Vasalopp, femmil och solsken

MammaMu har haft det lite körigt idag. Solstolen lockade. Placerad i ett lähörn på altanen. Samtidigt var jag ju tvungen att följa Vasaloppet på TV. Sedan kom femmilen. Den blev ju oerhört spännande. Jag sprang fram och tillbaka mellan TV:n och solstolen. Ingen ro att sitta ner på något av ställena.

Men om MammaMu nu inte haft större bekymmer än så idag så får vi ju ändå säga att det varit en bra dag. Jo, det har det faktiskt varit. Lillebror har haft dagiskompis på besök. Vi har både fikat och ätit lunch i uterummet. Kråkungarna har tagit fram cyklarna och var ute och lekt hela förmiddagen. En lugn och skön söndag med lite vårvibbar.

Grubblandet har tagit tillfällig paus och återupptas i morgon.

Att tygla den inre Lejoninnan

Livet som förlälder innebär så många nya känslor. Den enorma Lyckan och den gränslösa Kärleken. Naturligtvis. Men det finns något annat också. En urkraft. Lejoninnan som gör sig redo för strid. Beredd att försvara den egna avkomman till varje pris. Urkraften som gör att en vuxen människa är beredd att sätta klorna i den eller det som gör avkomman illa. Även om det bara är en sexårig snorunge.

Jag har kommit i kontakt med den här känslan flera gånger det senaste året. Minsta tecken på fara och känslan sköljer över mig. Klorna fälls ut och jag gör mig redo för strid. Ingen ska få göra mitt barn illa.

Än så länge kan jag hantera den. Urkraften. Faran är inte så stor. Troligtvis överreagerar jag. Hittills bara små varningssignaler. En röd flagga som blir ett rött skynke framför mina ögon. Men jag agerar ändå civiliserat och pedagogiskt. Än så länge. Avvaktar. 

Jag funderar och jag blir lite rädd. Om kraften och känslan är så stark nu. Vad eller vem ska hålla mig tillbaka den dagen då det verkligen finns ett hot. Den dagen då faran är ett faktum och avkomman verkligen måste skyddas och försvaras. Vilken kraft kan då vara större. Vad kan hålla en förälder tillbaka. Det undrar jag.

Idéer. Eller egentligen bristen på dem.

En bra idé är en usel idé om man inte har nån som helst idé.

Det vore till exempel en jättebra idé att starta eget företag. Men utan någon som helst vettig idé om vad jag skulle göra i det företaget så blir det ju faktiskt en riktigt usel idé.

Japp. Jag får nog komma upp med en annan idé. Snart.

Jag är inte bitter. Inte alls.

Det är konstigt. Maken behöver bara uppdatera sitt CV på Monster så går telefonen varm i två dagar. Ivriga rekryterare erbjuder arbete både när och fjärran. Han behöver alltså inte ens söka jobben. Och när han väl skickar in en ansökan, då har han en intervju inbokad inom en dag och efter intervjun har han i det närmaste möjlighet att diktera sina villkor. Inte riktigt. Men snudd på.

Roligt för honom. Verkligen.

Själv har jag sökt jobb mer eller mindre aktivt i tre-fyra år. Utan att få napp. Det ringer väldigt sällan några rekryterare till mig. Nästan aldrig faktiskt. Jo, det har hänt men då har de typ helt missuppfattat vad det är jag sysslar med. Totalt ointressanta erbjudanden med andra ord. Inte finns det särskilt många utannonserade jobb att söka heller. Väldigt få faktiskt. Oftast får jag ingen respons alls på mina ansökningar. Några få gånger har jag fått gå på intervju. Efter en första intervju blir jag (nästan) alltid kallad till en andra intervju. Det är ju positivt. Det är då hoppet börjar tändas. Det är då MammaMu börjar hoppas. Hittills har det dock alltid varit förgäves. Tre gånger har jag snubblat på målsnöret. Varit en av de två sista kandidaterna. Lunchat. Träffat blivande kollegor. Tre gånger har de valt någon annan. Tre gånger har de motiverat det med att den andra kandidaten hade bredare och mer relevant erfarenhet. Tack för den liksom. Jag har jobbat alldeles för länge på fel ställe. Så kan vi ju sammanfatta det. Det är ju i och för sig ingenting de behöver tala om för mig. Jag anser också att jag jobbat alldeles för länge på fel ställe. Alldeles för länge.

