Den här veckan har varit jobbig. Mentalt. Det är så mycket som inte går riktigt min väg just nu och det har fått mig att börja tänka. Jag har hamnat i en deppig svacka. Tänkte passa på att gråta ut lite här så kanske det känns bättre efteråt...
Jag trivs inte på jobbet. Jag vill jobba inom området, men känner att jag är i helt fel bransch. Jag vill göra något nytt. Nytt område. Nytt företag. Nya kollegor. Har varit på min arbetsplats i sju år. Kände väl egentligen från början att det inte var helt klockrent, men som nyexaminerad var jag inte så kräsen. I början var det helt OK. Åren gick. Sen kom Kråkungarna och då var det liksom enklast att stanna kvar. Bekvämt. Man vet vad man har, men inte riktigt vad man får om man flyttar på sig - och det kan vara lite riskabelt med småbarn. Men. Nu har jag alltså bestämt mig. Jag ska bort. Vill göra något nytt. Få nya erfarenheter. Ny inspiration. Nya perspektiv och lite jobblust!
Jag söker jobb. Jag kommer på intervju. Kommer på ytterligare intervjuer. Men sen tar det stopp. Jag faller på mållinjen. Om och om igen. Tre gånger har jag blivit bortvald som sista kanditat de senaste månaderna. På riktigt lockande jobb. Det är frustrerande. Jag har rätt utbildning och lång arbetserfarenhet. Anser mig vara hyfsat socialt kompetent. Det faller på att jag har erfarenhet från fel bransch. Fel inriktning. Mina farhågor besannas.
Det är väldigt jobbigt att vara inne i en intervjuprocess. Att få till intervjutider som passar med hela familjen och med arbetet kräver sitt pusslande, och detta i ett livspussel som är svårt att få ihop redan som det är. Intervjuerna kräver förberedelser och uppladdning och intervjuerna resulterar ofta en stor urladdning och jag går ofta därifrån och känner mig som en urkramad disktrasa. Därefter kommer väntan. Den eviga, förbannade väntan på att de ska behaga ringa och ge ett besked. Ofta blir det inget besked utan en andra eller tredje intervju istället. Jag vet inte hur många fler såna här processer jag orkar igenom. För varje negativt besked blir jag mer och mer nertryckt i skorna. Jag är ju så nära!
På jobbet har jag mentalt lagt av för länge sen. Jag är där kroppsligen, men inte själsligen. Det är skitjobbigt! Förresten är jag knappt där kropsligen heller. Det är svårt att sköta ett arbete (där jag inte trivs) när det har varit VAB varannan vecka i ett halvårstid.
Kråkungarna är sjuka. Hela tiden. Jag överdriver inte. De har varit sjuka hela hösten och vintern. Då och då har de klarat av en vecka på dagis, men de är konstant snoriga och hostiga och efter en vecka är någon av dem sjuk igen. Det är klimatet. Jag är helt övertygad om att det är västkustklimatet som gör att de aldrig blir friska. Det är fuktigt och regningt här, alltid. Förra vintern hade vi snö och riktig vinter. En sådan vinter inträffar här vart 20:e år. Förra vintern var luften torr och kall. Kråkungarna var friska hela vintern. Det är bevis nog.
Vi är trötta på vädret här i Göteborg. Det regnar. Sommar som vinter. Det finns liksom inga årstider. Det är halvtaskigt jämt. Det hjälper ju inte att bo några kilometer från havet om det aldrig är tillräckligt varmt för att åka och bada.
Så kom beskedet om skolan. Att Storasyster inte får plats på skolan som ligger 300m från huset. Att hon blir placeras på en skola två kilometer bort. Det var liksom droppen. Det är upprepning. De hade problem att få fram en förskoleplats till Lillebror i närområdet. Han fick vänta i två år för att hamna på samma förskola som Storasyster. Vi blev erbjudna plats 1,5 mil bort. Det kommer upprepas igen. När Lillebror ska börja förskoleklass. När Storasyster ska börja högstadiet. Det kommer bara att vara en enda lång följetong.
Nu funderar vi (i alla fall jag) på att flytta härifrån. Det är nu eller aldrig. Om ett halvår ska Storasyster börja skolan. Därefter blir det svårare att flytta. Jobbigare för Storasyster. Problemet är att vi inte vet var vi vill bo. Vi har våra rötter i Östergötland. Har våra föräldrar i Östergötland. Frågan är om det är dit vi vill...? Inte helt säkert. Blir det bättre någon annanstans? En flytt är ett sånt jätteprojekt att jag blir trött bara jag tänker på det. Börja om i nytt hus. Nya renoveringar.
Hur ska jag få jobb någon annanstans om jag inte lyckas här i Göteborg? Båda ska få jobb samtidigt. Nä, det låter inte helt genomförbart. Känner jag oss rätt så kommer vi bara sitta ner och tycka synd om oss själva ett tag. Sen kommer vi gilla läget och troligtvis undra någonstans i framtiden varför vi inte tog oss i kragen. Inte tog chansen.
I morgon är en annan dag. Kanske ser jag på det är med andra ögon då. I morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar