Jag är inte bitter. Inte alls.

Det är konstigt. Maken behöver bara uppdatera sitt CV på Monster så går telefonen varm i två dagar. Ivriga rekryterare erbjuder arbete både när och fjärran. Han behöver alltså inte ens söka jobben. Och när han väl skickar in en ansökan, då har han en intervju inbokad inom en dag och efter intervjun har han i det närmaste möjlighet att diktera sina villkor. Inte riktigt. Men snudd på.

Roligt för honom. Verkligen.

Själv har jag sökt jobb mer eller mindre aktivt i tre-fyra år. Utan att få napp. Det ringer väldigt sällan några rekryterare till mig. Nästan aldrig faktiskt. Jo, det har hänt men då har de typ helt missuppfattat vad det är jag sysslar med. Totalt ointressanta erbjudanden med andra ord. Inte finns det särskilt många utannonserade jobb att söka heller. Väldigt få faktiskt. Oftast får jag ingen respons alls på mina ansökningar. Några få gånger har jag fått gå på intervju. Efter en första intervju blir jag (nästan) alltid kallad till en andra intervju. Det är ju positivt. Det är då hoppet börjar tändas. Det är då MammaMu börjar hoppas. Hittills har det dock alltid varit förgäves. Tre gånger har jag snubblat på målsnöret. Varit en av de två sista kandidaterna. Lunchat. Träffat blivande kollegor. Tre gånger har de valt någon annan. Tre gånger har de motiverat det med att den andra kandidaten hade bredare och mer relevant erfarenhet. Tack för den liksom. Jag har jobbat alldeles för länge på fel ställe. Så kan vi ju sammanfatta det. Det är ju i och för sig ingenting de behöver tala om för mig. Jag anser också att jag jobbat alldeles för länge på fel ställe. Alldeles för länge.

Det är alltså inget fel på min utbildning. Tydligen inte på min personlighet heller. Jag arbetar helt enkelt i fel bransch med fel saker. Är man väl inne där är det svårt att ta sig ur. Visserligen drömjobbet för vissa av mina kollegor, men inte för mig.

Så, därför kan jag nu tyckat att det är lite stressande att jag nu har lite press på mig att hitta ett nytt jobb. Helst innan hösten. Annars skiter sig alltihop. Det blir i alla fall mycket besvärligare. Kan någon berätta för mig hur det ska gå till. Hur ska jag få någon arbetsgivare att nappa inom fem månader när jag inte lyckats på fyra år. Det är på mig det hänger. Det känns lite stressande. Och är en stor orsak till mitt stundtals dåliga humör.

Maken, homom är jag som sagt inte ett dugg orolig för. Han behöver ju bara uppdatera sitt CV lite i ena hörnet så har han tio nya jobb att välja mellan. Kul för honom. Verkligen.