(Nästan) allting har en baksida...

Å ena sidan är jag glad för att jag faktiskt inte fått sparken. Ännu. Jag har en lön. Och jävligt mycket surftid.
Å andra sidan är det fortfarande skittråkigt att inte ha något att göra och humöret blir sämre för varje dag som går. Och det känns väldigt onödigt att ta sig till jobbet varje dag.

Å ena sidan är jag tokglad för att vi har vinter och snö.
Å andra sidan är det rent livsfarligt att köra bil på överblåsta småvägar. Jag är van vid översaltade motorvägar och blask. Inte packad snö, is och drivbildningar.

Å ena sidan är jag oerhört glad och tacksam över att kunna köra bil igen.
Å andra sidan var det ju det här med snön. Snart ligger bilen i diket.

Å ena sidan ignorerade jag glasögonångesten. Jag blundade, pekade och valde. Skönt att det är gjort.
Å andra sidan är ångesten ännu större nu. Tänk om jag valde fel. Snordyrt blir det också.

Å ena sidan är det fredag idag. Så nu tar jag helg!

Glasögonångest

Jag är i det närmaste blind. Det har jag alltid varit. Klarade mig länge med linser. Nu funkar det inte längre. Inte bra i alla fall. Jag är alltså starkt beroende av min av glasögon. Det är dags för nya. Hög tid. Saker som glasögon är inte prioriterat när livet är vänt upp och ner. Det är först nu när livet börjar återgå till det normala som man kan ägna sig åt de mindre problemen. Skitsakerna. Dock inte helt enkla för det. När man vet att glasögonen kommer att gå på en halv förmögenhet, bara för att man råkar vara halvblind, så vet man också att man kommer att få dras med dem ett par år. Det är inte bara att köpa nya om ett halvår när man tröttnat på dem. Paret jag har nu har jag tydligen haft i tre år. Då vill man att de ska bli bra. Då vill man trivas i sina glasögon. Det vill man. Det vill jag. Trist då att jag inte hittar några som jag trivs i. Verkligen trist. För det är lite akut. Det här med nya brillor. Kråkungarna har skrattat åt de jag har haft hemma. Åtminstone Storasyster. Lillebror han är så snäll så han säger att jag är fin i alla. Han är bra på komplimanger den Kråkungen. Undrar vem han har fått det ifrån. (Inte är det pappan i alla fall). Storasyster skrattar och maken rynkar på näsan och säger "de blir väl bra". Mycket övertygande. Verkligen. Nä, det blir retur på den här omgången med. Det är inte lätt att vara ko och nästan blind. Inte alls lätt.

Skolkade från jobbet idag

Gissa vad jag gjorde istället?!

Jag utnyttjade den timmen som solen var framme idag till något mycket bra. Motion för kroppen och balsam för själen. Att glida fram i vårt eget skidspår. Precis utanför dörren. Det som bara delas med harar och rådjur och som spåras av maken i pannlampans sken om nätterna. Själv fördrar jag dagsljus. Och sol.
 

Det liksom bara flyter på...

Jag tror att lugnet har infunnit sig. Det tillfälliga lugnet. Jag tror att det är lättnaden över att allt är åter till det normala. Alla känner det. MammaMu är åter mobil och kan sköta alla omärkbara måsten i det tysta. Ni vet alla de där sakerna som inte märks att de görs, som bara märks om de inte görs. Fylla på kylskåpet, köpa kalaspresenter till oräkneliga kalas, hämta ut paket på posten, turen till apoteket, inhandla nya vantar när de gamla helt plötsligt är försvunna, uppgradera Kråkungarnas strumpförråd eftersom alla strumpor helt plötsligt blivit fem centimeter för små... ja ni fattar. Dessa ärenden är inte längre några heldagsprojekt som innefattar hela familjen. Gott så. Alla mår bra av det normala. Till och med MammaMu.

Visserligen har ingen förändring skett på jobbet. Det positiva är att jag därför kan komma sent, ta lång lunch och sluta tidigt. Det är bra. För då hinner jag göra alla omärkbara ärenden. Det gör dem ännu mer omärkbara. Det negativa är att jag bara väntar. Väntar på en uppsägning. Den kommer vilken dag som helst nu. Jag känner det. Snart har de nått den magiska gränsen för hur mycket pengar jag får kosta innan de ger upp. Nu finns det inte ens några "kanske"-jobb på gång, så det ser mörkt ut. En annalkande uppsägning känns ju förstås i magen. Smolket i bägaren. Men vi är inte där ännu. Jag tar det då. Det har varit så mycket skit den sista tiden så jag orkar inte oroa mig. Jag tar det då. Nu vill jag bara njuta av lugnet.

