras pepparkakshus är perfekta. Vi gjorde vårat tre dagar innan julafton. Det blev inte alls perfekt. Men alldeles jättecharmigt, det blev det. Faktiskt. Ett litet torp med istappar och bågnande tak.

Det är faktiskt den här familjens första pepparkakshus. De ni. MammaMu överlät hela projektet till pappan och Kråkungarna. På så sätt behöll hon lugnet under hela processen. MammaMu gick mest omkring och fnissade och tjyvade deg. Ett väldigt lyckat projekt. Faktiskt.

Igår hann vi även med en tur till skridskobanan. MammaMu höll sig vid sidan av, men Kråkungarna roade sig med vinterfeeling. Kämpen Lillebror ramlade och ramlade och ramlade, men behöll hela tiden sitt goda humör. Han är helt otrolig. Inte en sur min. Inte ens när han slog näsan i isen med näsblod som följd. Han bara fortsatte. Framåt. Själv tog jag bara ett endaste vingligt varv. På Storasysters skridskor. Vi har tydligen nått dit nu. Att MammaMu kan låna sin stora Kråkunges skridskor. Hur gick det till. Jag fattar ingenting.

De flesta av julklapparna är inköpta och inslagna. Granen är huggen och klädd sedan länge. Huset är fyllt med julgodis. Till största delen köpt, men vad gör väl det. Huvudsaken är att det är gott. Årets andra julskinka är snart uppäten och snart även julköttbullarna. Visst, vi missade julkorten. Förra året kom de fram efter jul och i år skippade vi dem helt. Tydligen. Men det ser ju faktiskt ut som att det blir jul ändå. Jag tror till och med att vi kan börja hoppas på en riktigt harmonisk jul. Det ni. Det hör banne mig inte till vanligheterna.

Om vi inte hörs innan så önskar jag er en riktigt, riktigt God (och harmonisk) Jul!

Äntligen jullov!

Jag trodde inte att jag skulle komma hit. Att det någonsin skulle bli fredag innan jul. Och skulle dagen dyka upp var jag övertygad om att jag ändå skulle bli tvungen att jobba även nästa vecka. Men så blev det inte. Fredagen kom. Och helt utpumpad och urblåst tackade jag för mig och välkomnade en mycket välbehövlig långledighet. Jag tog mig hem. Jag gick raka vägen in i sovrummet. Till sängen. Och somnade. Så skönt. Att få sova. Utan drömmar. Utan måsten.

Det tar på krafterna. Att gång på gång behöva röra sig utanför sin comfort zone. Att försöka räcka till. På alla plan. Det sliter. Hårt. Det senaste halvåret har jag dessutom arbetat heltid. Det har jag inte gjort på åtta år. Det känns i kroppen. Framförallt i huvudet. Jag har aldrig varit i så stort behov av julledighet som i år.

Nu har jag sovit. Nu ska jag vila. Ända fram till trettonhelgen. Vi har en hel del julstök kvar att klara av, men jag sänker ribban. I eftermiddag tar jag med familjen på bio. Efter nyår har vi några dagar i fjällen. Det känns bra. Fina förutsättningar till återhämtning. Det behövs.

In i kaklet...

Nu kör vi. Tre dagar kvar. Vi kör rätt in i kaklet. Med huvudet före. Jag kippar efter luft. Jag hyperventilerar. Det är mycket nu. Överallt. Hela tiden. Men nu kör vi. Om tre dagar är det jullov. Förhoppningsvis.

Om tid

Julstress.

Jag förstår inte hur alla andra har så mycket tid. De har tid att göra allt. Facebook är full av bakande familjer som myser  på julmarknader och äter hemmagjord knäck och slår in julklappar till former av konstverk. Det visas upp julkalendrar med små omsorgsfullt inslagna paket med genomtänkta innehåll. Ett för varje dag. Det är julfester och dansavslutningar. Tomtar och lucior. Det finns så mycket tid. Så mycket energi. Så mycket mys. I andra familjer.

Jag förstår inte vad de får sin tid ifrån.

Kalas pågår

Just nu härjar åtta sockerstinna tjejer och en Lillebror runt i hela huset. I hela huset utom i sovrummet. Sovrummet är förbjudet område. För där gömmer sig MammaMu. Det är lugnt och skönt där. Det kan man inte påstå om resten av huset.

Den harmoniska femåringen

Jag gör misstaget att jag i ren desperation googlar på "femårstrots". Då får jag reda på att det inte finns någon femårstrots. Femåringen är nämligen att mycket lugnt och harmoniskt barn. Det är en lugn och harmonisk period i barnets liv. En stillsam period mitt i mellan den krävande treårstrotsen och den kommande sexårstrotsen. Så säger Google.

Jag tror Google har fel. Det är allt jag säger.

Tänderna rullar

Den här helgen satte vi ett rekord. Inte det att Storasyster fyllde åtta. Det är ju också ett rekord. Men vi satte ett annat. Eller Kråkungarna gjorde det. Tre tappade tänder på tjugofyra timmar. Det är ett rekord det. Särskilt eftersom det var Lillebrors första som föll ut ikväll. Storasyster hon tappade två. En igår kväll och en tidigt i morse. Tandfén har det körigt den här helgen. Det vill jag lova.

En dålig mamma. Som vanligt.

Ni vet kanske att jag i förra inlägget beklagade mig över att jag hade lite mycket att göra. På jobbet. Hemma. Lite överallt. Så är det. När dessutom en av Kråkungarna, som för övrigt varit friskare denna höst än någon annan höst, helt plötsligt blir sjuk. Då blir det jobbigt. Jättejobbigt. Det finns bättre veckor att ha sjuka barn än just de här veckorna mitt i november. Jag lovar. Men så är det. Då är det tur att Kråkungarna har en pappa. En pappa som är mycket bättre pappa än mamman är mamma. Så att säga. Då är det också bra att ha nära till mormor och morfar. Två morföräldrar som är mycket bättre morföräldrar än mamman är mamma. Så att säga.

