Sjukstuga

Här är det gnälligt värre. MammaMu är sjuuuuk. Eller, enligt termometern är jag inte alls sjuk. Ganska normal temperatur. Men jag känner mig sjuk. Knivar i halsen. Frossa och svettningar om vartannat. Trött. Ont i huvudet. Därför är det extra jobbigt att det inte syns på termometern. Jag känner mig som en gnällig karl. Men vet ni vad - det skiter jag fullständigt i. Idag vill jag gnälla. För jag mår inte bra. Det ÄR faktiskt synd om MammaMu. Låt mig då få tycka det.

Dessvärre finns det en annan liten krabat i familjen som det är ännu mer synd om. Lillebror. I går eftermiddag sköt hans temperatur i höjden. Tempen är ännu högre idag. En vecka fick han vara frisk den här gången. Tillsammans har vi legat nästan hela dagen i stora sängen. Myst och gosat. Lillebror vill så gärna att MammaMu ska ligga bredvid honom och kramas. Och vem kan neka honom det. MammaMu är faktiskt också sjuk och då får hon ligga och mysa och småsova med Lillebror hela dagen. Så det så! Att Lillebror, som har en feber som bitvis närmar sig 40-gradersstrecket, faktiskt varit uppe på benen mer än MammaMu (som inte kommer över 37,5 grader), det behöver vi kanske inte låtsas om...

Jag måste vara typ... död!

Idag har MammaMu varit på Vårdcentralen. Med sig själv. Nu känner ni inte mig, men om ni skulle göra det så skulle ni veta att MammaMu inte går till Vårdcentralen. Om hon inte är döende. Alternativt måste få något utskrivet på recept. Det är inte så att jag har läkarskräck. Inte alls. Det är bara det att jag tycker att det är så meningslöst. Det är väldigt sällan ett besök på Vårdcentralen ger något. "Åk hem och vila" är väl den allra vanligaste ordinationen och då kan det lika gärna kvitta. Jag vet att det finns människor som åker till Vårdcentralen så fort de eller deras barn får en liten förkylning. Varför? Vad får dessa personer ut av dessa besök som inte jag får? Jag besöker bara läkare om jag absolut måste. Då är det allvar. Dessvärre vet ju inte läkarna det, så varje gång känner jag mig som en överdrivande hypokondriker som inte blir trodd och resultatet blir därefter.

Dessvärre gäller den här inställningen även mina barns sjukbesök. Jag kan (troligtvis) räkna på mina  fem fingrar de gånger jag uppsökt läkare med Kråkungarna under mina dryga fem år som förälder. Där ingår en tur till akuten med Lillebror. Kanske har vi haft tur. Kråkungarna har faktiskt aldrig varit riktigt allvarligt sjuka. (Bortsett från Lillebrors första fem dagar i livet som tillbringades på Intensivvårdsavdelningen på Neonatal då förstås. Inte så jättealvarligt det heller faktiskt. Mest jobbigt.) Kanske är vi dumdristiga. Kanske finns det gånger då vi borde sökt upp läkare, men inte gjorde det.

I alla fall. Idag åkte MammaMu till Vårdcentralen och sökte för hela tre åkommor på samma gång. Fattar ni. Jag måste vara typ...död!

Vård Av Mamma

En hängig MammaMu kom hem från jobbet idag. Förkyld. Och en hel hög med andra kompletterande krämpor vid sidan av. Kråkungarna fick helt enkelt ägna eftermiddagen åt lite VAM. Inte mer än rätt att de fick betala tillbaka lite efter alla vinterns VAB-dagar. MammaMu blev nerbäddad i Lillebrors säng. Naturligtvis hamnade fötterna en halvmeter utanför sängen, men jag klagar inte. Inte alls faktiskt. Från CD-spelaren strömmade musik. Sjörövar Fabbe, Emil, Imse Vimse och andra klämkäcka barnmelodier. I sängen serverades glass, kakor och tårta i mängder. En och annan kaffetår slank också ner. Då och då kröp en Kråkunge upp i sängen och bjöd på en kram. Säg den som inte känner sig piggare av en sådan omvårdnad. Jag har världens finaste (Kråk)ungar.

En ohållbar situation som kräver förändring

Jag borde ringa ett samtal. Det går inte. Det tar stopp. Det har låst sig. Det kan vara ett viktigt samtal.

Det handlar om att ta tag i mitt liv. Göra det jag kan för att försöka förändra det som gör mig missnöjd. Det som drar mig ner i ett svart, passivt hål. Det som påverkar mitt humör, mitt tålamod och i allra högsta grad min familj. Jag måste få till en förändring. Snart. Innan det är för sent. Innan jag ger upp.

Det är så lätt att klaga. Att beklaga sig. Att tycka synd om sig själv. Svårt att ta tag i det. Jag har försökt. Jag har varit så nära. Känt hopp. Flera gånger. Kraschlandat precis innan målsnöret. Sista gången det hände rann energin ur mig helt. Den lilla, lilla gnutta självförtroende jag en gång haft likaså. Har inte orkat försöka igen. Vågar kanske inte. Har försökt att bara gilla läget, men det funkar inte det heller.

Jag vill bli inspirerad. Hitta glädjen. Tro på mig själv och se fram emot en ny arbetsdag. Det är vad jag vill...

Klumpighet som lönade sig - hoppas jag!

