Ingen eftermiddag att lägga på minnet

En väldigt trött MammaMu och två väldigt trötta Kråkungar är absolut ingen bra kombination. Jag vill bara upplysa om det. Den här eftermiddagen tycker jag att vi stryker ur minnet och sedan är det bara att ladda om och göra ett nytt försök. I morgon. Tills dess ska jag nog försöka sova lite. Känner att det kan vara en vinnande taktik. Det kan i alla fall inte göra saken sämre.

Fotbollshulligan med rosa tånaglar

Lillebror har varit och snaggat sig idag. Gjort sig av med den tjocka kalufsen och gjort sig redo för sommaren. Han blev snygg, tuff och cool för att använda några av Lillebrors egna ord när han beundrade sig själv i spegeln. Hem kom han i alla fall med en blå- och gulsprayad tuppkam. Om det inte vore för de rosa tånaglarna som vi målade i helgen, skulle man bestämt kunna missta honom för en äkta fotbollshulligan.

Jag ÄR ingen ingenjör

Maken och jag har lite olika åsikter huruvida en cirkel är rund eller kantig. Maken är ingenjör. Det är ju allmänt känt att de är lite kantiga av sig. Jag är inte ingenjör. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Jag bara jobbar med dem. Och är gift med en. Okej, jag har väl läst några kurser som ingår ingenjörsutbildningarna. Det har jag. Men det betyder inte att jag tänker som dem. Nä nä. Jag har en mjukare framtoning. Tänker runda former. För mig är en cirkel rund. Det är ju inte så jävla svårt att se, eller?

Nu har vi tagit oss vatten över huvudet...

...eller, det är i alla fall vad vi hoppas kunna göra! Doppa huvudena under vattenytan. Här hemma i trädgåden. Om någon månad eller två. Återstår bara lite jobb. Eller, rätt mycket jobb. Troligtvis mest för maken. Jag har dock lovat att hjälpa till. Gräva. Heja på. Förmodar att det trots allt slutar med att jag får sköta markservicen och försöka hålla undan Kråkungarna från de mest kritiska momenten. Det är nog det troligaste scenariot.

Idag gick startskottet. Och jag har målbilden fullständigt klar. Jag ser vatten, glada kråkungar och slappa dagar på soldäck. Det blir en kanonsommar i år!

Trettio minuters lugn och ro i solstolen är allt jag begär

Jag älskar att sola, men det bilr inte riktigt samma sak nu sedan Kråkungarna kom till världen.

MammaMu tar fram solstolen. Sätter mig. Oj, har glömt att smörja in Lillebror på ryggen. In efter solkräm. Smörjer. Sätter mig i solstolen. Lillebror är törstig. In efter vatten. Sätter mig. Storasyster behöver hjälp på toaletten. Springer in och hjälper. Sätter mig igen. Två solkrämskladdiga Kråkungar börjar klättra i MammaMus knä. MammaMu uppskattar inte fläckar av sokräm sf 30 över hela kroppen, men håller god min. Blir bara aningens, aningens irriterad. Föreslår att Kråkungarna ska leka i sandlådan istället. Efter ytterligare några minuters klättrande på MammaMu (inklusive lek med solstolen och bråk om vem som får hålla/sitta/vara på vilken plats) ger de sandlådan en chans. Gör sandkakor. Säljer sandkakor. Till MammaMu. Jag har nu både solkräm och sand i knät. Börjar likna ett strandbesök. Lillebror blir kissnödig. Vi springer in på toaletten. Båda lika sandiga. MammaMu sjunker åter ner i solstolen. Något uppgiven nu. Storasyster har fastnat i repstegen och kommer inte ner. MammaMu springer till undsättning. Får ner Kråkungen. Nu är det MammaMu som är törstig. Springer in och dricker ett glas vatten. Ut igen. När jag kommer ut är området kring solstolen är tomt. Kråkungarna har gått in i lekstugan. Leker. Wow. Äntligen. MammaMu tar återigen plats i solstolen. Aaaahh. Gött. Det är varmt. Svettigt. Kan inte ligga still. Allt spring och tjafs har gjort MammaMu rastlös. Nä, det är helt enkelt dags att ge upp. Det funkade inte idag heller.

