Om den stora Kråkungen

Som förälder till två små barn kan jag bara förundras över två syskon kan ha så olika personligheter och verktyg att ta sig an världen.

Storsyster är, till skillnad från Lillebror, inte ett barn som tar stora risker. Hon vill lära sig. Hon är envis. Men hon måste ofta vara överbevisad om att hon klarar av en sak innan hon vågar försöka själv. Utan hängslen och livrem. När Storasyster skulle lära sig gå, gick hon väldigt tidigt och höll oss i händerna. Hon gick och gick. Dag in och dag ut. Varv efter varv. Ganska snart höll hon oss bara i lillfingret. Hon hade balansen. Gick egentligen helt själv, men vägrade släppa det lilla lillfingret. Till slut, efter att hon gått så i många veckor, fick vi lura henne. Vi fick henne att gå utan att hon tänkte på vad hon gjorde. Det krävdes bara att hon släppte en gång. Sedan visste hon att hon kunde.

Samma sak när Storasyster lärde sig simma. Hon lärde sig simtagen förra sommaren. Simmade på grunt vatten utan problem. Vågade till slut, efter pushande tillrop och pappans stöd, att simma ca tio meter på djupt vatten. Förutsatt att pappan fanns i närheten i bassängen. Som livlina. På simskolan har hon fram till nyligen simmat ungefär femton meter i ett streck. Sen har hon inte vågat mer. Stannat, vilat och därefter fortsatt. Nära repet. Hon kunde simma. Men vågde inte släppa taget och tro på det. Familjen tog sig då till simhallen för att visa Storasyster att hon kan. Att hon vågar. Fick henne att tro på sig själv. Hon behövde ha oss med i bassängen för att våga. Nu två veckor senare, simmar hon 25 meter på djupt vatten hur lätt som helst.

Det gäller allt. Hon övar. Vi pushar. Visar. Övertygar. Vips så funkar det och hon växer en halvmeter. Varje gång. Det måste vara på hennes villkor. Hon måste ta sig över tröskeln på ett eller annat sätt. Annars funkar det inte.

Idag var vi på lekplatsen. Storasyster ville med pappans hjälp klara av ett klättermoment som hon inte vågat sig på tidigare. Hon kommer halvvägs. Vänder. Halvgråtandes. Ger upp. Hon ville så gärna våga. Givetvis vill Lillebror prova samma sak. Han har tålmodigt väntat på sin tur medan Storasyster kämpat med sina inre känslor. När Storasyster klättrat ner tar Lillebror över och klarar med pappans hjälp klättermomentet på första försöket. (Inte för att vi tvivlat). MammaMu förväntar sig att Storasyster ska bryta ihop. Men nej. Hon tycker istället att det är otroligt och roligt att Lillebror klarade av det. Hon hejade på. Storasyster bestämmer sig för att försöka igen. Kan Lillebror så kan hon. Och hon klarade det. Storasyster vann över sin rädsla - tack vare Lillebror. Som vanligt växte hon flera decimeter av bedriften. Hela händelsen gjorde MammaMu varm i hjärtat.