Snön gör alla på gott humör. Kråkungarna är ute och bygger snökojor, åker pulka och skidor. Åtminstone på helgerna när man ser något. MammaMu har åkt sina första, vingliga kilometer i skidspåret. Det var jobbigt men skönt. Jag behöver komma igång nu. Flåset är nere i botten och vågen visar topprekord. På ett dåligt sätt alltså. Jag törs knappt titta mig i spegeln. Ryggen är sämre än någonsin. Det är hög tid att ta sig i kragen. Nu när allt är tillbaka till det normala är det dags att ta tag i det. Faktiskt.

Barnarbete

Det är väl inte förbjudet?! Inte när det är frivilligt?!

Igår när jag var hemma med Kråkungarna gick den friska kråkungen ut och skottade snö. Han tyckte att pappan hade slarvat kvällen innan. Pappan hade lämnat flera snöhögar på gårdsplanen. Dessa skulle bort. Tyckte Lillebror. Han gick således ut och började bära snö tvärs över gården. Han är en riktig kämpe. En slitvarg. Inne satt Storasyster och jag och skakade på huvudet och log åt vår envisa Lillebror.

Snödeprivation

Det är tydligt nu. Att hela familjen är gravt snödepriverad efter att tillbringat de nio senaste vintrarna på Västkusten. Det märks tydligt nu när snön äntligen har kommit till Östergötland. Vi älskar det. De nitton minusgrader som vi hade härom morgonen var så välkomna. Hellre -19 och snö än +5 och regn. Helt klart. Dessvärre fick Storasyster feber lagom till att snön kom. Det är tydligen så att någon av Kråkungarna måste bli sjuk när snön kommer. När Lillebror och pappan har varit ute och åkt skidor i trädgården har Storasyster suttit inne vid fönstret och storgråtit. Därför fick hon följa med ut i kväll. Kanske inte ett helt vettigt beslut eftersom hon lät som en gruvarbetare i luftrören när hon kom in. Vi får väl se om hon är frisk nog att komma iväg till skolan i morgon. Vi hoppas på det. Vår grava brist på snöupplevelser de senaste åren är nog orsaken till att pappan i skrivande stund är ute. Han är ute på gärdet och spårar med skidorna i kolmörkret. Det är nog tur att det är mörkt. De är inte vana vid galningar som oss häromkring. Det finns inte ens tillräckligt med snö. Gräset sticker fortfarande upp genom snön, men maken spårar. Förhoppningen är väl att vi ska kunna åka allihop till helgen. Jag vill gärna se var jag åker så jag väntar till helgen. Vi får väl hoppas att det kommer lite mer snö också. För att slippa bli idiotförklarade. En sak är i alla fall säker - i helgen ska vi ut. Vi har så många års snölek att ta igen. Vi får jobba hårt.

Den kom till slut!

Det är vitt ute. Vi har fått snö. Inga mängder. Men det är vitt. Vilken skillnad. Det blir ljust. Vi kan vara ute. Idag har vi varit ute och lekt hela dagen. Vi har gått igenom hela repertoaren - längdskidor, pulka, snowracer, surfplatta, slalomskidor och stjärtlapp. Med varierande framgång. Men ändå. Vi ha lite ont om ordentliga backar häromkring. Dessutom var det blött under snön så allt frös fast. Decimetertjocka islager under skidor och medar. Men skam den som ger sig. Vi hade roligt i alla fall. Vi har ju snö. Söndagen blev en riktig hit.

Tänk vad lite snö kan göra för humöret.

Regn, regn, regn

Grått, grått, grått.
Lera, lera, lera.

Det utlovade snöfallet som vi sett fram emot i flera dagar, det kommer inte. Istället får vi mer regn. Man kan tro att vi bor kvar i Göteborg. Jag börjar faktiskt ledsna nu.

Äntligen fredag!

En efterlängtad dag.

Jag vet att det har varit väldigt mycket gnäll i den här bloggen på senaste tiden. Surkärringens blogg, liksom. Jag vet att allt bara är småsaker. Inga värdsliga problem. Ett par fågelskitar i Mississippi. Inget som märks i det långa loppet.

