Planer och omplanering. Besvikelser och ovisshet.

Vi hade stora planer för våra Kråkungar. Visserligen dömda att misslyckas, men ändå. Planer som faktiskt skulle vara möjliga att realiseras just eftersom Kråkungarna har blivit stora. Väntan har varit lång och ryggsäckarna är packade sedan länge. Kråkungarna skulle iväg på semester på egen hand. Tjuvstarta sommarlovet. Utan MammaMu och pappan. Hos mormor och morfar.

Då. Då får Lillebror feber.

Kråkungarnas föräldrar är verkligen inte bortskämda med barnvakt. Sedan Storasyster kom till världen går det att räkna de nätter vi varit barnfria på fem fingrar. Kråkungarna är således inte heller helt vana vid att sova hemifrån. Storasyster är en orolig själ. Men nu. Med stöd av Lillebror har hon sagt att hon är redo. Hon har (till och med) sett fram emot dessa dagar hos mormor och morfar. MammaMu och pappan har faktiskt också sett fram emot dem. Tre barnfria dagar. Pappan skulle åka upp och hämta Kråkungarna efter tre nätter. Sen skulle de fortsätta tillsammans till farmor och farfar. Fatta. MammaMu såg fram emot sex Kråkfria dagar (och nätter).

Hur gör vi nu då. Förutom att fråga Lillebror tre gånger i minuten hur han mår och hur han känner sig då avvaktar vi. Vet inte riktigt vad vi avvaktar. Feberns vara eller icke vara antar jag. Plan B blir väl att skjutsa upp Storasyster och behålla Lillebror hemma. Storasyster mister då sitt broderliga stöd och Lillebror har teatraliskt deklareratt att han kommer att sakna Storasyster om hon åker utan honom. Det kom till och med en tår. Att skicka iväg en sjuk Lillebror känns inte heller bra.

Vi får väl se hur det utvecklar sig. Vi har ju hela kvällen och hela morgonen på oss att ta ett beslut. Det ordnar sig alltid. Det är bara så himla typiskt.

"Å regnet det bara öser ner..."

Det regnar. Igen. Vi behöver inte vattna gräsmattan i alla fall. Å det är ju bra. Om man nu ska hitta något positivt med det. Att det regnar alltså. Annars så gillar jag sol. Och värme. Jättemycket.

Lyckad tårt- och kråkleverans

Tårtleveransen gick bra. Tror även att jag fick med mig Kråkungarna. Kan ha missat några små detaljer som strumpor att ha i gummistövlarna. Det verkar bli regn. Det får de leva med. De ska ju för sjutton äta tårta, inte klafsa runt i gummistövlar. Man kan ju inte tänka på allt. Nu håller vi tummarna att det inte knastrar allt för mycket om dem bara. Tårtorna med de jordiga jordgubbarna alltså.

Idag får Kråkungarna sommarlov. MammaMu har en hel vecka kvar till sitt... Hua.

Tårtverkstad

MammaMu har gjort tårtor. MammaMu är egentligen inte en sån person som gör tårtor. Fredagsfika på jobbet håller jag mig undan (är även det bästa alternativet för figuren). Jag bakar inte. Inte så ofta i alla fall. Oftast blir det köpebröd. Typ. Men ikväll gör jag jordgubbstårtor. Vad gör man inte för sina Kråkungar. Tårtorna har Storasyster har beställt. I morgon är hennes sista dag på dagis. Någonsin. Från och med i morgon har jag bara ett förskolebarn. Och ett förskoleklassbarn. Vad nu skillnaden är. Egentligen. Men visst är det skillnad. Storasyster ska ju faktiskt börja skolan. Men innan dess ska hon bjuda sina kompisar och fröknar på jordgubbstårta. MammaMu undrar i sitt stilla sinne om det gör något att det faktiskt är lite jord i jordgubbstårtan. Sköljde kanske inte gubbarna så jättenoga insåg jag när en halvjordig gubbe hamnade i grädden. Ja, ja. Förskolebarn är ju vana att äta sand så det gör nog inte så mycket. Eftersom MammaMu inte brukar baka tårtor (obs! plural) så är inte hemmet utrustat med tårtfat i plural heller. Då får ett ostbricka och den gamla trotjänaren popcornmaskinen (skålen) vikariera som tårtfat och kupa. Är så jäkla nöjd att jag kom på det liksom. Fattar bara inte hur jag ska transportera två Kråkungar och två gigantiska tårtkupor till förskolan i morgon, men det får väl visa sig. Nu är det dags för sängen för i morgon bitti ska jag tydligen upp och garnera de där tårtorna också. Fatta! MammaMu ska vispa grädde och garnera tårtor i svinottan. Innan jobbet. Jag hoppas verkligen att en viss Kråkunge blir nöjd med sina tårtor...!