Det är ju ändå inte nyttigt att sola har jag hört.

Jag kan vänja mig vid det här livet

Vilka underbara dagar vi har haft. Mer än högsommarvärme med temperaturer uppe på 29 grader. Å vilka kvällar. Såna kvällar är man inte bortskämd med ens under högsommaren. Fantastiskt. Jag älskar solen och värmen. Den får gärna hålla i sig till i höst.

I kväll åt vi kvällsmaten på en klippa vid havet. Vi drog till Sillvik. Krabbfiske och fotplask. Klappade Ma(g)neter, som Storasyster uttryckte det. Tyvärr blåste det lite kyliga vindar så det blev inget bad. Varken för Kråkungarna eller MammaMu. Kråkungarna är visst små badkrukor så här på vårkanten. Krabborna lockade mer än det kyliga vattnet. Det brukar gå över ganska snart. Fortsätter solen att skina blir det snart badtemperaturer i vattnet hur som helst. Längtar.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Beslut som fattas. Beslut som inte fattas. Beslut som ändras och rivs upp. Beslut som blir helt tokiga. Vi hade precis börjat gilla läget. Se fördelarna. Se möjligheterna för Storasyster. Så ändras förutsättningarna - igen.

Någonting säger mig att vi borde ta tag i de där flyttplanerna snart. På allvar...

Och med solen kommer kladdet

Hmmm, jag vill inte på något sätt klaga på solen och värmen. Inte alls. Den är mycket välkommen. Det är bara det att den för med sig ytterligare ett kladdigt morgonmoment. Insmörjöningen. Solkrämen. Kråkungarna ska ju helst lämnas på dagis insmorda och klara en sån här dag (Och det har jag full förståelse för. Jag tycker att det är fullt tillräckligt att smörja in två barn. Skulle absolut inte vilja smörja in ytterligare tjugo barn). Idag gick det ganska bra. Bara solkräm i halva badrummet. Och så på mamma förstås. Nyhetens behag kanske. Men tänk den där kaosmorgonen längre fram i juni. Gahhh! Nä, men nu ska vi inte ta ut striderna i förskott. Vi får se det positivt. Vi slipper overallerna!

Nu ska vi ut (läs: in på kontoret) och njuta av solen istället.

Vinterns roligaste lek: "Gissa storleken"

Jag förstår inte. Inte alls faktiskt. Varför vår-, och sommarkläderna säljs på vintern och vinterkläderna på sommaren. Om vårkläderna säljs på våren och sommarkläderna på sommaren skulle det ju vara så mycket enklare. Då hade jag inte suttit här med en hel hög nyinköpta (alltså i vintras) sommarkläder som fortfarande är för små. Ni vet när man står där i provhytten och tänker att det nog är bäst att ta en storlek mindre som nästan passar eftersom "jag kommer ha gått ner fem(ton) kilo innan plagget ska användas". Eller ännu värre, att man köper "rätt" storlek och plagget helt plötsligt krympt i garderoben. Ni fattar läget va?!

Å som om inte det är nog - förra årets kläder har definitivt krymt. Allihop...

Till och med jag fattar att det blir till att jobba jävligt hårt om jag ska komma i de där plaggen till sommaren (som började typ idag).

Syrénhäcken blommar!

Ville bara säga det!

Rabarber och sommarblommor

Trots att värmen inte riktigt vill infinna sig blev det en trädgårdsdag idag. Eller, maken ägnade förmiddagen åt att tvätta rent altanen medan MammaMu stod inne och gjorde rabarberkakor och pajer på löpande band. Lika bra att göra ett par stycken när man ändå sätter igång. På eftermiddagen däremot tog jag med mig Storasyster och styrde kosan mot en handelsträdgård. De hade så många fina och annorlunda sommarblommor. Vi hadlade på oss alldeles för mycket och helt utan plan och röd tråd. Väl hemma var det upp till MammaMu att komponera ihop några fina sommarkrukor. Om de blev fina låter jag vara osagt, men det känns helt klart lite somrigare när blommorna är på plats.

