Hjälplös och tacksam

Det finns inget värre än när mina Kråkungar är sjuka och har ont. Jag känner mig så hjälplös. Jag vill inget hellre än att hjälpa dem, göra dem friska och få det onda att försvinna. Jag vill kunna trösta och få dem att förstå. Varför de har ont. Varför jag tvingar dem att svälja en massa äckliga mediciner.  

Jag tror att alla föräldrar förstår vad jag menar.

Sen tänker jag på alla föräldrar och barn som lever i den här mardrömmen (och hundra gånger  värre) varje dag. Vecka in och vecka ut. År. Föräldar med barn som är allvarligt sjuka. Där smärta och mediciner är en del av vardagen. Och då. Då tackar jag stjärnorna att Lillebror faktiskt bara har en liten, liten öroninflammation...

Stackars Lillebror

Morgonen inleddes med ett akutbesök på jourcentralen. Eller, förmiddagen i alla fall för jourcentralerna öppnar ju inte förrän klockan tio. Morgonen inleddes således hemma i soffan framför Bolibompa med mycket gråt och knäsittande. Lillebror hade så ont, så ont. Stackars Lillebror. Han har öroninflammation vår lilla Kråkunge. Vi är väl ändå lyckligt lottade kan jag tänka. Första öroninflammationen på sex år - på två barn. Tyvärr är det ju ingen tröst för Lillebror idag...

Sovmorgon - jo tjena!

Kråkungarna har varit trötta den här veckan. Det hör verkligen till ovanligheterna att vi får väcka dem på mornarna. Det händer väl egentligen nästan aldrig. I alla fall inte att vi måste väcka Storasyster. Men, den här veckan har de sovit som stockar och varit nästan omöjliga att väcka. Såå trötta. Varje morgon.

MammaMu, som är en förstående ko (och särskilt förstående när det gäller att bli väckt på morgonen faktiskt), tänkte då vara lite snäll och ge Kråkungarna sovmorgon idag. De skulle få sova till halvåtta. Äta frukost hemma och därefter gå utvilade och glada till dagis. Ska inte sticka under stol med att även MammaMu såg fram emot lite sovmorgon.

Eller hur?!

Är det inte väldigt konstigt, att just den här morgonen är de inte alls trötta. Halvsju är Lillebror vaken (och följdaktligen även MammaMu). En stund senare ramlar även en klarvaken Storasyster in i sovrummet. Det var den sovmorgonen det. Måste i alla fall säga att båda två var på riktigt bra humör och att vi faktiskt hade en riktigt mysig frukoststund, så helt bortkastat var det faktiskt inte...

När Kråkungarna uppför sig som barn (och inte som odjur)

Det jag kommer att skriva nu kommer troligtvis att stå mig dyrt. Med all sannolikhet kommer jag att få ångra det. Troligvis redan i morgon. Men vad fan. Har man inget annat att skriva så...

De har varit ganska lugna i några veckor nu. Kråkungarna alltså. Nu menar jag inte att de har suttit som små ljus vid middagsbordet eller suttit snällt och pysslat i en vrå. Jag menar heller inte att de helt plötsligt hittat en normal samtalston eller att de slutat tjata, bråka eller tjafsa om det mesta som går att tjafsa om. Nej, riktigt så menar jag inte. Det jag menar är att de har uppfört sig ganska normalt. De har tagit på sig skor och jackor, ja, kläder över huvud taget faktiskt. Vi har kommit iväg till dagis utan några större problem. De har varit mysiga. De har lekt. De har lyssnat - i alla fall då och då. MammaMu har, åtminstone stundvis, haft ett ganska gott humör.

Det är ju så det är. Det går upp och ner. I perioder. Det gäller bara att komma ihåg det, den morgonen man släpar en (fortfarande) pyjamasklädd Kråkunge till dagis..., att det kommer lugnare perioder. Stunder då man hinner andas och tanka ny engergi.