Varför får MammaMu de regniga dagarna?

Det vabbas fortfarande. Vi kör varannan dag. Jag och pappan. När pappan är hemma skiner solen. Kråkungarna kan vara ute. Leka (stillsamma) lekar i sandlådan och lekstugan. Springa fritt i mån av ork. När MammaMu är hemma regnar det. Då råder husarrest, eftersom det är idioti att gå ut i ösregn med febrig Kråkunge. Husarrest gör ingen glad. Inte regn heller.

Gôtt mos!

AC:n är trasig i min bil. Den har varit det ett tag. Borde lagat den för länge sen men det tar emot. Inga billiga grejer det där. Den här sommaren har ju inte varit särskilt solig heller. Det funkar. Idag har det varit soligt. Idag var jag tvungen att parkera bilen utomhus på jobbet. I solen. Idag var det minst sagt varmt att köra hem. Väldigt varmt. Olidligt varmt. Gissa om det var gôtt att komma hem, slänga på sig badkläderna och glida ner i poolen. Riktigt jävla gôtt!

Skillnad mellan sommar och vinter?

Jag har funderat på en sak. Länge.

Hur kommer det sig att jag har täckjacka och vinterkängor när det är tolv plusgrader, storm och horisontellt regn i december (anm: extremt vanligt förekommande decemberväder här på västkusten), men att jag envist håller fast vid sommarjacka och sommarskor när exakt samma väder återkommer i juni?!

Kan någon svara mig på det?!

Lite tvärt emot

"Åh nej! Inget halvfabrikat i frysen." MammaMu var övertygad om att hon hade bunkrat upp tillräckligt med halvfabrikat, men så var det tydligen inte. Då blev vi alltså tvugna att använda oss av riktiga grönsaker. Skära och hacka och sådär. Grönsaker som vi faktiskt hade hemma. Inte lika stor åtgång där som på den färdighackade frysvarianten alltså.

I min tankevärld är det ungefär precis tvärt emot vad som brukar utspela sig i ett "normalt" hem. Att färska råvaror är normen och att det frysta eller prefabricerade alternativet bara tas till i nödfall. Så är det alltså inte hemma hos oss. Länge leve Mamma Scan, Krögar Pytt och frysta wokgrönsaker (i alla fall en vardagseftermiddag)!

VAB

Det var så länge sedan nu. Flera veckor faktiskt. Så läne sedan att det till och med kändes lite konstigt i morse. Konstigt att vara hemma med sjuk Kråkunge alltså. Det som varit en del av vardagen hela hösten, vintern och våren.

Å andra sidan passade det rätt bra. MammaMu har under Midsommarhelgen kommit in i någon sorts semesterlunk med lågt tempo och god mat. Att gå till jobbet hade inte passat in. Å andra sidan måste jag väl ta mig dit i morgon i stället. Lika bra det förresten. Med det här vädret kan man ju faktiskt lika gärna jobba. Sommaren kommer till västkusten om en och en halv vecka. Bara så ni vet.

Men idag är det alltså VAB som gäller. Ute tokregnar det så jag är instängd i ett hus med två rastlösa Kråkungar. Den ena han är frisk bara allmänt spattig och den andra hon har feber, ont i huvudet och i halsen. Det hindrar henne i alla fall inte från att leva om och bråka med Lillebror någonstans i mitten av Alvedoncyklerna. Det hindrar henne heller inte från att tjata. Men det får jag väl försöka ha lite överseende med. Idag.