Förresten, om man låter sina Kråkungar vara med och plantera sommarblommor får man helt enkelt finna sig i att det ligger lekakulor och dekorsten i hela gräsmattan och att man hittar planteringsjord i både sandlådan och inne på toaletten. Ungefär som när de hjälper till och baka alltså. Mjöl och baktillbehör i hela huset. Tålamod. (Är det ont om).

Det luktar ficklampa!

Bara så att ni vet. När Lillebror sitter på pottan luktar det ficklampa inne på toaletten. Han är väldigt bestämd på den punkten. Inte visste jag att ficklampa luktar så illa...

Å andra sidan...

...så är jag ju nästan aldrig på jobbet ändå. VAB typ jämt. Idag till exempel. Storasyster fick vaccin igår och igår kväll kom febern som ett brev på posten. Armen värker också. Här har vi alltså redan tagit helg!

Att gå ner till 75%-ig arbetstid och vabba stup i kvarten gör mig kanske inte helt poppis på jobbet (men det bryr jag mig verkligen inte om), men det gör ju det hela lite mer uthärdligt. Fast å andra sidan så är det ju ingen som tar hand om mina uppdrag när jag är hemma, så det löser inte direkt situationen heller...

Om att vilja förändra sin situation

Tog mig samman. Gjorde ett halvhjärtat försök. Tänkte att ett halvhjärtat försök är bättre än inget alls. Det har ju varit lite motigt på sistone. Ni vet de där tidigare, något kryptiska inläggen om att snubbla på mållinjen och ta tag i sitt liv. Dessvärre tog det stopp direkt den här gången. Var inte ens i närheten av någon mållinje. Inte ens startlinjen faktiskt.

Hur gör man egentligen. När man vantrivs (jo, vi börjar faktiskt komma dithän) på sitt jobb och inte kommer därifrån. Trots försök. I flera år. Jag har varit så nära. Flera gånger. Gått på två, tre intervjuer för ett jobb. Bara för att höra att jobbet gått till den andra personen som det stod emellan. Jag har rätt utbildning, rätt personlighet, lång erfarenhet, men dessvärre erfarenhet från fel bransch. Eller snarare är det erfarenhet från rätt branscher som saknas... 

(I ärlighetens namn kan jag säga att jag faktiskt haft något/några jobb på gång, men då har det känts helt fel och jag har valt att stanna där jag är).

Men tillbaka till min fråga. Hur gör man när man inte trivs på jobbet. När man inte känner någon inspiration eller glädje. När man känner att man inte gör något bra jobb längre. När man varit på samma företag i snart åtta år och känner att det är dags för nya utmaningar. Dags att hitta inspiration och glädje. Hur gör man då när man inte lyckas ta sig därifrån? Det har gått så långt att jag funderat på att säga upp mig. Bli hemmafru. Eller kanske göra något helt annat. Dessvärre saknas det konkreta idéer (och energi) för "något helt annat". Och jag tror inte att jag skulle trivas som hemmafru. Jag är liksom inte hemmafrumaterial. Visst, jag trivs hemma med mina barn. Skulle gärna vara hemma mer. Men sen är det det där med markservice och matlagning -  på heltid - det är mindre lockande. Och så är det faktiskt ingenting man gör. Man säger inte upp sig från en trygg och välbetald anställning bara så där. Det gör man inte. Inte jag i alla fall...

Vardagslycka

Kråkungarna har lekt tillsammans hela förmiddagen. Utan bråk och skrik. De har roligt. De viskar, skrattar och lever sig in i leken. Tillsammans. Mina barn. Två syskon. Det finns inget finare. Jag blir alldeles varm i hjärtat!