Jättehärligt. Skönt. Ska verkligen inte klaga. MammaMu ser dock ett liiitet problem med det här. Bloggen. Vad ska jag skriva om nu? Jag har inget underlag till fräsande inlägg över ouppfostrade, trotsande barn. Inget behov av skriva av mig och tycka synd om mig själv. Nä. Allt rullar på. Är ganska normalt.

Nu ska ni inte bli oroliga. I och med det här inlägget kommer allt bli som vanligt igen. Känns nästan som att be om det. Hur dum får man bli?!

Ett samband måntro?

Varför är det alltid de kvällarna då man själv är sur, dödstrött eller har ont i huvudet som Kråkungarna är helt uppe i varv, bråkar och bestämmer sig för att inte somna?

Det är sällan de kvällarna då MammaMu är glad och utvilad som de bestämmer sig för att utmana och hålla sig vakna. Nä, för de kvällarna då man eventuellt skulle orka ta sig an Kråkungarna med lite tålamod, konsekvens och pedagogik - då somnar de som små ljus....

Nu inträffar ju inte det sistnämnda så jätteofta förstås. Att MammaMu kommer hem pigg och glad från jobbet alltså...

Om den stora Kråkungen

Som förälder till två små barn kan jag bara förundras över två syskon kan ha så olika personligheter och verktyg att ta sig an världen.

Storsyster är, till skillnad från Lillebror, inte ett barn som tar stora risker. Hon vill lära sig. Hon är envis. Men hon måste ofta vara överbevisad om att hon klarar av en sak innan hon vågar försöka själv. Utan hängslen och livrem. När Storasyster skulle lära sig gå, gick hon väldigt tidigt och höll oss i händerna. Hon gick och gick. Dag in och dag ut. Varv efter varv. Ganska snart höll hon oss bara i lillfingret. Hon hade balansen. Gick egentligen helt själv, men vägrade släppa det lilla lillfingret. Till slut, efter att hon gått så i många veckor, fick vi lura henne. Vi fick henne att gå utan att hon tänkte på vad hon gjorde. Det krävdes bara att hon släppte en gång. Sedan visste hon att hon kunde.

Samma sak när Storasyster lärde sig simma. Hon lärde sig simtagen förra sommaren. Simmade på grunt vatten utan problem. Vågade till slut, efter pushande tillrop och pappans stöd, att simma ca tio meter på djupt vatten. Förutsatt att pappan fanns i närheten i bassängen. Som livlina. På simskolan har hon fram till nyligen simmat ungefär femton meter i ett streck. Sen har hon inte vågat mer. Stannat, vilat och därefter fortsatt. Nära repet. Hon kunde simma. Men vågde inte släppa taget och tro på det. Familjen tog sig då till simhallen för att visa Storasyster att hon kan. Att hon vågar. Fick henne att tro på sig själv. Hon behövde ha oss med i bassängen för att våga. Nu två veckor senare, simmar hon 25 meter på djupt vatten hur lätt som helst.

Det gäller allt. Hon övar. Vi pushar. Visar. Övertygar. Vips så funkar det och hon växer en halvmeter. Varje gång. Det måste vara på hennes villkor. Hon måste ta sig över tröskeln på ett eller annat sätt. Annars funkar det inte.

Idag var vi på lekplatsen. Storasyster ville med pappans hjälp klara av ett klättermoment som hon inte vågat sig på tidigare. Hon kommer halvvägs. Vänder. Halvgråtandes. Ger upp. Hon ville så gärna våga. Givetvis vill Lillebror prova samma sak. Han har tålmodigt väntat på sin tur medan Storasyster kämpat med sina inre känslor. När Storasyster klättrat ner tar Lillebror över och klarar med pappans hjälp klättermomentet på första försöket. (Inte för att vi tvivlat). MammaMu förväntar sig att Storasyster ska bryta ihop. Men nej. Hon tycker istället att det är otroligt och roligt att Lillebror klarade av det. Hon hejade på. Storasyster bestämmer sig för att försöka igen. Kan Lillebror så kan hon. Och hon klarade det. Storasyster vann över sin rädsla - tack vare Lillebror. Som vanligt växte hon flera decimeter av bedriften. Hela händelsen gjorde MammaMu varm i hjärtat.