Egentligen har jag det väldigt bra och jag har mycket att vara tacksam för. Det är bara det att jag glömmer bort att påminna mig om det emellanåt. Jag har världens finaste familj. Två fina Kråkungar som faktiskt varit ganska sansade den senaste tiden. De kanske kompenserar för mammans mindre balanserade sinnelag. Vad vet jag. Kråkungarna har även världens bästa pappa. En man som alltid prioriterar familjen och är närvarande. Han kanske inte alltid har koll på tandläkartider, studiedagar och gympapåsar, men han är en jävel på att bygga lego, snökojor och garage. Det är även oftast han som ser till att det kommer mat på bordet. Utan honom skulle det bli mycket smörgåsar.

Det viktigaste av allt är att vi alla mår bra och är friska. Att den här familjen faktiskt inte har drabbats av något allvarligare än öroninflammation eller några streptokocker. Det är jag så innerligt tacksam för. Jag är även så lyckligt lottad att jag har alla mina nära och kära kvar i livet. Att de är friska och pigga. Jag vet att det inte är alla förunnat. Dessutom har vi kommit dem närmre nu när vi flyttat hem. Det är fint.

Jag vet att jag egentligen inte har en enda anledning att gnälla. Jag har faktiskt ett jobb. En bra lön. Än så länge. Det är det inte heller alla som har. Att jobbet för tillfället inte har något som helst innehåll är ju övergående. På ett eller annat sätt. Det kunde varit värre. Mycket värre.

Vi har hittat hem. Vi har faktiskt gjort det. Flytten var ett bra beslut och vi känner oss hemma. Vi kommer att få det bra här och jag är så glad att vi faktiskt genomförde detta enorma projekt. Det var värt allt slit. Flera gånger om. Vi trivs här och jag tror att jag talar för alla i familjen.

Det är nyttigt att reflektera lite över livet då och då. Sätta allt i perspektiv. Att förstå att det faktiskt inte är så illa egentligen. Även om det känns så när motgångarna ställer sig på kö.

Äntligen fredag. Bara det är ett skäl nog att vara glad..

En läxa...

Jag har sagt det förr. Tydligen glömde jag. Jag har tidigare lovat mig själv att aldrig mer handla av en nätbutik utan kontaktinformation till kundtjänst. Ett kontaktformulär räcker inte. I fortsättningen ska det finnas ett telefonnummer och en e-postadress. Dessvärre saknar flera av de större e-handelsföretagen kontaktinformation. Och det gör ju ingenting så länge allt fungerar, men så fort något bli galet så är det ett rent helvete. Jag har alldeles för dåliga erfarenheter av en tidigare reklamation på CDON. Nu känner jag att en favorit i repris är i antågande. Tyvärr har jag återigen gjort misstaget att handla inom samma koncern. Det första jag möts av är meddelandet att trycket på kundtjänst tyvärr är högt för närvarande och att svarstiderna kan vara längre än normalt. Verkligen en bra början. Nu sitter jag här och väntar på ett mail med information och instruktioner innan jag ens kan skicka tillbaka Didrikssonoverallen i storlek 70 som jag fick istället för ett Abekoregnställ i storlek 120. Innan de svarat och skickat mig rätt vara är troligtvis vintern slut. Regnställen också.

Idag hade regnstället verkligen kommit till användning. Av det utlovade snöfallet blev det mest slask och snöblandat regn. Leran dominerade på dagisgården. Jag kommer få hämta hem en Lerduva istället för en Kråkunge.

Men bilen går bra...

Det är bättre nu

Det snöar.
Bilen står i garaget.
Nu känns det liiiite bättre.

Dagens positiva

Å andra sidan verkar bilen vara klar idag (kors i taket). Än är inte undrens tid förbi. Eller nå´t. Det får väl ändå räknas som dagens positiva inlägg...

Gör ett nytt försök i morgon.

Det går bra nu...

Eller inte. Beställde fodrade regnkläder till Kråkungarna på nätet. Två olika leverantörer eftersom det inte gick att hitta en leverantör med deras två storlekar i lager. Båda paketen kom idag. Ett paket har fel innehåll. Helt klart. Pälskragar hör inte hemma på regnkläder. Men naturligtvis. Jag är inte förvånad. Varför skulle någonting fungera någon gång. Bara en tanke...

Men det är inte lätt

Det är inte lätt. Att vara positiv.

Inte när bilfirman ringer och säger att min slang har skickats till fel kontor. Inte lätt alls. "Den kommer med posten imorgon", meddelar bilfirman. Jo, men det var just det där med att det inte går att lita på att posten levererar paketet i morgon. Det är inte ens troligt att det levereras i morgon.Snarare på måndag eller allra tidigast på fredag. Men vad vet jag. Under har skett tidigare. På Jesus tid var de vanliga. Har jag hört. Det gäller ju förstås att tro på dem också. På undren alltså, inte på posten.

Inte heller när köparna av vårt gamla hus hör av sig om "problem" med huset. Just nu känner jag att det i allra högsta grad är deras problem. Inte vårat. Vi är kanske inte helt överens där. Efter minst två orkanstormar på västkusten den här hösten kan det ju faktiskt hända att ett altantak i plast börjar läcka. Även om vi tätat en tidigare läcka innan vi flyttade. Men, visst. Vi kan ju bestämma med en gång att vi åker dit efter varje höststorm de närmaste tio åren och lägger en ny silikonsträng på taket. Det kan vi. Men det verkar jävligt fel. Inkompetenta idioter ska inte ha hus. That is a fact. Och vi skulle inte ha sålt till inkompetenta idioter. En magkänsla som mer och mer börjar ge oss rätt. Det här är väl bara början.

Som sagt, i morgon är en annan dag. Kanske kommer det ett inlägg i positiv anda då. Eller i övermorgon. Inte helt troligt, men ändå. Speciellt inte nu när helgens utlovade snöfall som hela familjen sett fram emot så mycket, enligt prognoserna mer och mer ser ut att övergå i regn. Skit ska skit ha som det heter.

Posten

Vad är det egentligen som har hänt. Jag har tydligen missat någonting. Någonstans mitt i internets och e-postens tidsålder slutade den analoga postgången att fungera. Vi slutade väl att ställa krav. Vi skickar ju aldrig brev ändå. Men nu slumpar det sig faktiskt så att jag faktiskt varit tvungen att förlita mig på posten några gånger de senaste månaderna. Både som mottagare och avsändare. Två gånger har jag väntat på viktiga brev. Brev som inte kommit fram i tid. Båda gångerna har påminnelserna kommit fram samma dag som det första brevet. Alltså måste det första brevet varit rejält försenat. Och där gick jag och väntade. Precis innan jul skickade jag ett vanligt brev, alltså A-post med fullt porto. Det tog tre arbetsdagar för det brevet att bli levererat. Det hade troligare gått fortare om jag satt på ett julfrimärke och lagt det på en röd låda. Nu väntar som bekant bilverkstaden på ett paket. Dessvärre har en brand i IT-systemen gjort det lite besvärligt för posten. Att sortera paket manuellt är tyvärr ett hantverk som glömts bort. Jag har själv sorterat julkort i min ungdom, så jag vet att det går att sortera brev och paket manuellt. Det går. Om man vet hur man gör. I går kväll när jag satt i bilen och surade över mitt försvunna paket, åkte vi förbi en brevlåda som precis höll på att tömmas. Postkillen hade lyckats sprida brevlådans innehåll över hela cykelbanan istället för att tömma breven direkt ner i säcken. Det var mörkt och regnigt och jag blir inte helt förvånad om han inte lyckades samla ihop alla brev. Ett tråkigt missöde för postkillen, men en ganska träffande bild som förstärkte min nyvunna misstro mot posten. De har till och med glömt bort hur man tömmer brevlådorna.

Jag är kanske orättvis. Jag är ganska (väldigt) gnällig. Ställer kanske för höga krav. Har kanske bara haft otur. Men ändå...

I morgon ska jag vara mer positiv. Jag lovar. Eller åtminstone i övermorgon. Vi får se. Då kommer den positiva andan tillbaka. Precis som jag lovade i november. Håll ut.

Det ska bara inte vara så

Jag är irriterad. Arg. Förbannad.

Tror ni bilen blev klar idag? Nej då. Inte idag heller. Varför skulle den ha blivit det?! Jag har ju klarat mig så länge utan bil nu så då klarar jag ju några dagar till utan problem. Eller veckor. Det beror på hur man ser det. Bilen har varit obrukbar sedan tjugotredje december. På verkstad sedan den tjugosjunde. Den skulle bli klar innan trettonhelgen. Mig veterligen är trettonhelgen passerad.

Naturligtvis har posten supit bort paketet med den förbannade trasiga slangen som ska bytas ut. Det har tydligen brunnit i postens IT-system så de kan inte spåra paket. På hemsidan står det att paket som skickats under mellandagarna kan vara "några dagar försenade". Vad är oddsen för det?! Varför händer det här mig?! Nu?! Det kan tyckas som ett litet, världsligt problem. Och visst. Det är det säkert. För en stabil och trygg människa. Men inte för mig. Inte nu. Jag orkar snart inte mer!! Jag vill ha min bil!!!