Det är alltså inget fel på min utbildning. Tydligen inte på min personlighet heller. Jag arbetar helt enkelt i fel bransch med fel saker. Är man väl inne där är det svårt att ta sig ur. Visserligen drömjobbet för vissa av mina kollegor, men inte för mig.

Så, därför kan jag nu tyckat att det är lite stressande att jag nu har lite press på mig att hitta ett nytt jobb. Helst innan hösten. Annars skiter sig alltihop. Det blir i alla fall mycket besvärligare. Kan någon berätta för mig hur det ska gå till. Hur ska jag få någon arbetsgivare att nappa inom fem månader när jag inte lyckats på fyra år. Det är på mig det hänger. Det känns lite stressande. Och är en stor orsak till mitt stundtals dåliga humör.

Maken, homom är jag som sagt inte ett dugg orolig för. Han behöver ju bara uppdatera sitt CV lite i ena hörnet så har han tio nya jobb att välja mellan. Kul för honom. Verkligen.

Hur MammaMu blir glad

Det går uppenbarligen att få en ganska deppig MammaMu glad. Det går faktiskt. För idag är jag glad. Jätteglad!

Receptet?

Hela familjen har varit i Alebacken och åkt skidor. Okej, det är inte Alperna direkt. Backen är väl inte mer än en tvärhand hög, men skidåkning och solsken kan aldrig bli fel. Sol, snö och frisk luft i en härlig kombination. Humöret är på topp efter en heldag i backen. Att vi sedan åkte hem och värmde på ett par koppar Glühwein, åt Bretzel med Österrikisk Schlager strömmandes ut ur högtalarna gör inte saken sämre. Afterski kallas det visst. Jo, nu har jag det faktiskt riktigt gott. Som Storasyster uttryckte det "det känns faktiskt som att vi är på semester..." Ja, kanske det. Lite i alla fall. En liten försmak på det som komma skall. Om tre veckor ska vi göra om det.

På riktigt.
Som jag längtar!

Att bringa klarhet i det oklara är inte helt lätt...

Jag har fått vissa antydningar om att jag tydligen mumlar i skägget och borde spotta ur mig vad jag försöker säga så att det blir lite klarare för er läsare vad som är på gång. Eller eventuellt skulle kunna vara på gång. Någon gång. Kanske. Eller inte alls.

Det blir dock svårt. Mycket svårt. Eftesom det är ganska omöjligt att bringa klarhet i något så oklart. Vi vet ju inte ens själva vad som är på gång. Eller vad vi vill. Eller hur någonting över huvud taget ska gå till om det nu skulle vara så att vi visste vad vi ville.

Hänger ni med?

Jag kan i alla fall säga ni med allt säkerhet kommer att bli besvikna. För så spännande är det faktiskt inte. Troligtvis kommer vi att inse att det som vi till slut kom fram till att vi ville, inte går att genomföra och så förblir allt precis som det är. Fast med vissa mindre förändringar. Dock nödvändiga mindre förändringar. Eller så kommer faktiskt det som vi kommer på att vi vill att gå i lås, men det blir nog inte så himla spännande det heller. Inte för er i alla fall. Vi planerar alltså inte att lämna landet och fly till varmare breddgrader som Fru Froby. Nä så roligt ska vi inte ha det. Vi är inte riktigt så äventyrliga. Denguefeber kan vi liksom klara oss utan.

Så, det var ju inte så svårt! Skönt att vi rett ut allting. Att MammaMu äntligen har talat ur skägget och att alla är införstådda med vad som är på gång! Nu är vi liksom på samma nivå. Ni och jag. Det känns bra!

Det gick OK!

Det gick okej. Det gjorde det faktiskt. Borde ha lite större tilltro till mig själv ibland. Det borde jag.

Så. Nu. Nu kan vi börja fokusera på de verkliga problemen. De stora problemen som har med livet och tillvaron att göra. Problemen som jag egenligen borde formulera om till möjligheter. Det är bara lite svårt just nu. Att se det som möjligheter. Eftersom möjligheterna har gömt sig någonstans i dimman. Vi får hoppas att det klarnar. Snart.

Slöseri med tid!

Ha, ha! Att gå och lägga sig tidigt var visst mest ett oerhört slöseri med tid. Jag sov visst inte så bra. Ganska uselt faktiskt. Har vaknat  ungefär tio gånger, både av mig själv och barn som ligger och sparkas eller vill bli servade med vatten mitt i natten. Den sömn jag sen fick var det verkligen ingen kvalitet på. Att jag sen var tvungen att gå upp strax efter fem (när jag sov som bäst) gör inte saken bättre. Men det där med att vara utsövd kan vi glömma. Och det är väl precis vad jag har gjort. Glömt alltså. Glömt att det där med att sova bort stress var något som jag tydligen kunde ägna mig åt innan jag fick barn. De senaste sju åren har det liksom inte blivit så mycket sömn över huvud taget. Jag missade den lilla detaljen.

Nu ska jag ha en kopp kaffe.

Förresten så har jag tydligen blivit ett år äldre idag. Det är ju märkligt hur fort tiden går efter att man fyllt tjugo. Mycket märkligt. Det blir i alla fall inte mycket till firande idag. Kråkungarna var inte så sugna på att gå upp och sjunga vid femsnåret så vi skjuter upp hela födelsedagen till i morgon. Det gör vi. Det tycker jag är en bra idé.

Vi får väl se hur det går...

Maken har kommit hem. Något tidigare än beräknat. Det är positivt. Mycket positivt. Visserligen kom han hem med ganska dåliga (men väntade) nyheter. Men ändå. Nu kan jag bryta ihop. Ifall jag skulle behöva. Jag har inte känt efter ännu. På samma sätt som jag inte har känt efter under början av veckan. Det hade inte funkat. Att känna efter. Nä. Istället stängde jag av. Det gick vägen. Kråkungarna har varit riktigt mysiga. Inga stora bråk och absolut ingen nattning from hell. Jag tänker att det kanske var precis vad jag behövde. Två mysiga Kråkungar och lite flyt.

I morgon förmiddag har jag en jobbig grej. Vi får hoppas att det inte går käpprätt åt skogen. Det får vi verkligen hoppas. Jag har stressat upp mig lite över just den här grejen. En grej som jag var ganska lugn över från början. Konstigt det där. Jag borde gå upp och sova. Det är mitt vapen för att hantera stress. Det har det alltid varit. Tentastress har jag till exempel alltid tacklat genom att somna med böckerna på magen, dagen innan tentan. Det brukar gå vägen. Dessvärre har jag nog lite svårt att sälja in till berörda parter att jag behöver ta mig en liten tupplur mellan klockan 9-11 i morgon förmiddag. Det blir nog svårt. Väldigt svårt. Faktiskt.

Jo, jag tror faktiskt att jag ska göra mig redo för sängen. I vilket fall som helst tacklar jag motgångarna bättre om jag är utsövd.

Svarta regnmoln

Det är tungt nu. Stora mörka moln har tornat upp sig och cirkulerar över mitt huvud. Regnet strilar ner och tynger mina kläder. Kroppen suger åt sig vattnet som en svamp. Varje steg blir tungt och jag kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan.

Det är mycket nu. På jobbet. Det känns om avslöjandet är nära nu. Att någon är på väg att syna bluffen. Att allt kommer att rasa. Oundvikligen. Det är svårt att försvara något som man inte tror på. Otroligt svårt. Det kan nog bara sluta på ett  sätt. Om mot alla odds skulle överleva veckans prövningar, väntar nästa prövning runt hörnet. Det är bara en tidsfråga. Jag måste därifrån. Innan det är för sent.

Jag sitter fast och kommer inte loss. Bristen på alternativ gör det svårt att andas.

Vad gäller de livsavgörande besluten så låter de vänta på sig. Jag hatar att vänta. För varje dag som går känns planerna som allt mer omöjliga att genomföra. Det kommer att vara jag som raserar alltihop. Lite komiskt faktiskt, att den som behöver förändringen mest av alla, kommer att vara den som gör förändringen omöjlig att genomföra.

Jag sitter fast och kommer inte loss. Bristen på alternativ gör det svårt att andas.

Det är tungt nu. Dessutom är maken på tjänsteresa. Jag måste rycka upp mig och skärpa till mig. Visa ett leende utåt, ingjuta ett falskt lugn och intala mig själv och min omgivning att allt kommer att ordna sig. Livet måste ju gå på som vanligt. Just nu finns det ingen här hemma som kan plocka upp spillrorna och ta hand om livet om jag skulle bryta ihop. För säkerhets skull får jag skjuta fram härdsmältan några dagar. Det ska nog gå bra det här. Det kommer att ordna sig. Det gör det ju alltid. Eller?!