Mysstund på hallgolvet

Lillebror och MammaMu fick ha hela eftermiddagen hemma för sig själva. Storasyster var hos en kompis. Det märks så väl att Lillebror inte är bortskämd med odelad uppmärksamhet och tid. Han njuter alltid av varje sekund. Vi hade tid att prata. På hallmattan. Lillebror ville att vi skulle ligga där och gosa. Bara han och jag. Vi kramades, gosade och pussades. Massor. Länge. Lillebror berättade om allt mellan himmel och jord. Om kompisarna på dagis. Om fröknarna. Om förra sommaren när vi var i Grekland. Om hans låtsaskompis Mallan och om hans hund Griseknoen. Vi pratade om vår familj och alla som han älskar.

Behöver jag säga att vi hade en väldigt fin stund där på hallgolvet, Lillebror och jag...?!

Om en livlig och klättrande Kråkunge

Innan Lillebror kom till världen trodde jag att Storasyster var en livlig Kråkunge. Jag tänkte att hon var rätt vild, klättrig och busig. Nu vet jag bättre. Storasyster var inte alls särskilt livlig. Så här i efterhand skulle jag nästan kunna säga att hon var lugn. Visst, hon gick tidigt. Vinglade. Upptäckte världen. Utmanade sig själv. Busade. Ramlade. Slog sig ibland. Vilken unge gör inte det.

När Lillebror föddes fick begreppet livlig en helt annan innebörd.

Lillebror är en klättrare. Han har ständigt strävat uppåt. Mot nya mål. Redan påbörjat nästa etapp innan föregående etapp behärskats till fullo. Han är stark. Har alltid varit. Det visade han oss från allra första början. Lillebror fick en lite tokig start. Problem med lungorna. Andningen. Hamnade på IVA på NEO. Lekte elefant med CPAPen fasttejpad i näsan och slangar i näsa, händer, fötter och naveln. Han gillade det inte alls. Bara några dagar gammal lyfte han huvudet i magläge och vände huvudet från sida till sida för att försöka bli av med slangarna. Han strävade uppåt. Redan då. Två dagar gammal. Han visade snabbt att han faktiskt inte hörde hemma på NEO. Bekämpade infektionen. Började amma - kravet för att få åka hem. Hempermision efter fem dagar. Efter en vecka var han friskförklarad.

Lillebror har sedan första dagen hemma följt Storasyster hack i häl. Storasyster är Lillebrors största idol. Han har tittat, studerat och beundrat, härmat och lekt. Härdats genom hårda kramar, tjuvnyp och tuffa lekar.

Lillebror lärde sig sitta, krypa, stå, gå, springa. Tidigt. Klättrade det gjorde han långt innan han lärde sig någon av dessa saker. Så länge MammaMu kan minnas faktiskt.

Han har ständigt tagit sig an nya utmaningar. Klättrat upp och dansat på fönsterbrädet eller klättrat upp i bokhyllan. Stått och hoppat på köksstolen eller gått ner för trappan utan att hålla sig i. "Åh, aj! Nu ramlade jag visst ner tio trappsteg, gjorde ett par volter på vägen och landade på näsan. Äh, gråt en skvätt och gå på det igen. Jag ska lyckas!" eller "Aj, nu ramlade jag visst ner från stolen och landade på huvudet - igen! Upp igen! Oj, nu ramlade jag visst ner från stolen och landade på huvudet - igen! Upp igen! Oj, nu ramlade...."

