Det finns inget värre än när mina Kråkungar är sjuka och har ont. Jag känner mig så hjälplös. Jag vill inget hellre än att hjälpa dem, göra dem friska och få det onda att försvinna. Jag vill kunna trösta och få dem att förstå. Varför de har ont. Varför jag tvingar dem att svälja en massa äckliga mediciner.
Jag tror att alla föräldrar förstår vad jag menar.
Sen tänker jag på alla föräldrar och barn som lever i den här mardrömmen (och hundra gånger värre) varje dag. Vecka in och vecka ut. År. Föräldar med barn som är allvarligt sjuka. Där smärta och mediciner är en del av vardagen. Och då. Då tackar jag stjärnorna att Lillebror faktiskt bara har en liten, liten öroninflammation...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar