Det jag kommer att skriva nu kommer troligtvis att stå mig dyrt. Med all sannolikhet kommer jag att få ångra det. Troligvis redan i morgon. Men vad fan. Har man inget annat att skriva så...
De har varit ganska lugna i några veckor nu. Kråkungarna alltså. Nu menar jag inte att de har suttit som små ljus vid middagsbordet eller suttit snällt och pysslat i en vrå. Jag menar heller inte att de helt plötsligt hittat en normal samtalston eller att de slutat tjata, bråka eller tjafsa om det mesta som går att tjafsa om. Nej, riktigt så menar jag inte. Det jag menar är att de har uppfört sig ganska normalt. De har tagit på sig skor och jackor, ja, kläder över huvud taget faktiskt. Vi har kommit iväg till dagis utan några större problem. De har varit mysiga. De har lekt. De har lyssnat - i alla fall då och då. MammaMu har, åtminstone stundvis, haft ett ganska gott humör.
Det är ju så det är. Det går upp och ner. I perioder. Det gäller bara att komma ihåg det, den morgonen man släpar en (fortfarande) pyjamasklädd Kråkunge till dagis..., att det kommer lugnare perioder. Stunder då man hinner andas och tanka ny engergi.
Jättehärligt. Skönt. Ska verkligen inte klaga. MammaMu ser dock ett liiitet problem med det här. Bloggen. Vad ska jag skriva om nu? Jag har inget underlag till fräsande inlägg över ouppfostrade, trotsande barn. Inget behov av skriva av mig och tycka synd om mig själv. Nä. Allt rullar på. Är ganska normalt.
Nu ska ni inte bli oroliga. I och med det här inlägget kommer allt bli som vanligt igen. Känns nästan som att be om det. Hur dum får man bli?!
Haha ja nu har du skitit i det blå skåpet som man brukar säga! Själv vågar jag inte skriva något om sömnbekymren som är som bortblåsta....(aj då nu gjorde jag ju det)
SvaraRadera