Hjälplös och tacksam

Det finns inget värre än när mina Kråkungar är sjuka och har ont. Jag känner mig så hjälplös. Jag vill inget hellre än att hjälpa dem, göra dem friska och få det onda att försvinna. Jag vill kunna trösta och få dem att förstå. Varför de har ont. Varför jag tvingar dem att svälja en massa äckliga mediciner.  

Jag tror att alla föräldrar förstår vad jag menar.

Sen tänker jag på alla föräldrar och barn som lever i den här mardrömmen (och hundra gånger  värre) varje dag. Vecka in och vecka ut. År. Föräldar med barn som är allvarligt sjuka. Där smärta och mediciner är en del av vardagen. Och då. Då tackar jag stjärnorna att Lillebror faktiskt bara har en liten, liten öroninflammation...

Stackars Lillebror

Morgonen inleddes med ett akutbesök på jourcentralen. Eller, förmiddagen i alla fall för jourcentralerna öppnar ju inte förrän klockan tio. Morgonen inleddes således hemma i soffan framför Bolibompa med mycket gråt och knäsittande. Lillebror hade så ont, så ont. Stackars Lillebror. Han har öroninflammation vår lilla Kråkunge. Vi är väl ändå lyckligt lottade kan jag tänka. Första öroninflammationen på sex år - på två barn. Tyvärr är det ju ingen tröst för Lillebror idag...

Sovmorgon - jo tjena!

Kråkungarna har varit trötta den här veckan. Det hör verkligen till ovanligheterna att vi får väcka dem på mornarna. Det händer väl egentligen nästan aldrig. I alla fall inte att vi måste väcka Storasyster. Men, den här veckan har de sovit som stockar och varit nästan omöjliga att väcka. Såå trötta. Varje morgon.

MammaMu, som är en förstående ko (och särskilt förstående när det gäller att bli väckt på morgonen faktiskt), tänkte då vara lite snäll och ge Kråkungarna sovmorgon idag. De skulle få sova till halvåtta. Äta frukost hemma och därefter gå utvilade och glada till dagis. Ska inte sticka under stol med att även MammaMu såg fram emot lite sovmorgon.

Eller hur?!

Är det inte väldigt konstigt, att just den här morgonen är de inte alls trötta. Halvsju är Lillebror vaken (och följdaktligen även MammaMu). En stund senare ramlar även en klarvaken Storasyster in i sovrummet. Det var den sovmorgonen det. Måste i alla fall säga att båda två var på riktigt bra humör och att vi faktiskt hade en riktigt mysig frukoststund, så helt bortkastat var det faktiskt inte...

När Kråkungarna uppför sig som barn (och inte som odjur)

Det jag kommer att skriva nu kommer troligtvis att stå mig dyrt. Med all sannolikhet kommer jag att få ångra det. Troligvis redan i morgon. Men vad fan. Har man inget annat att skriva så...

De har varit ganska lugna i några veckor nu. Kråkungarna alltså. Nu menar jag inte att de har suttit som små ljus vid middagsbordet eller suttit snällt och pysslat i en vrå. Jag menar heller inte att de helt plötsligt hittat en normal samtalston eller att de slutat tjata, bråka eller tjafsa om det mesta som går att tjafsa om. Nej, riktigt så menar jag inte. Det jag menar är att de har uppfört sig ganska normalt. De har tagit på sig skor och jackor, ja, kläder över huvud taget faktiskt. Vi har kommit iväg till dagis utan några större problem. De har varit mysiga. De har lekt. De har lyssnat - i alla fall då och då. MammaMu har, åtminstone stundvis, haft ett ganska gott humör.

Det är ju så det är. Det går upp och ner. I perioder. Det gäller bara att komma ihåg det, den morgonen man släpar en (fortfarande) pyjamasklädd Kråkunge till dagis..., att det kommer lugnare perioder. Stunder då man hinner andas och tanka ny engergi.

Jättehärligt. Skönt. Ska verkligen inte klaga. MammaMu ser dock ett liiitet problem med det här. Bloggen. Vad ska jag skriva om nu? Jag har inget underlag till fräsande inlägg över ouppfostrade, trotsande barn. Inget behov av skriva av mig och tycka synd om mig själv. Nä. Allt rullar på. Är ganska normalt.