För några dagar sedan tappade MammaMu mobiltelefonen i hallgolvet. Kras. Glaset gick i tusen bitar. Klantigt yepp. Just då tackade MammaMu högre makter att det var jobbtelefonen som förolyckades och inte en privat telefon. Jobbtelefonen och MammaMu har liksom aldrig varit sams. En smartphone med eget liv. Gick bara att tala i den så där lite sporadiskt. Avsluta samtalen var stundtals ännu svårare. Lite jobbigt med en telefon som det inte går att ringa med liksom. MammaMu blev med andra ord inte jätteledsen när den gick sönder. Några av kollegorna skulle nog till och med gissa på att MammaMu slängt den i väggen vid något väl valt tillfälle. Men så var alltså inte fallet. Faktiskt.

Idag levererades en ny telefon. En mer funktionell. Hoppas jag. Framför allt hoppas jag på att den går att ringa med och prata i. Man vet ju aldrig. Inte en helt självklar sak med dagens telefoner. Surfa, maila, fota - inga problem. Men ringa, jag hoppas och tror att det ska gå. Men först, först måste jag i alla fall lära mig hur man gör...

Saker jag inte ägnade kvällarna åt innan jag fick barn...

Innan jag fick barn är jag ganska säker på att jag aldrig stod och stekte pannkakor klockan nio på kvällen. Det gjorde jag igår. Storasyster skulle på heldagsutflykt med dagis idag och behövde matsäck. Pannkakor med socker och kanel. Check.

Jag är också väldigt säker på att jag aldrig satt och namnade kläder en hel kväll (ok, fyrtiofem minuter då). Helgens alla inköp avlappades och namnades i kväll. Innan jag fick barn tror jag aldrig jag namnat något plagg över huvud taget.

Å andra sidan satt jag nog inte med datorn i knät och bloggade heller. Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad jag ägnade kvällarna åt. Innan Kråkungarna. Nä, jag minns inte alls...

Phu, det är jobbigt att bunkra dagiskläder...

MammaMu tog en sväng ner till Ullared idag. Kråkungarnas har på något mystiskt sätt växt ur alla vår-, sommar- och regnkläder över vintern så det var lika bra att ta en tur för att köpa på sig lite nya dagiskläder. Tanken var att hela familjen skulle åka med, men pappan hade helt lägligt "ont i halsen" så MammaMu åkte ner själv. Lika gott det. Det var trångt och rörigt där nere idag, så Kråkungarna (läs: pappan) hade tröttnat ganska fort. Nu fick jag i alla fall handla klart i lugn och ro.

Men nu är MammaMu trött. Och börjar få ont i halsen. Skit också.

Istället för sömn. Istället för pyjamas.

Kalsonger, hörselskydd och paljettskor. Lillebror har bytt kläder ett par gånger idag. Som ni kanske förstått av dagens tidigare inlägg så har det främst handlat om olika attribut att matcha till kalsongerna. Mössa och förkläde är ytterligare plagg som burits just i kombination med bara kalsonger under dagen. Just nu borde han ju förstås ha pyjamas och ligga i sin säng och sova. Storsyster också. Hon har visserligen pyjamas, men sover det gör varken Lillebror eller Storasyster.

Det är ju inte helt oväntat.

Maken är bortrest och det vet ju alla som följt den här bloggen ett tag vad det innebär. Visserligen somnade båda Kråkungarna som små ljus i går kväll, men det ökade ju bara på sannolikheten för ett totalt misslyckande kväll nummer två. Dessutom var ju MammaMu så otroligt korkad att hon lät Lillebror sova middag i dag. Då får man ju liksom skylla sig själv. En halvtimmes lugn och ro efter lunch i utbyte mot en hel kväll i misär. MammaMu bedömde det dock som helt omöjligt att neka middagsvila till en halvsjuk Kråkunge som själv ber om att få gå och sova. Då spelar det liksom ingen roll vilka konsekvenserna blir. Anledningen till varför Storasyster inte sover, den har jag inte helt klar för mig. Tror att det har något att göra med att det är helt omöjligt att somna när Lillebror lever rövare och MammaMu härjar på honom att lugna ner sig. Det kan ha med saken att göra.

Så, nuläget. En irriterad MammaMu som sitter och bloggar och försöker förtränga att hennes två Kråkungarn springer runt som två skållade troll istället för att sova. Vet liksom inte hur jag ska komma ur det här dödläget. En av dem måste somna. Då kommer även den andra att somna. Så småningom. Men hur ska jag få den första att somna?!

Nä, de får springa runt här tills pappan kommer hem runt midnatt. Jag går och lägger mig.

Jag förstår verkligen inte upplägget

Jag förstår verkligen inte hur de tänker. Säkerhetsbolagen. Larmbolagen. Skumbolagen. Kalla dem vad ni vill. Jag menar de som kommer och ringer på dörren om kvällarna (i vårt fall knackar på eftersom ringklockan fortfarande inte fungerar) och förhör sig om folks säkerhetsanordningar, dvs inbrotts-, och brandlarm. Finns det någon som tycker att den här säljmetoden är okej? Jag tycker i alla fall att det känns väldigt olustigt. Att den som ringer på (läs: knackar) dessutom ser ut som om han är stammis på anobolagymmet och precis kommit ut från kåken gör inte affärsidén speciellt mycket tydligare. Inte heller att han tycks bli mycket irriterad när jag säger att jag varken är intresserad av att höra vad han vill säga eller vill dela med mig av hur vi skyddar vårt hus idag. Skulle jag på fullaste allvar stå och berätta för en okänd människa hur vårt hus är larmat?! Skulle inte tro det. Jag sade som jag säger till alla försäljare, vare sig de står och försöker kränga mobiltelefoner på stan eller ringer hem för att sälja försäkringar eller veckotidningar mitt i fredagsmiddagen, om jag vill ha något så söker jag upp er - inte tvärt om.

Dagens outfit

Emilmysse, kalsonger och fingervantar.

Nu snackar jag om en snorig Lillebror alltså.