Hon vill tydligen bada... igen!

"Jag vill bada! Jag vill baaadaa! Jag VILL bada! Jag vill bada NU! Jaaag viiill baaadaaa! JAG. VILL. BADA. NU.!! Iiiiiiiiii! Jaag viiill baaaaaadaaaa"

Om ni undrar så är det Storasyster som med en femårings intensitet gör klart för oss att hon vill bada. Igen. Trots att hon badat för tjugo minuter sedan och ungefär fyra gånger innan dess. Trots regnmoln, halv storm och trots att tuppeskinnet ännu inte lagt sig och trots att läpparna fortfarande har en nyans av blå. Bara så ni vet.

Vi har tydligen bygg till oss ytterligare en (djup) källa till vardagskonflikt. Aj då. Tänkte inte på det...

Glad Midsommar!

Kransarna är bundna. Kråkungarna påklädda (och uppklädda) efter morgondoppet i poolen. MammaMu är också påklädd. Vi kan säga att det naturliga urvalet fick avgöra klädseln. Det var en dragkedja som sprack. Mer behöver vi inte gå in på det. Det gjorde det bara hela lite enklare att välja. Helt enkelt. Potatissalladen är färdig och kylväskan packad. Precis i denna stund börjar de mörka molnen hopa sig på himlen. Dags att åka iväg och fira Midsommar i regn med andra ord!

Glad Midsommar allesammans!

Midsommarkransen

Vad är en väl Midsommar utan blomkransar till barnen. Kråkungarna ska ha kransar. Där viker jag mig inte en tum. Hur stressigt det än är varje midsommarmorgon så måste jag ta mig tid att binda kransar till Kråkungarna. Å det ska inte vara något fusk med trädgårdsblommor inte. Nä, vilda blommar ska det vara. Inte alltid helt lätt att hitta, men lite rödklöver går alltid att skrapa ihop. Ikväll har hela familjen varit iväg för att plocka blommor till morgondagens kransar. Ett sätt att spara lite tid i morgon förmiddag. Hittade inte så många blommor dock, men fick desto fler myggbett. Försöker även vinna lite tid i köket. Pajerna står klara, fläskfilén är putsad och marinerad och potatisen är skrapad. Kanske har jag sparat några minuter så att Kråkungarna hinner få sina kransar. Jag kommer säkert skrika åt både kransar och otåliga Kråkungar (MammaMu arbetar inte helt lugnt och harmoniskt under stress), men kranskar ska de få. Kransar som efter tio minuter blivit uttöjda och hänger om halsen. Kransar som efter en halvtimme slokar och som efter en timme ligger slängda i ett hörn. Just sådana kransar. Midsommarkransar såklart!

Premiärdoppet avklarat!

Av Kråkungarna alltså. Eftersom jag blivit en badkruka på äldre dar och eftersom temperaturen i den nyfyllda poolen låg på sisådär 16 grader så valde MammaMu att avstå. Jag återkommer när värmepumpen är inkopplad och temperaturen letat sig upp några pinnhål. Dessutom vill jag ha stege. Det är liksom lite lättare att ta sig upp ur isvaken då. Tvivlar på att maken vill dra upp mig ur vattnet i armarna som han gör med Kråkungarna. Så jag väntar.

Storasyster konstaterade i alla fall att den var fullt tillräckligt stor för att hoppa i. Om och om igen. Då så. Då har vi sysselsättning resten av sommaren. Lillebror hoppade i några gånger med skräckblandad förtjusning. Han väntar nog egentligen också på varmare temperaturer. Då är han den som kommer upp sist.

MammaMu ser mest framför sig hur hon ska ligga och guppa lite rofyllt på en luftmadrass (medan Kråkungarna hoppar och skvätter bredvid. Hmm, finn ett fel liksom).

Det blev bad innan Midsommar alltså. Vi hade ju en hel dag till godo!

