Vi får väl se hur det går...

Maken har kommit hem. Något tidigare än beräknat. Det är positivt. Mycket positivt. Visserligen kom han hem med ganska dåliga (men väntade) nyheter. Men ändå. Nu kan jag bryta ihop. Ifall jag skulle behöva. Jag har inte känt efter ännu. På samma sätt som jag inte har känt efter under början av veckan. Det hade inte funkat. Att känna efter. Nä. Istället stängde jag av. Det gick vägen. Kråkungarna har varit riktigt mysiga. Inga stora bråk och absolut ingen nattning from hell. Jag tänker att det kanske var precis vad jag behövde. Två mysiga Kråkungar och lite flyt.

I morgon förmiddag har jag en jobbig grej. Vi får hoppas att det inte går käpprätt åt skogen. Det får vi verkligen hoppas. Jag har stressat upp mig lite över just den här grejen. En grej som jag var ganska lugn över från början. Konstigt det där. Jag borde gå upp och sova. Det är mitt vapen för att hantera stress. Det har det alltid varit. Tentastress har jag till exempel alltid tacklat genom att somna med böckerna på magen, dagen innan tentan. Det brukar gå vägen. Dessvärre har jag nog lite svårt att sälja in till berörda parter att jag behöver ta mig en liten tupplur mellan klockan 9-11 i morgon förmiddag. Det blir nog svårt. Väldigt svårt. Faktiskt.

Jo, jag tror faktiskt att jag ska göra mig redo för sängen. I vilket fall som helst tacklar jag motgångarna bättre om jag är utsövd.