Om en livlig och klättrande Kråkunge

Innan Lillebror kom till världen trodde jag att Storasyster var en livlig Kråkunge. Jag tänkte att hon var rätt vild, klättrig och busig. Nu vet jag bättre. Storasyster var inte alls särskilt livlig. Så här i efterhand skulle jag nästan kunna säga att hon var lugn. Visst, hon gick tidigt. Vinglade. Upptäckte världen. Utmanade sig själv. Busade. Ramlade. Slog sig ibland. Vilken unge gör inte det.

När Lillebror föddes fick begreppet livlig en helt annan innebörd.

Lillebror är en klättrare. Han har ständigt strävat uppåt. Mot nya mål. Redan påbörjat nästa etapp innan föregående etapp behärskats till fullo. Han är stark. Har alltid varit. Det visade han oss från allra första början. Lillebror fick en lite tokig start. Problem med lungorna. Andningen. Hamnade på IVA på NEO. Lekte elefant med CPAPen fasttejpad i näsan och slangar i näsa, händer, fötter och naveln. Han gillade det inte alls. Bara några dagar gammal lyfte han huvudet i magläge och vände huvudet från sida till sida för att försöka bli av med slangarna. Han strävade uppåt. Redan då. Två dagar gammal. Han visade snabbt att han faktiskt inte hörde hemma på NEO. Bekämpade infektionen. Började amma - kravet för att få åka hem. Hempermision efter fem dagar. Efter en vecka var han friskförklarad.

Lillebror har sedan första dagen hemma följt Storasyster hack i häl. Storasyster är Lillebrors största idol. Han har tittat, studerat och beundrat, härmat och lekt. Härdats genom hårda kramar, tjuvnyp och tuffa lekar.

Lillebror lärde sig sitta, krypa, stå, gå, springa. Tidigt. Klättrade det gjorde han långt innan han lärde sig någon av dessa saker. Så länge MammaMu kan minnas faktiskt.

Han har ständigt tagit sig an nya utmaningar. Klättrat upp och dansat på fönsterbrädet eller klättrat upp i bokhyllan. Stått och hoppat på köksstolen eller gått ner för trappan utan att hålla sig i. "Åh, aj! Nu ramlade jag visst ner tio trappsteg, gjorde ett par volter på vägen och landade på näsan. Äh, gråt en skvätt och gå på det igen. Jag ska lyckas!" eller "Aj, nu ramlade jag visst ner från stolen och landade på huvudet - igen! Upp igen! Oj, nu ramlade jag visst ner från stolen och landade på huvudet - igen! Upp igen! Oj, nu ramlade...."

Lillebrors färdigheter har inte kommit helt gratis. Han har haft många blåmärken och bulor på vägen. Det fanns en period då Lillebror ständigt hade nya blåmärken och skrapsår i pannan, på näsan på armar och naturligtvis på knä och ben. Det går inte att ha hundraprocentig koll på ett klättrande barn. Inte på något barn faktiskt. Under den här perioden hade vi ett inplanerat besök på BVC. Lillebror hade som vanligt benen fulla med blåmärken. Troligtvis även något blåmärke på ryggen och ett i pannan. BVC-sköterskan undersökte Lillebror och sa: "Hmm, ja. På benen få han ju ha blåmärken, men vi ser ju helst inte att han har blåmärken någon annanstans på kroppen". Detta följdes av ett antal frågor om vad som hänt och hur han fått sina blåmärken. Jag blev helt knäckt. Visst, det är jättebra att de frågar. Jag förstår ju varför och jag förstår att de måste. Jag kände mig bara så skyldig. Det var tufft. Beklagade mig några dagar senare för en pedagog på Öppna Förskolan. Hon förklarade om deras anmälningsplikt. Att de följer upp blåmärken på alla barn. I samma andetag tröstade hon mig med att hon faktiskt sett hur Lillebror klättrar på stolar och bord och att det faktiskt finns många såna barn. Barn som skaffar sig blåmärken alldeles på egen hand.

Därefter förklarade hon något som jag har burit med mig under Lillebrors (riskfyllda) uppväxt. Som ett mantra. En tröst. Att barn som är klättriga ofta får en enormt bra självkänsla och kroppskontroll när de växer upp. De lär känna sin kropp. Sina begränsningar. De blir ofta väldigt smidiga och sportiga. Det var en tröst. Utmaningen var ju bara att hålla Lillebror vid liv till hans tvåårsdag. Något som jag stundtals tvivlade starkt på att jag skulle klara av. På riktigt. Från det att Lillebror var runt halvåret tills han var runt ett och ett halvt år hade MammaMu hjärtat i halsgropen. Konstant. Jag har det fortfarande. Ofta. Men jag har lärt mig att slappna av. Lite. Då och då. Att lita på att han faktiskt klarar av så mycket mer än vad jag tror. Och oftast går det ju faktiskt bra. För hon hade så rätt, pedagogen på Öppna Förskolan. Lillebror har redan nu en fantastisk självkänsla, kroppskontroll, balans och grovmotorik. Han har inte vett att förstå att han inte bör klara av saker. Att han är för liten. Han bara gör det. Ofta är det saker som syrran precis lärt sig eller precis vågat prova på. Lillebror studerar. Sen gör han samma sak. Bara sådär. Han klättrar på stegar, på klätterställningar, i träd. Går balansgång. Hoppar från höga saker. Åker skidor. Åker lift. Cyklar.

Inte rädd. Inte klok (men ändå så klok). Och. Envis som få.