Och jag älskar honom (ändå)

Maken har stått med fötterna i 14 gradigt vatten och monterat delar av poolen idag. Länge. Efter ett tag tyckte han att det började bli lite kyligt om fötterna. Maken ber således om ett par strumpor. Att ha på sig i vattnet. Han hävdade bestämt att det skulle ge värme åt hans stackars fötter.

Vissa skulle kanske kalla honom lite naivt smågullig. Andra dum i huvudet. Jag säger ingenting. Jag är gift med honom.

Blåklint, jordgubbar och melon - kanske är det sommar ändå!

Midsommarbuketten med Blåklint och Prästkragar står på hallbyrån. Det frossas jordgubbar i ofantliga mängder. Vattenmelon likaså. De första smultronen har mognat. Grillen har precis svalnat. Poolen är snart färdigmonterad och är halvfylld med vatten. Snart blir det bad. Kråkungarna luktar jord och solkräm och går och lägger sig smutsiga mellan tårna.

Jag känner sommarvibbar! Den är faktiskt här! Sommaren!!

Nu väntar vi bara på solen och värmen då förstås...

En tuttstorlek till på fredag..., eller panik i kubik!

MammaMu ska på fest. Midsommarfest. En tillställning där jag inte känner en enda människa. Visst, jag har hälsat på någon av dem. Det har jag. Men jag har aldrig träffat deras fruar. Eller barn. För varje normal människa låter det här säkert som en trevlig tillställning. För MammaMu är det inte riktigt så. Jag gillar inte fester. Definitivt inte fester med mycket folk och folk som jag inte känner. Fester där man inte har en aning om vad det är för människor man ska umgås med. Vilken klädkod som gäller. På ytan kan jag nog verkar självsäker och det ser säkert ut som att jag stortrivs. Jag kan nog emellanåt till och med framstå som en underhållande festprisse som skämtar och bjuder på mig själv. Men på insidan är det uppror. Jag känner mig malplacerad. Passar inte in. Jämför mig med andra. Har fel kläder. För många valkar. Pratar och garvar för högt. Det känns som att alla synar mig från topp till tå och undrar vad jag är för en idiot. Ungefär så. Allra värst är det innan. Innan man vet om man har valt helt fel kläder eller fel present. Jag kan gruva mig i veckor. MammaMu är knäpp i huvudet. Det bara är så. Tror att det kan kallas dålig självkänsla (eller är det självförtroende? Blandar alltid ihop de två) också.

Inför årets Midsommarfest har jag inte hunnit fundera så mycket. Det var idag som tanken slog mig. Att det är Midsommarafton på fredag. Nu på fredag!! Vad ska jag ha på mig?? En tillställning med okända människor och en hel drös med barn. Troligtvis kommer det att vara storm och horisontellt regn. Klänning låter som en dålig idé. Å andra sidan kanske alla har klänning. Det är ju liksom Midsommarafton. I ren desperation provade jag de (två) klänningar som jag faktiskt äger (men typ aldrig använder). De passade förra sommaren. Chanserna är alltså inte jättestora att de passar den här sommaren. Mycket riktigt. Den ena gick bort direkt. Den andra passade. Nästan. Den gick att knäppa - utan BH. Med BH var den för trång. Gah. Jaha. Det blir till att minska en BH-storlek till på fredag alltså. Fast klänningen var ju å andra sidan ganska ful. Såg ut som en grillrig sopsäck. Faktiskt. Förstår inte att jag tyckte den var fin förra året. Men förresten kom jag ju precis fram till att klänning är en dålig idé. Kallt och opraktiskt. Kvällarna fram till fredag är fulltecknade så det finns inte utrymme för någon shoppingtur heller (shopping är å andra sidan en ännu större ångest). Tillbaka på ruta noll alltså.

Joggingdress kanske??

Lillebror och hans dialektala ursprung

Lillebror filosoferar innan han ska somna:

Pappa säger ”garaasch” [förtydligande: garage]. Morfar säger ”gaouaach” [förtydligande: garage på östgötska].