Nu ska ni inte bli oroliga. I och med det här inlägget kommer allt bli som vanligt igen. Känns nästan som att be om det. Hur dum får man bli?!

Ett samband måntro?

Varför är det alltid de kvällarna då man själv är sur, dödstrött eller har ont i huvudet som Kråkungarna är helt uppe i varv, bråkar och bestämmer sig för att inte somna?

Det är sällan de kvällarna då MammaMu är glad och utvilad som de bestämmer sig för att utmana och hålla sig vakna. Nä, för de kvällarna då man eventuellt skulle orka ta sig an Kråkungarna med lite tålamod, konsekvens och pedagogik - då somnar de som små ljus....

Nu inträffar ju inte det sistnämnda så jätteofta förstås. Att MammaMu kommer hem pigg och glad från jobbet alltså...

Om den stora Kråkungen

Som förälder till två små barn kan jag bara förundras över två syskon kan ha så olika personligheter och verktyg att ta sig an världen.

Storsyster är, till skillnad från Lillebror, inte ett barn som tar stora risker. Hon vill lära sig. Hon är envis. Men hon måste ofta vara överbevisad om att hon klarar av en sak innan hon vågar försöka själv. Utan hängslen och livrem. När Storasyster skulle lära sig gå, gick hon väldigt tidigt och höll oss i händerna. Hon gick och gick. Dag in och dag ut. Varv efter varv. Ganska snart höll hon oss bara i lillfingret. Hon hade balansen. Gick egentligen helt själv, men vägrade släppa det lilla lillfingret. Till slut, efter att hon gått så i många veckor, fick vi lura henne. Vi fick henne att gå utan att hon tänkte på vad hon gjorde. Det krävdes bara att hon släppte en gång. Sedan visste hon att hon kunde.

Samma sak när Storasyster lärde sig simma. Hon lärde sig simtagen förra sommaren. Simmade på grunt vatten utan problem. Vågade till slut, efter pushande tillrop och pappans stöd, att simma ca tio meter på djupt vatten. Förutsatt att pappan fanns i närheten i bassängen. Som livlina. På simskolan har hon fram till nyligen simmat ungefär femton meter i ett streck. Sen har hon inte vågat mer. Stannat, vilat och därefter fortsatt. Nära repet. Hon kunde simma. Men vågde inte släppa taget och tro på det. Familjen tog sig då till simhallen för att visa Storasyster att hon kan. Att hon vågar. Fick henne att tro på sig själv. Hon behövde ha oss med i bassängen för att våga. Nu två veckor senare, simmar hon 25 meter på djupt vatten hur lätt som helst.

Det gäller allt. Hon övar. Vi pushar. Visar. Övertygar. Vips så funkar det och hon växer en halvmeter. Varje gång. Det måste vara på hennes villkor. Hon måste ta sig över tröskeln på ett eller annat sätt. Annars funkar det inte.

Idag var vi på lekplatsen. Storasyster ville med pappans hjälp klara av ett klättermoment som hon inte vågat sig på tidigare. Hon kommer halvvägs. Vänder. Halvgråtandes. Ger upp. Hon ville så gärna våga. Givetvis vill Lillebror prova samma sak. Han har tålmodigt väntat på sin tur medan Storasyster kämpat med sina inre känslor. När Storasyster klättrat ner tar Lillebror över och klarar med pappans hjälp klättermomentet på första försöket. (Inte för att vi tvivlat). MammaMu förväntar sig att Storasyster ska bryta ihop. Men nej. Hon tycker istället att det är otroligt och roligt att Lillebror klarade av det. Hon hejade på. Storasyster bestämmer sig för att försöka igen. Kan Lillebror så kan hon. Och hon klarade det. Storasyster vann över sin rädsla - tack vare Lillebror. Som vanligt växte hon flera decimeter av bedriften. Hela händelsen gjorde MammaMu varm i hjärtat.

Mysstund på hallgolvet

Lillebror och MammaMu fick ha hela eftermiddagen hemma för sig själva. Storasyster var hos en kompis. Det märks så väl att Lillebror inte är bortskämd med odelad uppmärksamhet och tid. Han njuter alltid av varje sekund. Vi hade tid att prata. På hallmattan. Lillebror ville att vi skulle ligga där och gosa. Bara han och jag. Vi kramades, gosade och pussades. Massor. Länge. Lillebror berättade om allt mellan himmel och jord. Om kompisarna på dagis. Om fröknarna. Om förra sommaren när vi var i Grekland. Om hans låtsaskompis Mallan och om hans hund Griseknoen. Vi pratade om vår familj och alla som han älskar.

Behöver jag säga att vi hade en väldigt fin stund där på hallgolvet, Lillebror och jag...?!

Om en livlig och klättrande Kråkunge

Innan Lillebror kom till världen trodde jag att Storasyster var en livlig Kråkunge. Jag tänkte att hon var rätt vild, klättrig och busig. Nu vet jag bättre. Storasyster var inte alls särskilt livlig. Så här i efterhand skulle jag nästan kunna säga att hon var lugn. Visst, hon gick tidigt. Vinglade. Upptäckte världen. Utmanade sig själv. Busade. Ramlade. Slog sig ibland. Vilken unge gör inte det.

När Lillebror föddes fick begreppet livlig en helt annan innebörd.

Lillebror är en klättrare. Han har ständigt strävat uppåt. Mot nya mål. Redan påbörjat nästa etapp innan föregående etapp behärskats till fullo. Han är stark. Har alltid varit. Det visade han oss från allra första början. Lillebror fick en lite tokig start. Problem med lungorna. Andningen. Hamnade på IVA på NEO. Lekte elefant med CPAPen fasttejpad i näsan och slangar i näsa, händer, fötter och naveln. Han gillade det inte alls. Bara några dagar gammal lyfte han huvudet i magläge och vände huvudet från sida till sida för att försöka bli av med slangarna. Han strävade uppåt. Redan då. Två dagar gammal. Han visade snabbt att han faktiskt inte hörde hemma på NEO. Bekämpade infektionen. Började amma - kravet för att få åka hem. Hempermision efter fem dagar. Efter en vecka var han friskförklarad.

Lillebror har sedan första dagen hemma följt Storasyster hack i häl. Storasyster är Lillebrors största idol. Han har tittat, studerat och beundrat, härmat och lekt. Härdats genom hårda kramar, tjuvnyp och tuffa lekar.

Lillebror lärde sig sitta, krypa, stå, gå, springa. Tidigt. Klättrade det gjorde han långt innan han lärde sig någon av dessa saker. Så länge MammaMu kan minnas faktiskt.

Han har ständigt tagit sig an nya utmaningar. Klättrat upp och dansat på fönsterbrädet eller klättrat upp i bokhyllan. Stått och hoppat på köksstolen eller gått ner för trappan utan att hålla sig i. "Åh, aj! Nu ramlade jag visst ner tio trappsteg, gjorde ett par volter på vägen och landade på näsan. Äh, gråt en skvätt och gå på det igen. Jag ska lyckas!" eller "Aj, nu ramlade jag visst ner från stolen och landade på huvudet - igen! Upp igen! Oj, nu ramlade jag visst ner från stolen och landade på huvudet - igen! Upp igen! Oj, nu ramlade...."

