En frustrerad Lillebror och en MammaMu med otroligt dåligt samvete

Lillebror har från och till varit lite bråkig de senaste veckorna. Dagisfröknarna kommer med bekymrad min och säger att han slår sina kompisar. MammaMu är inte helt förvånad. Lillebror slår även sin Storasyster. Och sina föräldrar. Vissa dagar. Inte varje dag. Vissa dagar är han den keligaste och gosigaste Kråkungen i hela världen. Då kramar han alla. Hårt och länge. Hela tiden. Man skulle kunna säga att han är klängig. Vissa dagar. När han inte bråkar.

Han mår nog inte så bra. Vår Lillebror.

Jag skyller allt på dagis. Ja alltså inte på verksamheten som sådan. De gör nog så gott de kan. Utan på det faktum att Lillebror faktiskt måste gå på dagis. Ingen tvååring mår bra av att vara ifrån sina föräldrar sju timmar om dagen. Ingen tvååring mår bra av att konkurrera om leksaker och uppmärksamhet med 21 andra barn. Ingen tvååring mår bra av den miljön. Så är det bara. Därför blir jag så ledsen och har så fruktansvärt dåligt samvete när jag faktiskt utsätter min tvååring för just detta. Och när han visar så tydligt att det faktiskt inte är okej. Inte konstigt att han blir frustrerad, arg, trött och ledsen. Jag själv klarar ju knappt sex timmar om dagen på mitt arbete utan att bli knäpp. Skulle jag behöva vistas sju timmar om dagen med 22 höljudda förskolebarn skulle jag nog också vilja slåss och skrika efter ett par veckor.

Lillebror tycker att det är roligt på dagis. Han trivs. Är sällan ledsen när vi lämnar honom. Han går på samma avdelning som Storasyster, vilket har varit en stor trygghet. Därmed inte sagt att han inte är trött och sliten på eftermiddagarna. Det är han.

Jag försöker inte rättfärdiga det faktum att Lillebror slår sina kompisar och sin syster. Det är naturligtvis helt oacceptabelt och någonting som vi måste hantera. Inget snack om saken. Jag försöker bara förstå varför vår fina, glada Kråkunge inte alltid är så glad längre.

När Storasyster var lika gammal som Lillebror är nu blev hon Storasyster. Under nästan två års tid gick hon på förskolan femton timmar i veckan. Två dagar i veckan var hon hemma hos mig och Lillebror. Det fanns perioder då hon inte alls ville gå till dagis och då behövde hon inte gå dit. Vilken lyx. Den lyxen kommer aldrig Lillebror få åtnjuta. Han får inga välbehövliga hemmadagar och frivilliga lekstunder på dagis. Han måste gå på dagis. Han måste spendera mer tid på förskolan än med sin egen familj. Orättvist. Fy fan vilken hemsk och självisk förälder jag är. För om man tänker efter så måste han ju inte det. Det är bara en fråga om prioriteringar. Uppenbarligen prioriterar jag inte mitt barn före semesterresor, hus och en viss levnadsstandard. Det är ju faktiskt helt jävla galet.