Helgens besök i Östergötland har visst fått Lillebror att fundera över dialekternas mysterium. Ska han bli lika fascinerad av dialekter som MammaMu måntro? Visserligen härstammar även MammaMu och pappan från den östgötska slätten och i glada (östgötska) vänners lag brer vi nog på en hel del vi med. Men här hemma på västkusten (och i nyktert tillstånd) pratar vi något mer neutralt. Det är troligtvis anledningen till att Lillebror inte riktigt har koll på sitt dialektala ursprung.

Pappan - ensam och övergiven?

MammaMu tog med sig Kråkungarna och åkte till mormor och morfar över helgen. Pappan lämnade vi hemma. Tanken är att pappan ska koppla lite slangar och rör kors och tvärs i trädgården medan vi är borta. Känns tryggast att göra sådana arbeten utan inblandning av Kråkungar. Oddsen att det blir rätt känns bättre så här.

Dock verkade pappan lite moloken när familjen sa hej då i morse. Han verkar inte riktigt uppskatta en ensam jobb(ig)helg hemma. Jag fattar ingenting. MammaMu hade jublat inombords. Sen kanske det inte hade blivit så många slangar inkopplade. Jag hade troligtvis haft helt andra planer för min tidsbegränsade frihet...

Dagens sanning

Storasyster filosoferar innan hon somnar:

"Mamma jag älskar dig och jag älskar pappa. Fast jag älskar pappa mest. Han är snällast. Om man tjatar på honom så blir det så. Dig får man inte tjata på."

Japp, det var dagens sanning det!

En frustrerad Lillebror och en MammaMu med otroligt dåligt samvete

Lillebror har från och till varit lite bråkig de senaste veckorna. Dagisfröknarna kommer med bekymrad min och säger att han slår sina kompisar. MammaMu är inte helt förvånad. Lillebror slår även sin Storasyster. Och sina föräldrar. Vissa dagar. Inte varje dag. Vissa dagar är han den keligaste och gosigaste Kråkungen i hela världen. Då kramar han alla. Hårt och länge. Hela tiden. Man skulle kunna säga att han är klängig. Vissa dagar. När han inte bråkar.

Han mår nog inte så bra. Vår Lillebror.

Jag skyller allt på dagis. Ja alltså inte på verksamheten som sådan. De gör nog så gott de kan. Utan på det faktum att Lillebror faktiskt måste gå på dagis. Ingen tvååring mår bra av att vara ifrån sina föräldrar sju timmar om dagen. Ingen tvååring mår bra av att konkurrera om leksaker och uppmärksamhet med 21 andra barn. Ingen tvååring mår bra av den miljön. Så är det bara. Därför blir jag så ledsen och har så fruktansvärt dåligt samvete när jag faktiskt utsätter min tvååring för just detta. Och när han visar så tydligt att det faktiskt inte är okej. Inte konstigt att han blir frustrerad, arg, trött och ledsen. Jag själv klarar ju knappt sex timmar om dagen på mitt arbete utan att bli knäpp. Skulle jag behöva vistas sju timmar om dagen med 22 höljudda förskolebarn skulle jag nog också vilja slåss och skrika efter ett par veckor.

Lillebror tycker att det är roligt på dagis. Han trivs. Är sällan ledsen när vi lämnar honom. Han går på samma avdelning som Storasyster, vilket har varit en stor trygghet. Därmed inte sagt att han inte är trött och sliten på eftermiddagarna. Det är han.

Jag försöker inte rättfärdiga det faktum att Lillebror slår sina kompisar och sin syster. Det är naturligtvis helt oacceptabelt och någonting som vi måste hantera. Inget snack om saken. Jag försöker bara förstå varför vår fina, glada Kråkunge inte alltid är så glad längre.