Hyrbil är inget alternativ. Jag har ju inte fått mitt nya körkort. Det är inte tillverkat ännu. Transportstyrelsens aktivitetsnivå under jul- och nyårshelgen har varit ganska obefintlig, så därför får jag snällt vänta även på körkortet. (Men jo, jag får köra. Det har jag både dubbel- och trippelkollat). Jag tror inte att det är många biluthyrare som hyr ut bilar till folk utan körkort. Jag tror faktiskt inte det. Ni hör ju själva. Det är inte meningen att jag ska köra bil. Tydligen.

Det är dyrt att stanna hemma

Nackdelen med ett långt jullov är att det kostar pengar. Har jag märkt. I år har vi bara varit hemma. En ny erfarenhet. Vi brukar fara runt som skållade troll hela julen och efter nyår brukar vi åka en sväng till fjällen. Så blev det inte i år. Dålig planering och snöbrist är väl den främsta orsaken till att vi blev hemma. Jag har allt lite snöabstinens för vi brukar åka skidor varje år. Istället har vi varit hemma. Vi har haft all tid i världen till att göra ingenting. Eller jo. Vi har visst gjort någonting. Gjort av med pengar till exempel. Efter fem månader tyckte vi att det äntligen var dags att försöka packa upp de sista flyttlådorna och få lite ordning och reda inomhus. Men för att lyckas med det så krävdes det ett antal vändor till IKEA, byggvaruhusen och andra möbelaffärer. Så i tillägg till alla juklappsinköp före jul så har vi även köpt ny säng och bokhyllor till Storasyster, full inredning till en klädkammare, en stor förvaringsmöbel till kontoret, en bokhylla, en bänkskiva till tvättstugan, garderobsinredning och så de där tusen småsakerna som alltid följer med hem från IKEA. Dessutom är biljäveln fortfarande på verkstaden och det kommer att krävas ett femsiffrigt belopp för att få tillbaka den. Om den nu kommer tillbaka. Den skulle vara klar innan trettonhelgen. Det lovades dyrt och heligt. Men icke. I morgon börjar jag alltså arbetsveckan utan bil. Livegen. Återigen. Jag får krypa på mina knän och be om hjälp ännu en gång. Fan. Det känns inte bra.

Vi skulle även behöva köpa en ny soffa. Den gamla ser hemsk ut i det nya huset. Med en ny soffa följer nytt soffbord och matta. Kanske ett sideboard. En bäddsoffa och ny TV till barnens lekrum hade också suttit fint. Och en kamin. Lite nya tavlor kanske. Ja ni hör ju. Det är inte billigt att stanna hemma. Man får bara nya idéer. Det blir bara dyrare och dyrare. Bäst att fly fältet. Nästa år blir det en skidresa. Det är mycket billigare.

Nattens sanning

I tillägg till mitt förra inlägg ska jag motvilligt erkänna att den som kommer att ha störst problem med dygnsomställningen är JAG. Det är nämligen JAG som sovit allra längst om mornarna. Eller förmiddagarna. Det är även JAG som haft svårast att komma i säng om nätterna. Så är det.

Det kommer att bli en lång vecka det här. Det känner jag på mig.

Det kan bara bli på ett sätt

Katastrof. Så kan vi sammanfatta det. Vi har alltså två dagar på oss att ställa allt till rätta. Två dagar. På onsdag är det skolstart. På onsdag ska båda Kråkungarna vakna glada och kvittrande någonstans runt sexsnåret. Inte halv elva. Inte ens halv tio. Nej. Klockan sex. Möjligen halv sju. Det kan bara sluta på ett sätt - i katastrof. Ikväll skulle Kråkungarna i säng tidigt. Jag vet inte om elva kan klassas som tidigt. Det var i alla fall då som Lillebror äntligen lyckades slappna av och knoppa in. Storasyster någon halvtimme tidigare. Det är ju helt lysande. Tidig sänggång - totalt misslyckande. I morgon är det vi som får ställa väckarklockan. Det är allt bra tur att Kråkungarna har studiedag på tisdag och kan mjukstarta hos mormor och morfar. Men ändå. Att gå upp klockan åtta kommer vara en bedrift det också. Tro mig. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle skriva ett inlägg som det här. Aldrig. Att långa, slöa jullovsmornar skulle bli ett ämne för diskussion. Aldrig. Tänk så fel man kan ha ibland.