Jag måste vara typ... död!

Idag har MammaMu varit på Vårdcentralen. Med sig själv. Nu känner ni inte mig, men om ni skulle göra det så skulle ni veta att MammaMu inte går till Vårdcentralen. Om hon inte är döende. Alternativt måste få något utskrivet på recept. Det är inte så att jag har läkarskräck. Inte alls. Det är bara det att jag tycker att det är så meningslöst. Det är väldigt sällan ett besök på Vårdcentralen ger något. "Åk hem och vila" är väl den allra vanligaste ordinationen och då kan det lika gärna kvitta. Jag vet att det finns människor som åker till Vårdcentralen så fort de eller deras barn får en liten förkylning. Varför? Vad får dessa personer ut av dessa besök som inte jag får? Jag besöker bara läkare om jag absolut måste. Då är det allvar. Dessvärre vet ju inte läkarna det, så varje gång känner jag mig som en överdrivande hypokondriker som inte blir trodd och resultatet blir därefter.

Dessvärre gäller den här inställningen även mina barns sjukbesök. Jag kan (troligtvis) räkna på mina  fem fingrar de gånger jag uppsökt läkare med Kråkungarna under mina dryga fem år som förälder. Där ingår en tur till akuten med Lillebror. Kanske har vi haft tur. Kråkungarna har faktiskt aldrig varit riktigt allvarligt sjuka. (Bortsett från Lillebrors första fem dagar i livet som tillbringades på Intensivvårdsavdelningen på Neonatal då förstås. Inte så jättealvarligt det heller faktiskt. Mest jobbigt.) Kanske är vi dumdristiga. Kanske finns det gånger då vi borde sökt upp läkare, men inte gjorde det.

I alla fall. Idag åkte MammaMu till Vårdcentralen och sökte för hela tre åkommor på samma gång. Fattar ni. Jag måste vara typ...död!