Jorååsåattee.

Jag drar väl till Göteborg i morgon då.

På något sätt är det dåliga samvetet ständigt närvarande.
Och jag hatar det. 

Det är tyst här

Det bloggas inte så mycket just nu. Jag riktar all energi åt att ta mig igenom mörkret. November och december. Det är jobbiga månader i MammaMu's värld. Så många måsten. Så mycket mörker. Dessutom är det hyperhektiskt på jobbet. I veckan var jag i Stockholm. Nästa vecka ska jag till Göteborg. Det känns som att jag varit borta på kurs eller konferens varje vecka hela hösten. Det sliter. Helst vill jag bara sitta hemma i soffan. Inte flänga land och rike runt med jobbet. Inte jaga runt som en galning i jakten på födelsedagspresenter. Inte fixa kalas.

Julen har jag inte ens börjat tänka på. Men jag har förstått att den är på väg. Det har jag.

I januari vänder det. Första skidresan är inbokad i trettonhelgen. Då får jag min vila. Då får jag mitt ljus. I mars åker vi iväg igen. Vi vet inte exakt vart. Men alperna blir det. I år flyger vi. Åh vad jag längtar.

Dagens konstaterande

Tittar på Uggla flyttar in. Ikväll gör han ett rätt skönt konstaterande:

"Den här jävla naturen alltså. Den är ju överallt i skogen!"

Dä ska va gött å leva...

Jag väntar på snön. Det kan jag inte förneka. Så här års är det liksom det jag har att se fram emot. Lite ljus i tillvaron. En anledning att ta sig ut. Sånt som det normalt sett finns väldigt lite av så här i oktober november. Därför måste jag säga att jag idag fick en positiv överraskning. En utomhusupplevelse som varken inbegrep snö eller frost. Den siste oktober. Idag satt vi nämligen ute på altan och fikade. Utan ytterkläder. Jag och Kråkungarna. Vi hade en sommarfika mitt i vintern. MammaMu solade. Och njöt. Det var helt okej. Helt okej. På åkern blommar blåklinten och i diket blommar klöver. I morgon är det november. Ska det inte vara snö så här års, typ...

I kväll får vi i alla fall leta upp långkallingarna. Ikväll blir det kallt. Ikväll värmer vi Glühwein och glögg på spisen. Det gör vi. För i kväll ska grannungarna göra grannskapet osäkert. Vi vuxna hänger på. Vem vill inte ha en anledning att dricka Glühwein, liksom...

Ett oväntat möte

MammaMu har varit på konferens. På ett slott. En ensligt beläget slott. Vår grupp på tio personer var slottets enda konferensgäster. Årstiden lockar väl kanske inte till slottsvistelse. Vad vet jag. Men det var helt okej. God mat. Det hjälper till. Men gissa hur förvånad jag blev när jag mitt i kafferasten sprang på en gammal lärare. På slottet. Hon var där på studiebesök med en grupp elever. Det som var ännu mer förvånande var att jag kände igen henne. Och kom ihåg hennes namn. Märkligt. Jag som aldrig kommer ihåg ett namn. Jag blandar till och med ihop namnen på katten och Lillebror. Ofta. Men jag kom ihåg det. Efter sexton år. Hon såg inte ut att ha åldrats en dag. Faktiskt. Då kan ju inte jag har gjort det heller. Det känns gött det, mina vänner.

Möss i mössan

Katten. Vår nya familjemedlem. Han har numera egen ingång och kommer och går som han vill. Det har sina nackdelar det där. Att han kan komma och gå som han vill. Han kan nämligen även ta med sig gäster in. När vi inte ser. I morse var det en mus. En högst levande mus. Storasyster, som i morse vaknade runt halv sju, informerade oss om läget. Hon börjar bli van vid möss. Även vid att inte blir trodd. För innan klockan sju en söndagsmorgon är föräldrarna inte mottagliga för den sortens information. Faktiskt inte. Men det var ju ändå bra. Att Storasyster var uppe med tuppen även denna söndag. Trodde aldrig att jag skulle säga det. Men okej. Det var bra att Storasyster vaknade halv sju den här söndagen. För då kunde jag sparka på pappan strax efter sju och be honom ta hand om problemet. Precis som jag brukar. Speciellt när det gäller musproblem. Därav kom det sig att pappan var ute på musjakt även denna morgon. Den här gången tillsammans med Storasyster och Katten. Det hela slutade med att den stackars skrämda musen försökte gömma sig i Storasysters mössa. Där tog jakten slut och pappan kunde bära ut musen i mössan. Man kan alltså säga att vi hade tur även här. Tur att Kråkungarna har för vana att slänga sina ytterkläder innanför dörren på golvet i hallen . Tur också att Kråkungarnas föräldrar för länge sedan har tröttnat på att hänga upp Kråkungarnas ytterkläder som ligger slängda innanför dörren på golvet i hallen. Det var riktig tur det. För annars hade vi kanske aldrig lyckats fånga den stackars musen. Tänk på det ni föräldrar som har väluppfostrade barn som hänger sina ytterkläder (och andra kläder) på därför avsedda krokar. Och tänk på det ni stackars föräldrar som fortfarande inte gett upp, utan fortfarande plockar undan efter era barn, om ni nu mot förmodan också skulle ha såna barn som slänger sina ytterkläder innanför dörren på golvet i hallen. Då skulle det faktiskt kunna vara så att ni inte lyckas fånga musen. Tänk på det ni!

Ännu ett tecken....

Att jag inte lär mig. Jag vet ju att det inte funkar. Ändå drack jag en liiiten kopp kaffe till middagen. Och nu ligger jag här. Klarvaken. Jag vrider och vänder på mig. Tankarna snurrar. Jävla kaffe. Jag bor på hotell. Jag borde sova som en lycklig gris precis just nu. Sedan länge. Men inte. Vad hände. Förr. När jag var ung kunde jag bälja i mig kaffe vid vilken tidpunkt som helst. Jag hade aldrig några problem att somna. Den tiden är förbi. Jag börjar bli gammal. Tydligen. Tecknen blir fler och fler. 

Det konstiga är att jag sällan märker av koffeinets effekter på morgonen. Eller på eftermiddagen heller för den delen. Då hjälpen varken två eller tre koppar. På morgonen är jag alltid lika trött. Kaffe eller inte. 

Men nu börjar jag bli frustrerad. Jag måste sova för att orka med en tredje dag i skolbänken. Jag funderar på om inte en flaska rödvin från minibaren kan få önskad effekt. Det borde funka. Fast det är klart, det är ju inte fredag. Det är väl bara då ett glas vin har den där sövande effekten. Förstås. 

Fick en hälsning från mitt 18-åriga jag!

Igår fick jag brev. Ett riktigt brev. Ett handskrivet brev på åtta A4-sidor. Från mig själv. Skrivet för tjugo år sedan. Det var en häftig känsla.

Inte ofta jag får handskrivna brev nu för tiden. Allra minst från mig själv. Från mig själv som 18-åring.

Jag gick sista året på gymnasiet. Skoltrött. Hade precis tagit körkort och skulle rösta för första gången i riksdagsvalet. Och i EU-valet. Jag var allmänt förvirrad över min framtid. Men det är jag ju fortfarande. Så det var ju inget nytt. Tydligen tog hösten och mörkret hårt på mig redan då. Det minns jag inte idag.Men så skrev jag. Att jag inte hade någon motivation, att allt kändes deprimerande, att ingenting går som det ska och att det troligtvis berodde på årstiden. Jag känner igen det på något sätt. Undrar varför jag inte har gjort någonting åt det på tjugo år. Ljusterapi. Lyckopiller. Någonting. Men det är väl så jag fungerar. Jag har tydligen en tendens att dra ut på saker. Skjuta upp. Förhala. Ignorera.

Det fanns saker jag glömt. Detaljer. Stora saker då. Mindre nu. Mycket mindre.

Jag var klok på den tiden. Jag skrev att jag hoppades att jag levde lycklig med en man och barn som jag älskar och har ett jobb som jag trivs med. Då skulle jag ha lyckats i livet. Men som tillägg lade jag till att om jag nu inte har fått allt det om tjugo år så skulle det inte vara försent. Livet är långt. Tydligen. Jag tror att det var ett försök till att trösta mitt framtida jag. Ifall jag nu inte hade hittat mannen i mitt liv och fått mina fina Kråkungar. Jag skulle bara vetat. Vem mannen i mitt liv verkligen var. Tänk om jag vetat. Men det kanske jag redan visste. Egentligen.

Jag måste få citera en favoritmening ur brevet från mig själv:

"Du får ursäkta alla virriga tankar och oläsliga kråkfötter, men det är ju faktiskt du själv som har skrivit det!"

Den meningen får man inte läsa ofta. Men tji fick jag. Liksom.

Just nu har jag bara en enda önskan. Jag önskar att jag kunde svara. Jag vill skicka ett lugnande svar till den förvirrade, höstdeppiga artonåringen som skrev ett brev till mig. Jag vill berätta att det faktiskt gick bra. Att polisen inte kom och tog det nyvunna körkorten från henne. Inte förrän 19 år senare. Jag vill berätta om alla roliga minnen från framtiden. Om den framtida resan till Cypern som väcker skratt än i dag. Om året i Österrike. Om Kråkungarna. Om att Lillebror springer på samma stigar som hans mormor gjorde som barn. Om att hon nu äntligen har hittat hem. Om allt som hon faktiskt inte hade en aning om. Tänk om hon visste.

Måtte hösten bli kort

Urk! Jag är så trött. Hösten har, enligt gårdagens väderrapporter, inte ens börjat här i Östergötland och redan känner jag mig totalt höstdeprimerad. Ja är så trött. Å då skiner ändå solen. Men vad hjälper det när jag sitter inomhus. Det är mörkt när jag kliver upp. Det är kolsvart om kvällen. Det känns inte okej. Idag är det den första oktober. Nu väntar två slitmånader. De värsta på hela året. Förra året blev ju dessa månader tyngre än någonsin på grund av mitt oförlåtliga lagbrott. Jag tänker på det ibland på morgonen när jag sur, stressad och trött flänger iväg med Kråkungarna i bilen. Det är så lätt hänt. Speciellt i oktober. I år har jag istället skrapat hela bilen mot en garageport i infarten till ett klaustrofobiskt parkeringsgarage. Det var också just en sådan morgon. Lätt hänt. Tydligen. Det konstiga är att det inte har hänt en enda grej tidigare under mina tjugo år bakom ratten. Nu händer allt. Jag har väl blivit tant. Tanter kan inte köra bil. Har jag hört.

Nåväl. Såna här händelser gör mig inte direkt piggare. Inte alls faktiskt. Jag är så trött. Nu börjar gnället. Ni som följt mig ett tag kan se mönstret. När hösten kommer går MammaMu in i gnälltillstånd och kommer inte ur detta förrän snön kommer. Tidigast.

En skitsöndag

Det är synd att säga att den här söndagen har varit en bra söndag. Det hade varit en ren lögn. Att påstå något sådant. För den här söndagen har varit en riktig skitsöndag. Om man fyller en söndag med bråk, skrik och ännu mera bråk. Då är det ingen bra söndag.

Det tror jag inte att Lillebror tycker heller.

Helgens är alldeles för kort.

Det slog mig nu. Bara sådär. Som en blixt från klar himmel. Eller inte riktigt. Men ändå.

Helgen är på tok för kort. Alldeles för kort.

När ska man egentligen hinna med alla saker som man inte vill förstöra helgen med att försöka hinna med.

Jag bara undrar.

Guess what???

Sjukgymnastiken vill inte heller ta emot mig. Nä'rå såattee. Det går bra det här. Verkligen.

De hävdade att de hade lite mycket att göra och hänvisade mig till privata alternativ. Jomenvisst. Jag vill inte klaga eller så, men fungerar det här bra eller dåligt? Jag bara frågar....

Katten

Kommer ni ihåg vår nya familjemedlem? Han som skulle bo i en låda på altanen, eller på sin höjd i garaget, eftersom maken i huset är allergisk.

Jag pratar ju naturligtvis om kissen. Han som aldrig gav sig. Han som övertalade oss.

Han mår bra.

Det ser i alla fall så ut där han ligger i soffan. På bästa platsen. På hans plats.

Det är konstigt det där. Hur han hamnade där. I soffan. Utan att ens titta åt garaget eller tvättstugan.

Det är också lite märkligt att jag låg på knä ute på verandan klockan halv sex i morse, endast iklädd nattlinne, för att på ett kattpedagogiskt vis försöka lära kissen att gå ut genom kattluckorna. Det är märkligt för i normala fall hade jag helst legat och sovit istället för att krypa omkring halvnaken mitt i natten. Men nu har kissen fått en egen ingång. Tydligen. Och är det klockan halv sex katten vill gå ut, då är det klockan halv sex vi får lära honom. Han brukar gå ut halv fyra. Så där har vi utsikterna för den här natten. Fråga mig inte hur det gick till, men i helgen sågade maken alltså upp en halvmeters tunnel genom väggen. Till katten. Med en lucka i varje ände. Än har han inte riktigt fattat galoppen, men han gillar godiset i tunneln. Men nu är det alltså fritt fram att släpa in mössen i huset. Det ser jag faktiskt inte fram emot. Vi har haft tillräckligt med möss i det här huset.

Som ni förstår så mår han bra. Katten alltså.

Hur det är med maken har jag väl inte riktigt vågat fråga. Men han gillar kissen. Det gör han. Faktiskt.

Årets sista bad?

Idag har vi njutit av årets sista sommardag. I morgon blir det höst. På riktigt. Därför kändes det extra bra att få njuta av sol och total tystnad. Helt vindstilla. Ingen trafik. Inga grannar. Bara vi. Idag tog vi troligtvis årets sista bad i poolen. I alla fall jag. Det är ju möjligt att någon tokig Kråkunge hoppar i ytterligare några gånger, men då är det antagligen inte riktigt lika njutningsfullt.

En bra dag. En fin kontrast till gårdagens sammanbrott. Nu är det bara att bita ihop och komma igen.

MammaMu och den förbannade sjukvården

Ni som följt det här bloggen ett tag vet att MammaMu inte är den som går till läkaren i första taget. Egentligen inte alls. Om jag inte måste. Inte ens med mina Kråkungar. Jag har inte direkt några höga tankar om sjukvården. I det här fallet är det väl främst vårdcentralerna jag talar om. Det är främst där som jag mött sjukvården.

(Förutom att jag nu tydligen jobbar mitt i sjukvården då. Men det är en annan historia. Efter idag börjar jag tvivla på att jag kan arbeta kvar i en organisation som jag har så låga tankar om. Men det hör väl egentligen inte hit.)

Jag har haft problem med ryggen ett tag. Närmare tio år eller så. För ungefär fem år sedan hade jag kontakt med sjukvården i ärendet. Jag röntgades i ett par omgångar och remitterades till reumatologen. Där tog det stopp. Reumatologen hittade inget anmärkningsvärt. Jag fick aldrig veta vad som var fel. Eller om något gick att göra åt mina problem. Mitt ärende föll mellan stolarna. Det följdes aldrig upp. Jag blev gravid med Lillebror och orkade inte ta tag i saken. Därefter kom tvåbarnchocken och tiden då livet som tvåbarnsmamma upptog hela min tillvaro. Ryggen blev aldrig bättre. Snarare sämre. Jag hankade mig genom tillvaron knaprandes värktabletter. Jag vet att det fanns mornar då jag stod på knä och grät när jag skulle få ner två barn i vinteroveraller och vinterkängor. Få ner Lillebror i barnvagnen eller få in barnvagnen i bilen. Så här i efterhand låter det inte klokt. Men då orkade jag inte ta tag i det. Livet rullade på. Jag lärde mig leva med problemen. Smärtan. I takt med att Kråkungarna blev äldre så blev det lättare att undvika aktiviteter som gjorde mina besvär värre. Smärtan blev mer en allmän stelhet och en diffus molande värk till skillnad mot ischias, domningar och ilande, huggande smärta. Den molande värken kunde jag  leva med. Blir det extra jobbigt är det bara att knapra en näve piller. Så här har jag haft det de senaste fem åren. Det har blivit vardag. En bra dag är jag bara stel. Jättestel. Alltid balanserandes på gränsen. En snedvridning från misär. En ojämnhet i marken. Det finns till och med bra veckor. Det finns det. De senaste fem åren har jag inte sökt hjälp en enda gång. Det har känts utsiktslöst. Jag kommer bara bli hänvisad till sjukgymnast och rådd att gå ner minst tjugofem kilo i vikt. Det är så jag har resonerat. Att problemen fanns innan jag gick upp i vikt är inte relevant. Att ryggproblemen snarare bidragit till min viktuppgång på grund av att jag undvikit träning som gör ont. Det är inte relevant.

Den senaste tiden har vänner och arbetskamrater fått mig att tänka över min situation. Kanske är den inte helt optimal. Kanske är det så att problemen påverkar mitt liv. Jag undviker situationer. Saker. Jag får ont av trädgårdsarbete. Av städning. Av att leka med barnen. Jag kan inte lyfta. Inte knyta skorna. Varken mina eller Kråkungarnas. Inte klättra på stegar eller tvätta bilen. Egentligen kan jag inte göra ett jävla skit. Och om jag ändå är tvungen att göra något så måste jag knapra piller i förebyggande syfte. För jag vet att jag kommer att få ont.

För en tid sedan bestämde jag mig för att försöka trotsa problemet. Sluta undvika. Jag tänkte att om jag börjar lugnt så kanske ja bygger upp muskler och får det att funka. Så jag började rida. Efter tjugofem år. En dröm. Så roligt. Så avslappnande. Men ack så förödande. Efter tre lektioner insåg jag varthän det skulle barka. Efter lite galopp och några varv i trav insåg jag att det inte skulle gå vägen. Jag försökte en fjärde lektion. Då blev jag rädd. Det är något som är fel i min rygg. Riktigt fel.

Så idag bestämde jag mig för att ta tag i problemet. Ta reda på vad som är fel. Jag bestämde mig för att ringa till vårdcentralen och be dem starta en ordentlig utredning. Jag vill ha en diagnos. Jag vill veta. Just nu inbillar jag mig att det kan vara allt ifrån en ryggtumör, diskbråck, en reumatisk sjukdom eller kanske är det bara en allmänt trasig rygg. När jag vet vad det är, kan det kanske fixas. Tränas upp. Stärkas. Kanske finns det mediciner eller operationer. Vad vet jag.

Alla som känner mig vet att det är ett stort steg för mig att ringa till vårdcentralen. Väl där ska man ju ändå bara "gå hem och vila". Så varför gå dig över huvud taget. Lika bra att stanna hemma och vårda sig själv. Det är ju så jag har resonerat de senaste fem åren. Uppenbarligen har inte den taktiken fungerat. Uppenbarligen.

Idag ringde jag till vårdcentralen.

Jag fick ingen tid.

Sjuksköterskan tyckte att jag skulle ringa till sjukgymnastiken. Sjukgymnasten skulle vara precis lika bra på att ställa diagnos som doktorn. Hos sjukgymnasten ska man börja. När man har ont i ryggen. Inte på vårdcentralen. Tydligen.

Dessvärre remitterar inte sjukgymnasten till röntgen eller till reumatologen. Inte heller skriver de ut värktabletter. Inte alls faktiskt.

Idag bröt jag ihop. Idag skyndade jag gråtandes ut från jobbet. Idag förstod jag vilket stort problem min rygg faktiskt varit för mig. För mitt liv. För min omgivning. Så idag bröt jag ihop.

Naturligtvis förstår jag att jag måste träna upp ryggen. Att jag måste träna upp muskler som inte använts på tio år. Att jag måste gå till en sjukgymnast. Det förstår jag. Men först vill jag veta vad som är fel. När MammaMu söker hjälp för sin rygg. Då är det något som är fel. Mycket fel. Jag vill bara att någon ska ta mig på allvar. För en gångs skull.

Idag bröt jag ihop.

Nu vet jag faktiskt inte hur jag ska gå vidare. Uppenbarligen är vårdcentralen inte rätt väg in i sjukvården. Uppenbarligen inte. Men snälla, berätta något som jag inte redan vet...

Ett nytt parti!

Det är val i helgen. Lillebror har startat ett nytt parti. Ett som mamma och pappa kan rösta på.

"Piratdemokraterna - De gräver upp skatter som de delar med sig till andra av"

Det låter ju som ett helt fantastiskt parti. Det ska jag rösta på. Faktiskt.

För h*@%#e!!!!

Det är höstfest på skolan i veckan. Denna tillställning anordnas av tvåornas föräldrar. Tydligen tillhör vi den kategorin. Alltså anordnar vi höstfesten för hela skolan. Naturligtvis ska det bakas. Oj vad det ska bakas. Till fikaförsäljning. Till brödförsäljning. Till gud-vet-vad. Nu tillhör jag inte skaran av föräldrar som älskar att baka. Jag gillar inte ens att baka. Men ikväll var jag tydligen tvungen att baka. Inga svåra grejer. Enklast möjliga. Men ni kan ju gissa hur det gick. Åt h*&*%e. Naturligtvis. Det blev bränt. Det blev stenhårt. Det blev fiasko. Vi kan väl säga så här, att Storasysters föräldrar har inte något bidrag till brödförsäljningen. Så kan vi säga. Jag gjorde ett försök. Det gjorde jag. Men vi skulle nog få muta någon att köpa mina alster. Då försvinner ju lite av poängen. Att samla in pengar. Om man måste betala dem för att köpa. Faktiskt. Vill bara att någon ska veta att jag faktiskt försökte. Det gjorde jag. Verkligen. Två gånger. Kanske gör jag ett tredje försök i morgon. Kanske. Men det verkar rätt meningslöst. Men man vill ju inte vara föräldern som bryr sig. Som låter andra göra jobbet. Det vill man inte. För jag bryr mig. Fan vad jag bryr mig. Så mycket att jag står en hel ångestladdad kväll och bakar plåt efter plåt med bränt skit. Jag som nästan aldrig bakar. Annars.

På själva höstfesten ska jag stå i fiskdammen. Det är jag i alla fall bra på. Jävligt bra dessutom.

Lycka!!

Lycka är att få sitta här uppe och kika ner mellan de här små luddiga öronen varje måndag!!

 

Men HJÄLP så otränad jag är.

Frivillig!

Alltså. Jag hävdar bestämt att någon bör stanna inne och hålla sängen varm. Någon måste ju ta emot de stelfrusna kråkungarna när de ramlar in i huset framåt småtimmarna. Det måste någon. Faktiskt.

