Att tygla den inre Lejoninnan

Livet som förlälder innebär så många nya känslor. Den enorma Lyckan och den gränslösa Kärleken. Naturligtvis. Men det finns något annat också. En urkraft. Lejoninnan som gör sig redo för strid. Beredd att försvara den egna avkomman till varje pris. Urkraften som gör att en vuxen människa är beredd att sätta klorna i den eller det som gör avkomman illa. Även om det bara är en sexårig snorunge.

Jag har kommit i kontakt med den här känslan flera gånger det senaste året. Minsta tecken på fara och känslan sköljer över mig. Klorna fälls ut och jag gör mig redo för strid. Ingen ska få göra mitt barn illa.

Än så länge kan jag hantera den. Urkraften. Faran är inte så stor. Troligtvis överreagerar jag. Hittills bara små varningssignaler. En röd flagga som blir ett rött skynke framför mina ögon. Men jag agerar ändå civiliserat och pedagogiskt. Än så länge. Avvaktar. 

Jag funderar och jag blir lite rädd. Om kraften och känslan är så stark nu. Vad eller vem ska hålla mig tillbaka den dagen då det verkligen finns ett hot. Den dagen då faran är ett faktum och avkomman verkligen måste skyddas och försvaras. Vilken kraft kan då vara större. Vad kan hålla en förälder tillbaka. Det undrar jag.