När Storasyster var lika gammal som Lillebror är nu blev hon Storasyster. Under nästan två års tid gick hon på förskolan femton timmar i veckan. Två dagar i veckan var hon hemma hos mig och Lillebror. Det fanns perioder då hon inte alls ville gå till dagis och då behövde hon inte gå dit. Vilken lyx. Den lyxen kommer aldrig Lillebror få åtnjuta. Han får inga välbehövliga hemmadagar och frivilliga lekstunder på dagis. Han måste gå på dagis. Han måste spendera mer tid på förskolan än med sin egen familj. Orättvist. Fy fan vilken hemsk och självisk förälder jag är. För om man tänker efter så måste han ju inte det. Det är bara en fråga om prioriteringar. Uppenbarligen prioriterar jag inte mitt barn före semesterresor, hus och en viss levnadsstandard. Det är ju faktiskt helt jävla galet.

En skön arbetspromenad

Vissa dagar (läs: en skön sommardag) känns de långa promenadavstånden på arbetsplatsen bättre än andra (läs: när det är storm och horisontellt regn).

Varför kan ingenting bara gå smidigt - någonsin??

Grrr! Vi var så glada idag. Poolgrejerna hade kommit. Två veckor tidigare än beräknat. Vi hämtade dem nu i eftermiddag. Hade hela veckan planerad för att få logistiken att fungera (dvs smidig montering utan hjälp av Kråkungar). Tjohoo! Det såg verkligen ut som att vi skulle kunna bada i egen pool till Midsommar! Det trodde vi. Fram tills alldeles nyss. Fram tills vi inventerade grejerna. Prickade av. Kollade att allt stämde med beställningen. Det gjorde det alltså inte. Vi har fått fel mått på den allra viktigaste delen. Den delen som är poolen så att säga. Vi kan alltså inte göra ett skit tills vi returnerat den och fått en ny tillverkad och skickad från Tyskland. Krångel och väntan. Blir bara så arg och ledsen. Det känns som om något sånt här alltid händer oss. Varför kan ingenting bara få gå smidigt... Grrr!

Bad till Midsommar? Jo tjena! Det får bli i havet i så fall...

Våga vägra fotboll!!!

I kväll ska jag göra något helt annat än resten av Sverige. Har inte bestämt vad än. Men jag kan lova er att det blir helt fotbollsfritt i det här huset i alla fall! Jag är så jä%la glad att även maken är totalt ointresserad av fotboll!!

En permanent lösning?

I går kväll frågade MammaMu Lillebror om han vill sova middag på dagis i morgon eller om han ska hoppa över det. Lillebror svarar bestämt att han inte ska sova på dagis. Han ska sova på hallmattan här hemma istället… [för den som inte hängt med]

Lycka!

Idag tog jag och Lillebror sovmorgon till kockan 10:15! Kvart över tio!!

Oiiiiiioooiiiii!!!

Femårstrotsig MammaMu väntar besök...

Har ägnat förmiddagen åt att baka rabarberkaka, marinera fläskfilé och koka färskpotatis till kvällens potatissallad. Nu ska jag ladda en liten stund. Räkna till tio och försöka fokusera på att vara glad och trevlig resten av eftermiddagen. Det fixar jag. Eller..., det brukar i ärlighetens namn gå sådär.

Jag återkommer efter att "gästerna" (eg. singularis) tackat för sig och MammaMu har pustat ut och återgått till sitt normala jag. Det vill säga när jag lämnat sandlådestadiet och åter uppför mig som en vuxen människa och inte som en tjurig femåring... OK!!

"Det finns inga dåliga väder, bara..."

Yeh right! Jag måste ha jäv%"! dåliga kläder...

Mindre bra saker att kombinera med nystädat hus

Nystädat hus, sandlåda och uppvikta barnjeans.

Nystädat hus, sandlåda och gummistövlar.
(Och en Kråkunge som vänder upp och ner på gummistövlar fulla med sand)

Nystädat hus, papper, sax och "pysslande" Kråkungar.

Nystädat hus och nyklippt gräsmatta.

...å andra sidan är ju inte huset särskilt nystädat längre...

Jag har tydligen en Kråkunge som ska börja skolan

Vad hände? När blev Storasyster så stor? Hon ska tydligen börja (för)skolan till hösten. Det var i alla fall vad de sa på föräldramötet i kväll. Jag fattar ingenting...