Lillebrors färdigheter har inte kommit helt gratis. Han har haft många blåmärken och bulor på vägen. Det fanns en period då Lillebror ständigt hade nya blåmärken och skrapsår i pannan, på näsan på armar och naturligtvis på knä och ben. Det går inte att ha hundraprocentig koll på ett klättrande barn. Inte på något barn faktiskt. Under den här perioden hade vi ett inplanerat besök på BVC. Lillebror hade som vanligt benen fulla med blåmärken. Troligtvis även något blåmärke på ryggen och ett i pannan. BVC-sköterskan undersökte Lillebror och sa: "Hmm, ja. På benen få han ju ha blåmärken, men vi ser ju helst inte att han har blåmärken någon annanstans på kroppen". Detta följdes av ett antal frågor om vad som hänt och hur han fått sina blåmärken. Jag blev helt knäckt. Visst, det är jättebra att de frågar. Jag förstår ju varför och jag förstår att de måste. Jag kände mig bara så skyldig. Det var tufft. Beklagade mig några dagar senare för en pedagog på Öppna Förskolan. Hon förklarade om deras anmälningsplikt. Att de följer upp blåmärken på alla barn. I samma andetag tröstade hon mig med att hon faktiskt sett hur Lillebror klättrar på stolar och bord och att det faktiskt finns många såna barn. Barn som skaffar sig blåmärken alldeles på egen hand.

Därefter förklarade hon något som jag har burit med mig under Lillebrors (riskfyllda) uppväxt. Som ett mantra. En tröst. Att barn som är klättriga ofta får en enormt bra självkänsla och kroppskontroll när de växer upp. De lär känna sin kropp. Sina begränsningar. De blir ofta väldigt smidiga och sportiga. Det var en tröst. Utmaningen var ju bara att hålla Lillebror vid liv till hans tvåårsdag. Något som jag stundtals tvivlade starkt på att jag skulle klara av. På riktigt. Från det att Lillebror var runt halvåret tills han var runt ett och ett halvt år hade MammaMu hjärtat i halsgropen. Konstant. Jag har det fortfarande. Ofta. Men jag har lärt mig att slappna av. Lite. Då och då. Att lita på att han faktiskt klarar av så mycket mer än vad jag tror. Och oftast går det ju faktiskt bra. För hon hade så rätt, pedagogen på Öppna Förskolan. Lillebror har redan nu en fantastisk självkänsla, kroppskontroll, balans och grovmotorik. Han har inte vett att förstå att han inte bör klara av saker. Att han är för liten. Han bara gör det. Ofta är det saker som syrran precis lärt sig eller precis vågat prova på. Lillebror studerar. Sen gör han samma sak. Bara sådär. Han klättrar på stegar, på klätterställningar, i träd. Går balansgång. Hoppar från höga saker. Åker skidor. Åker lift. Cyklar.

Inte rädd. Inte klok (men ändå så klok). Och. Envis som få.

Koka soppa på en spik

I går var vi så illa tvugna att koka soppa på en spik. I dag fick maken trolla med knäna. Det var med andra ord hög tid att åka och storhandla.

Jaha, det var den kvällen det...

Sommardagen då Lillebror lärde sig cykla

Idag har vi återigen fått en försmak av sommaren. Shorts, t-shirt och barfotaspring. Smutsiga och somriga Kråkungar har fått flaxa fritt i sommarvärmen. Glass i stora lass. En fantastisk dag helt enkelt. (Här bortser vi alltså från MammaMu´s ömmande hals och hennes fortfarande något matta tillstånd. Kråkungarna är friska och det är det som är huvudsaken).

Som grädde på moset var dagen idag, den dagen då Lillebror lärde sig att cykla. På "stor" cykel med trampor och utan stödhjul. Fantastiska lilla Lillebror. Han slutar aldrig att förvåna oss. Visserligen är det hela kanske en liten definitionsfråga. Det finns fortfarande några (små) detaljer kvar att jobba på. Starta och bromsa till exempel. Eller att det är lämpligt att vara hundraprocentigt fokuserad på själva cyklandet. Inte engagera sig i lastbilar, fåglar eller anda intressanta saker som han stöter på utmed vägen. Såna småsaker bara. För när pappan släpper Lillebror så cyklar han på som om det är den enklaste saken i världen. Han trampar, styr och håller sig på cykelbanan. Bara sådär. Klarar en Kråkunge det när han inte ens fyllt tre år, då har han lärt sig att cykla. I alla fall enligt vår definition.

Långhelgen som började lite snöpligt, fick i alla fall ett alldeles perfekt slut.