Jag anmäler mig till och med frivilligt. Att stanna inne alltså. Det gör jag.

Ogjort

Livet består just nu mest av en massa ogjorda saker.

Bloggen är oskriven. Gropen till det nyinköpta äppelträdet är ogrävd och äppelträdet är följaktligen väldigt oplanterat. Altanen är ofärdig, precis som staketet. Där saknas det en ouppskruvad planka eftersom den plankan tydligen är oinköpt. Tistlarna är odöda medan sommarblommorna står högst jättedöda i sina krukor på grund av att de är ovattnade och osolade. Kråkungarnas allmäntillstånd är ganska ofriskt och söndagens barnkalas är ogenomfört och fortfarande väldigt oplanerat. Huset är väldigt ostädat och själv är MammaMu otroligt oinspirerad och opigg.

Det är allmänt rätt okul just nu. Bara så att ni vet.

Fyrtioårskris?!

Några börjar cykla, åka skidor, springa och simma. Långt. Andra skaffar MC-kort. Eller husvagn. Alla verkar vi ha olika sätt att hantera det faktum att vi kommer närmare och närmare fyrtioårsdagen. Själv ska jag börja rida. Tydligen. Tillsammans med min dotter. Efter drygt tjugo år är det åter dags att klättra upp i sadeln. Det lär behövas både stege och lyftkran, men upp i sadeln det ska jag. Jag fick tydligen en sådan idé någon gång i våras. Den lät bra. Då. När jag efter något års tjat från Storasyster kollade upp möjligheterna. För henne att börja rida. Helt plötsligt var vi båda anmälda. I samma grupp. Det ska bli otroligt roligt. Tror jag. Finner det ganska skönt att börja om från början. I en riktig nybörjargrupp. Då kanske den fega mamman kan komma ikapp mental och bli lite modig. Och kanske håller den trasiga ryggen om jag börjar lugnt och fint. Kanske. Vi får väl se. I morgon kväll är det dags. Då ska MammaMu och Storasyster börja på ridskola. Det blir minsann en syn för gudarna när den tjocka kossan ska upp på hästryggen. Men roligt, det ska vi i alla fall ha. Jag och Storasyster.

Reaktionen

Jag känner inte igen Lillebror.

Han vägrar lyssna. Han trotsar. Han slåss. Han skriker. Han gråter.

Vi skriker. Vi tjatar. Vi trugar. Vi pratar. Vi frågar. Vi skriker ännu mer.

Lillebror mår dåligt.

En ganska sund reaktion på att bli bortlämnad. På omställningen. Från ett underbart sommarlov till höst, ekorrhjul och den eviga längtan efter mamma, pappa och storasyster.

Jag önskar bara att jag kunde hjälpa honom.

Jävla förbannade skitcancer!!!

Det är för många nu. Alldeles för många.

Förbannade jävla skitcancer.
Fuck You!!

Fem år har gått. Fort.

Fem år.

Idag är det fem år sedan Lillebror kom till världen.

Fem år.

Hans första levnadsvecka var aningen dramatisk. För alla inblandade.
Hans första levnadsår var aningens ansträngande. För föräldrarna. Han gillade att klättra.
Hans första fem levnadsår har varit alldeles underbara. Helt fantastiskt underbara.
Tack för att du finns!

Grattis på födelsedagen, Lillebror.

Ibland går det snabbt

En vecka. En vecka på dagis. Det var allt som behövdes. Tydligen. Efter en vecka har vi en snorig och hängig Kråkunge som behöver vara hemma från dagis. Ibland går det i alla fall snabbt.

Helg

Så kom helgen. Äntligen. Den som vi längtat till hela veckan. Och mantrat som jag upprepat om och om igen varje jobbig vardagsmorgon. "Snart är det helg. På lördag för vi sova så länge vi vill. Snart är det helg. På lördag för vi sova så länge vi vill. Snart är...."

Jo men oj så bra vi var på det då. Att sova ut. Inte alls bra faktiskt. Och mamman fick visst inte sova så länge hon ville. Inte på långa vägar. Jag förstår inte vad någon levande varelse ska göra uppe före klockan sju en lördagsmorgon. Jag förstår det verkligen inte.

Dessutom har det pissregnat hela eftermiddagen. Det har det förövrigt gjort varje eftermiddag hela veckan. Det har börjat precis lagom till familjen kommit hem. Varje eftermiddag. Hösten kom fort. Alldeles för fort. Det är bara att konstatera.

Som ni hör är humöret på topp hos MammaMu. Ekorrhjulet, dåligt väder och för lite sömn verkar ha den effekten hos MammaMu. Det är också bara att konstatera.

Jaha, då var det dags igen...

Nu sitter jag här. Sista kvällen på semestern. Och grubblar över meningen med livet. Samma visa varje år. För det kan inte vara meningen att livet. Att inte få spendera tiden med sina nära och kära. Med sin familj. Att lämna bort det käraste man har och stressa sig igenom tillvaron dag ut och dag in. Det kan inte vara meningen. Jag drar samma slutsats varje år. Ändå forsätter jag. Det är väldigt märkligt. Jag hittar liksom inte lösningen. Jag kan i alla fall konstatera att den här familjen mår som bäst när vi är tillsammans. När vi får ta det lugnt. Tillsammans. Familjen mår bra nu. Det är bara att försöka hålla fast vid den känslan. Försöka behålla lugnet när hela familjen ska försöka komma iväg före klockan åtta i morgon bitti. Det kommer inte gå så bra. Det vet jag. Men jag ska försöka behålla lugnet och inte tänka på hur trötta och griniga alla kommer att vara i slutet av veckan. Det blir svårt. Men jag ska i alla fall försöka...

Men alltså...!