Lillebrors färdigheter har inte kommit helt gratis. Han har haft många blåmärken och bulor på vägen. Det fanns en period då Lillebror ständigt hade nya blåmärken och skrapsår i pannan, på näsan på armar och naturligtvis på knä och ben. Det går inte att ha hundraprocentig koll på ett klättrande barn. Inte på något barn faktiskt. Under den här perioden hade vi ett inplanerat besök på BVC. Lillebror hade som vanligt benen fulla med blåmärken. Troligtvis även något blåmärke på ryggen och ett i pannan. BVC-sköterskan undersökte Lillebror och sa: "Hmm, ja. På benen få han ju ha blåmärken, men vi ser ju helst inte att han har blåmärken någon annanstans på kroppen". Detta följdes av ett antal frågor om vad som hänt och hur han fått sina blåmärken. Jag blev helt knäckt. Visst, det är jättebra att de frågar. Jag förstår ju varför och jag förstår att de måste. Jag kände mig bara så skyldig. Det var tufft. Beklagade mig några dagar senare för en pedagog på Öppna Förskolan. Hon förklarade om deras anmälningsplikt. Att de följer upp blåmärken på alla barn. I samma andetag tröstade hon mig med att hon faktiskt sett hur Lillebror klättrar på stolar och bord och att det faktiskt finns många såna barn. Barn som skaffar sig blåmärken alldeles på egen hand.

Därefter förklarade hon något som jag har burit med mig under Lillebrors (riskfyllda) uppväxt. Som ett mantra. En tröst. Att barn som är klättriga ofta får en enormt bra självkänsla och kroppskontroll när de växer upp. De lär känna sin kropp. Sina begränsningar. De blir ofta väldigt smidiga och sportiga. Det var en tröst. Utmaningen var ju bara att hålla Lillebror vid liv till hans tvåårsdag. Något som jag stundtals tvivlade starkt på att jag skulle klara av. På riktigt. Från det att Lillebror var runt halvåret tills han var runt ett och ett halvt år hade MammaMu hjärtat i halsgropen. Konstant. Jag har det fortfarande. Ofta. Men jag har lärt mig att slappna av. Lite. Då och då. Att lita på att han faktiskt klarar av så mycket mer än vad jag tror. Och oftast går det ju faktiskt bra. För hon hade så rätt, pedagogen på Öppna Förskolan. Lillebror har redan nu en fantastisk självkänsla, kroppskontroll, balans och grovmotorik. Han har inte vett att förstå att han inte bör klara av saker. Att han är för liten. Han bara gör det. Ofta är det saker som syrran precis lärt sig eller precis vågat prova på. Lillebror studerar. Sen gör han samma sak. Bara sådär. Han klättrar på stegar, på klätterställningar, i träd. Går balansgång. Hoppar från höga saker. Åker skidor. Åker lift. Cyklar.

Inte rädd. Inte klok (men ändå så klok). Och. Envis som få.

Koka soppa på en spik

I går var vi så illa tvugna att koka soppa på en spik. I dag fick maken trolla med knäna. Det var med andra ord hög tid att åka och storhandla.

Jaha, det var den kvällen det...

Sommardagen då Lillebror lärde sig cykla

Idag har vi återigen fått en försmak av sommaren. Shorts, t-shirt och barfotaspring. Smutsiga och somriga Kråkungar har fått flaxa fritt i sommarvärmen. Glass i stora lass. En fantastisk dag helt enkelt. (Här bortser vi alltså från MammaMu´s ömmande hals och hennes fortfarande något matta tillstånd. Kråkungarna är friska och det är det som är huvudsaken).

Som grädde på moset var dagen idag, den dagen då Lillebror lärde sig att cykla. På "stor" cykel med trampor och utan stödhjul. Fantastiska lilla Lillebror. Han slutar aldrig att förvåna oss. Visserligen är det hela kanske en liten definitionsfråga. Det finns fortfarande några (små) detaljer kvar att jobba på. Starta och bromsa till exempel. Eller att det är lämpligt att vara hundraprocentigt fokuserad på själva cyklandet. Inte engagera sig i lastbilar, fåglar eller anda intressanta saker som han stöter på utmed vägen. Såna småsaker bara. För när pappan släpper Lillebror så cyklar han på som om det är den enklaste saken i världen. Han trampar, styr och håller sig på cykelbanan. Bara sådär. Klarar en Kråkunge det när han inte ens fyllt tre år, då har han lärt sig att cykla. I alla fall enligt vår definition.

Långhelgen som började lite snöpligt, fick i alla fall ett alldeles perfekt slut.