En toktrött Kråkunge

Lillebror provade att hoppa över middagsluren på dagis idag. Han sover nästan aldrig middag hemma och när han bara sovit aningens, aningens för länge på dagis förlängs nattningsproceduren med sisådär en timme eller två. Vi märker direkt när han fått sova längre än en halvtimme. En skör balansgång helt enkelt. Dessvärre föll inte experimentet allt för väl ut. Inte idag i alla fall. En liten Lillebror somnade nämligen på hallmattan här hemma istället. Livet på dagis är hårt. Tio minuter på hallgolvet efter klockan halv fem kommer troligtvis också förlänga nattningen både en och två timmar i kväll. Vilken tur att jag inte kommer att vara hemma...!

Livlig fantasi och mycket god vilja

Om man ställer sig lite på håll. Ganska långt bort. Och kisar med ögonen. Då kan man med lite fantasi och mycket god vilja faktiskt kunna tro att övervåningen i detta ögonblick är ganska välstädad. (OBS! man får absolut inte försöka att titta ut genom fönstren för då spricker illusionen ganska snabbt...)

Jahapp, bara undervåningen kvar då...

Ett mycket ostädat hem - mitt hem!

Dammråttor, sand och gamla popcorn trängs i hörnen. Kråkungarnas rum är belägrade astmahärdar och köket är närmast att betrakta som en sanitär katastrof. Tvättstugan kommer jag inte ens in i. Tvätt (mest ren faktiskt) från golv till tak. Ligger lite efter där (också) kan man säga.

Och i helgen kommer svärföräldrarna (läs: svärmor :-( ) på besök. Frågor på det??

Nä, men eftersom veckans resterande kvällar redan är uppbokade så är det väl bara att bita i det sura äpplet och börja sanera här hemma. På självaste Nationaldagen.... Suck!

Jag var visst lite för snabb att ropa hej...

...med tanke på ljuden uppifrån Lillebrors sovrum och det faktum att pappan inte kommit ner ännu, så kan jag nog slå fast att det inte gick riktigt lika smidigt med nattningen av Lillebror som jag nyss förutspådde. Inte alls faktiskt. Jag tänker sitta här och låstas som ingenting ett tag till. Jag tippar på att de kommer ner snart hur som helst. Där rök kvällens planer (läs: kvällsfriden). SUCK!

Hur man kör slut på en liten Kråkunge

Lillebror vaknade, trots sovmorgon, med rödsprängda ögon i morse. Det tog lång tid för MammaMu att få liv i honom. Han var så trött. Jag antar att helgen tog ut sin rätt. På fredagskvällen och hela lördagen körde han stenmjöl från garageuppfarten till poolgropen i sin lilla skottkärra tillsammans med pappan. Oj så han öste och  oj så han jobbade. Inte nog med det. Det var Lillebror som manade på pappan att jobba hårdare; "Fem lass till!" "Meeer pappa!". Han är ingen latmask direkt vår Lillebror. Söndagen tillbringades som ni redan vet på Liseberg. Full fart in på sena kvällen. Ingen tid att sova middag. Somnade först i bilen på väg hem någon gång efter klockan nio. Vaknade som sagt i morse med rödsprängda ögon, men fortfarande vid gott humör. Ikväll har det varit sommarfest på dagis med sång, picknick och fiskdamm.

Jag har en känsla av att nattningen kommer att gå ganska fort i kväll (men man kan aldrig vara helt säker)...

Märkligt?

Det är konstigt det där. Att Storasyster alltid blir akut trött i hela kroppen (framförallt i benen) efter tio minuter inne på Bauhaus. Så trött att hon måste knuffa lillebror ur vagnen och ta plats själv. Det konstiga är att hon utan problem klarar av att gå i nio timmar på Liseberg. Nio timmar till fots utan att gnälla eller klaga en enda gång. Utan att ens ha en tanke på att sätta sig i Lillebrors vagn. Sista timmen sprang hon till och med mellan attraktionerna. Märkligt.

Fast å andra sidan får MammaMu yrsel och blir svimfärdig efter fem minuter på Biltema. Symptom som sällan uppträder ens efter fem timmar på Gekås. Så jag vet inte. Det kanske inte är så himla märkligt...

(Eftersom det är typ 1000 gånger roligare på Liseberg än på Gekås så var det en ganska dålig jämförelse. I know. Men, jag är rätt trött så jag orkade inte fundra ut något bättre...)

Trött familj hemma från en heldag på Liseberg

Kråkungarna är trötta. Pappan är också trött. Tror faktiskt att han somnat där uppe i sängen hos Lillebror. Vi har haft en härlig heldag på Liseberg. Vi och majoriteten Göteborgs befolkning valde dagen idag som en bra dag för ett Lisebergsbesök. Lite mycket köer inledningsvis, men det tog vi igen i slutet. När barnfamiljerna gått hem är det fri fart genom alla barnattraktioner. Visserligen ska även mina Kråkungar upp till dagis i morgon, men vi får ta lite sovmorgon och hoppas på det bästa. Sista timmen åkte Lillebror Rabalder om och om igen. Lycklig. Storasyster i sin tur åkte Lisebergbanan hur många gånger som helst. Det är så roligt nu när Kråkungarna är lite större. Vi kan åka fler och fler grejer tillsammans. Lillebror hänger med i Flumride och Storasyster åker både Jukebox och Kållerado.

En härlig dag. Och en härligt trött och glad familj.

En något ansträngd relation till bollar

MammaMu har alltid avskytt bollar. Nu pratar vi bollar i alla former. Små som stora. Mest har jag hatat bollar som man springer efter. Spökbollar, basketbollar och handbollar. Allra störst är nog i alla fall hatet mot fotbollar. Jag är rädd för dem. Jag får ångest av dem och jag ser absolut ingen tjusning i att jaga efter dem. Föredrar nog mest att springa ifrån dem. Hatet och ångesten föddes på gymnastiklektionerna tidigt i lågstadiet och har hängt i sedan dess. Innan jag började skolan hade jag nog knappt kommit i kontakt med någon boll. Alla som har medverkat i någon form av skolgymnastik förstår kanske hur handikappande det har varit att under alla år ha hatat och varit livrädd för bollar. Ångesten har inte blivit mindre med åren. Pulsen går till och med upp nu när jag sitter och skriver det här. Så här i vuxen ålder har jag ju hittills kunnat styra min aktiviteter bort från bollar. Jag vet att jag försökt mig på en omgång brännboll vid något "festligare tillfälle", men inte ens det fungerar. Jag blir ståendes i ett hörn med händerna i byxfickorna och med tårarna brännande bakom ögonlocken och fösöker göra mig så osynlig som möjligt. Precis samma känslor och beteende som för 25 år sedan. Ingenting har förändrats.

Förra veckan gick jag för första gången i livet (frivilligt) till en fotbollsplan. Idag gick jag dit igen. Till en fotbollsträning. Med Storasyster. Knattefotboll. En möjlighet att prova på fotboll. Leka fotboll. Jag vill ge Storasyster möjligheten till en bättre relation till bollen. Chansen (MammaMu tänker: Risken) finns ju att hon faktiskt kommer tycka att fotboll är roligt. Än så länge säger hon att det är roligt. Även om jag studtals såg en tjej som stod på fotbollsplanen med händerna i fickorna och gäspade. Kanske finns det en specifik gen i den lilla flickkroppen som ärvts ner från hennes mamma (och pappa också för den delen). Om det är så, att hon faktiskt inte heller kommer att kunna se tjusningen i att springa efter en boll, så kanske de här gångerna på Knattefotbollen ändå kan hjälpa till och förbereda henne inför framtida möten med bollar. Avdramatisera. Kanske kan Knattefotbollen stärka hennes bollsjälvförtroende bara en liiiten aning. Om det är så, så är det värt varenda liten sekund som MammaMu måste stå och ducka för ångestframkallande fotbollar bredvid fotbollsplanen!