Det går ju inte att ägna sig åt bloggande när den ena medelhavsvarma dagen återföljs av en till. Och en till. Och en till. Det går bara inte. Särskilt inte när även kvällarna är härligt ljumma. Då kan man inte sitta inne och blogga. Det har ni säkert märkt. Att jag inte bloggar alltså. Nej, istället hänger jag mig helt och fullt åt vår underbara sommar. I år finns ingenting att klaga på. Absolut ingenting. Vi har haft en helt fantastisk sommar. Jag njuter. Vi njuter.

I morgon är det den sista dagen på semestern. Snart är de lata dagarna över. Det är absolut ingen njutning. Ingenting jag vill tänka på. Så jag gör mitt bästa att ignorera. Jag ska försöka ignorera ända fram till söndag kväll. Det är precis vad jag ska göra.

Vi hörs igen på andra sidan.

Tillfälligt avbrott

Vi gör en liten paus i allt byggande och poolbadande och drar till Västkusten. Några salta bad. Återseende av gamla vänner. Lite nostalgi. Det ska bli skönt med ett avbrott. Efter tre veckors semester på hemmaplan är några nätter på hotell precis vad som behövs.

Nattligt nödanrop från Kråkunge!

I natt klockan 02:00 kom anropet. Kråkunge i nöd. Storasyster i nöd. Jag är förvånad att det inte kom tidigare. Riktigt förvånad. Nästan stolt. Det var ändå skönt att det kom. På ett sätt. Eftersom MammaMu omöjligt kunde sova. Inte i vetskapen om att en Kråkunge saknades i boet. Med den vetskapen är det svårt att sova. Klockan 02:00 fick således pappan dra på sig kläder och pannlampa och traska iväg genom kohagen. På räddningsuppdrag. På andra sidan kohagen låg nämligen Storasyster och frös i ett tält. Utan att kunna sova. Då är det bra att ha en walkie-talkie i direktkontakt med sovrummet. Det måste man ändå medge. Lilla tappra Storasyster. Kråkungen som till och med tycker att det är läskigt att sova över hos farmor och farfar. Hon skulle sova i tält. För första gången. Någonsin. Utan mamma, pappa eller Lillebror. Bara med den lite äldre granntjejen. Det ni. Vilken grej. Jag beundrar hennes mod. Att hon faktiskt vågade. Hon påstår till och med att hon somnade. Efter många timmars prat, historier och fnitter. Men hon vaknade. Och frös. Och längtade hem. Vilken tur då att den varma sängen bara var en kohage bort!

Är det inte precis såna här upplevelser som hör sommarlovet till? Jo, faktiskt är det så!

MammaMu och kissemissen!

Möt familjens nyaste tillskott. Den envisa men underbart mysiga, gosiga och snälla kattherren Whiskas. Kissen som på några veckor funnit sin plats i familjen. Tro inte att garage eller tvättstuga duger för honom. Nä. Det ska vara fåtölj och soffa om han själv får välja. Hoppas verkligen att han ska trivas bland kossor och Kråkungar!

Världens största glass!

Ibland behövs det en extra push. Ett lockbete. En muta. Ett löfte. Särskilt när man vet att om Lillebror bara vågar släppa kanten och försöker simma utan puffar, då kommer han kunna simma. Han är ett vattendjur. Han har tillbringat stora delar av sitt snart femåriga liv i vatten. Både under, över och i luften på väg ner. Inte rädd för något. Bara han har puffarna på. Därför vet en MammaMu när det är dags att ta till mutor och lockbete. Faktiskt.

Det krävdes en dag av övertalning. Nu simmar han och hoppar i poolen som aldrig förr. Utan puffar.

Och visst. Har MammaMu lovat "världens största glass" när han tagit av puffarna och lärt sig simma, då får ju faktiskt MammaMu hålla sitt löfte.

 



Det här måste väl vara världens största glass?! Lillebror var i alla fall mycket nöjd!

Åh neej! Inte semester nu igen...

...men okej då!
Jag kan väl försöka stå ut i fem veckor.
Jag lovar att försöka!

Ha en fantastisk sommar allesammans!
Vi hörs när vi hörs!

Flugor

Vi har en hel del flugor just nu. Inomhus. Man kan lugnt säga att det är kring en miljard. Minst. Skitjobbigt. Lagom trött på att springa runt med flugsmällaren varje kväll och lätt inspirerad av en nyligen sedd Emilfilm fick jag idag snilleblixten att införskaffa flugpapper. Ni vet såna där klibbiga, äckliga och fula spiraler som hängs i taket. Jag tänkte att dessa skulle göra jobbet åt mig. Mmm, eller hur?! Det enda som fastnat i de där förbannade flugpappren hittills, det är jag. Och några möbler. Möbler som fick saneras med bensin. Det fick förövrigt jag också. Inte en flugjävel har satt sig i kletet. Inte en enda. De är tydligen betydligt smartare än MammaMu. Mycket smartare. Just nu flyger de runt kring skallen på mig och gör mig galen. Komplett galen.

Sommarkatt

Jag älskar katter. Jag hade själv en katt hemma när jag växte upp. Jag red som ung och i stallet fanns det alltid katter som sprang kring benen. Jag är uppvuxen med katt. En av mina stora sorger har varit att mina egna Kråkungar aldrig kommer få möjlighet att växa upp med ett husdjur (läs: katt) eftersom pappan är allergisk. Dessutom är han inte särskilt förtjust i katter. Sorgen blir på något vis större här på landet där förutsättningarna för att ha katt är helt perfekta. Därför blev jag så glad när vi precis hade flyttat in här förra sommaren och det kom en lite kelig kissekatt på besök. Han stannade i några dagar, försvann, och kom tillbaka efter någon eller några veckor. Jag såg det som en fantastisk förmån. Att få besök av en så fin kissekatt. En mysigare katt får man leta efter. Så gosig. Han spinner högt och med hela kroppen. Han är så otroligt snäll. Han låter utan problem fyra små barn klappa honom och följa efter honom utan att han blir irriterad. När han fått nog går han därifrån. Kråkungarnas glädje över vår lilla trädgårdsgäst är helt enorm. De väntar på honom mellan besöken och blir överlyckliga när han visar sig igen. Genom tatueringen i örat har jag kunnat kolla upp i kattregistret att ägaren bor en dryg kilometer härifrån fågelvägen. Därför har jag tagit för givet att allt har varit i sin ordning. Katten är kastrerad och öronmärkt. Alltså finns det någon som bryr sig om den. Och eftersom katten försvunnit härifrån med jämna mellanrum har jag tagit för givet att den har gått hem. Den bor ju så nära. Därför har jag heller inte tagit kontakt med ägaren. Katten har kommit hit mer eller mindre regelbundet hela vintern och våren. Ibland har den varit borta någon månad. Ibland en vecka. Ibland stannar den en timme. Ibland i flera dagar. Fram tills nu i våras har den heller aldrig fått mat av oss. Men så i våras förändrades något. Den började vara här oftare. Den började hänga med oss när vi var ute i trädgården. Nu gör den oss sällskap när vi äter utomhus. Den kommer springandes när den hör oss. Den pratar med oss. Den hänger här om nätterna. Vi trivs jättebra med kissens sällskap, men samtidigt börjar det bli lite olustigt att den aldrig verkar gå hem. Därför tog jag kontakt med ägaren i förra veckan. Då visar det sig att det inte ligger till riktigt så som jag har trott. I själva verket har katten hört hemma som stallkatt i en stor ridanläggning som ligger ganska många kilometer härifrån. Dessvärre har katten aldrig trivts med det livet så han har gång på gång rymt därifrån. Ägaren har hämtat tillbaka katten till stallet åtskilliga gånger från ödetorp och andra ställen, men hela tiden rymmer den därifrån. Sist hon hämtade katten avmaskade hon honom, därefter hade han stannat i ett par veckor och ätit upp sig sedan försvunnit igen. Uppenbarligen har den ju rymt till oss. Här verkar den trivas. Trots att den inte får gå in i huset. Och trots att den inte har fått mat regelbundet. Här har den otvunget sällskap och massor av möss (som han gärna visar upp för oss). Han har valt oss. Det är ganska tydligt. Tanken gör mig glad men också förtvivlad. Hur ska det gå i vinter om han stannar kvar här? Vi kan inte ta in den. Det går inte. Just nu sitter jag desperat och googlar kattlucka till garaget och vinterisolerade små katthus, men jag inser ju att det inte är något liv för en katt. På vintern har han inte något sällskap utomhus. Då sitter vi inomhus och häckar. Det blir ensamt för en sällskapssjuk kattherre. Samtidigt pratade ägaren om att hon skulle försöka hitta ett nytt hem åt honom där han kan vara innekatt. Det tror jag inte passar honom alls. Men det kanske är bättre än att vara ensam i vinterkylan. Mentalt är han ju vår. Han har valt oss. Han kom till oss. Vi trivs i varandras sällskap. Det har gått så långt att till och med maken, som alltid hållit distans till katter och skyllt på allergin, börjar fatta tycke för kissen och hans sällskap. Han klappar honom i smyg. Maken erbjöd sig till och med att käka antihistamin hela vintern så att vi skulle kunna göra honom till vår. Det är stort. Dessvärre tror jag inte att det funkar i femton år framöver.

Som ni märker har MammaMu fått ännu en Kråkunge att oroa sig för. Hon har fäst sig vid den svartvita, supermysiga lilla kattherren vid namn Whiskas som valt oss som sin sommarfamilj. Frågan är bara hur MammaMu ska hantera den här situationen. Det är frågan det.

Att använda skrattet

Storasyster hade en tuff inledning på helgen. MammaMu och pappan var orättvisa och allt var fel. Hon var arg och ledsen. Tårarna sprutade. Hon saknade Göteborg. Där var minsann allting bättre. Det skulle vi ha klart för oss. Som tur var så vände humöret ganska snart och det visade sig att lördagen skulle bli en ganska bra dag. Trots allt. Dagen slutade med att två av grannens kvigkalvar hade smitit ur hagen och ut på fältet framför vårt köksfönster. Bonden försökte på egen hand mota in de två busiga och ystra små rymmarna. En ganska rolig syn. Pappan i huset fick till Kråkungarnas stora förtjusning avbryta kvällsmåltiden och springa ut på fältet för att komma bonden till undsättning. Mitt under denna spännande underhållning från första parkett (köksbordet) frågar jag Storasyster lite försiktigt om hon fortfarandet tycker att det är hemskt att bo här. Jag menar, hur ofta fick hon se pappan jaga kalvar i Göteborg?! Storasyster tänker efter en stund. Sedan säger hon:

 "Nej mamma, för här i Linköping använder vi skrattet mycket oftare. Och så säger vi "Wow, kolla!" mycket oftare här. Det liksom händer spännande saker hela tiden."

Gissa om de orden värmde ett mammahjärta. För det är väl precis det som livet går ut på; att använda skrattet. Att ha roligt och må bra. Att se och upptäcka världen. Och roligt på vägen.

Det är inte lätt alla gånger. Kråkungarna håller på att växa upp. Det stöter på motgångar. Ibland kommer saknaden. Ibland är det något annat. Det är svårt att vara liten. Det är svårt att vara förälder. Men jag tror ändå att vi gjorde rätt. Storasyster övertygade mig om att vi gjorde rätt. För vem vill inte använda skrattet oftare?! Det vill jag i alla fall. Och jag hoppas att vi kommer att få använda skrattet ännu oftare framöver!