Jag kan faktiskt inte skylla på Kråkungarna

Jag är trött. Inget ovanligt. Jag har skrivit det förr och jag kommer att skriva det igen. Problemet är att den här gången kan jag inte skylla på något. Inte heller på någon.

Jag går och lägger mig tidigt. Ibland riktigt tidigt. Jag blir inte störd om nätterna. Inga Kråkungar som sparkas  i sängen (inte särskilt hårt i alla fall). Inga nattliga trotsdiskussioner, uppassningsrundor eller sjuka barn som behöver tröst. Nä, nätterna har faktiskt varit riktigt lugna. Trots detta vaknar jag tröttare än jag går och lägger mig. Jag sover ytligt. Drömmer konstiga drömmar och kommer inte till ro. Jag har ingen aning om varför det är så.

Jag har det inte särskilt stressigt på jobbet. Inte mer än den mentala stressen över att jag egentligen vill vara någon annanstans. Göra något annat. Det kan förstås vara nog så utmattande. En förkylning har huserat i kroppen i några veckor. Den har kanske tagit på krafterna. Den har definitivt sett till att jag rört mig alldeles för lite. Hösten är här. Den insikten börjar sakta komma krypandes. Sommaren som aldrig var här är redan slut. Kanske är det just bara därför jag är så förbannat trött.