En något ansträngd relation till bollar

MammaMu har alltid avskytt bollar. Nu pratar vi bollar i alla former. Små som stora. Mest har jag hatat bollar som man springer efter. Spökbollar, basketbollar och handbollar. Allra störst är nog i alla fall hatet mot fotbollar. Jag är rädd för dem. Jag får ångest av dem och jag ser absolut ingen tjusning i att jaga efter dem. Föredrar nog mest att springa ifrån dem. Hatet och ångesten föddes på gymnastiklektionerna tidigt i lågstadiet och har hängt i sedan dess. Innan jag började skolan hade jag nog knappt kommit i kontakt med någon boll. Alla som har medverkat i någon form av skolgymnastik förstår kanske hur handikappande det har varit att under alla år ha hatat och varit livrädd för bollar. Ångesten har inte blivit mindre med åren. Pulsen går till och med upp nu när jag sitter och skriver det här. Så här i vuxen ålder har jag ju hittills kunnat styra min aktiviteter bort från bollar. Jag vet att jag försökt mig på en omgång brännboll vid något "festligare tillfälle", men inte ens det fungerar. Jag blir ståendes i ett hörn med händerna i byxfickorna och med tårarna brännande bakom ögonlocken och fösöker göra mig så osynlig som möjligt. Precis samma känslor och beteende som för 25 år sedan. Ingenting har förändrats.

Förra veckan gick jag för första gången i livet (frivilligt) till en fotbollsplan. Idag gick jag dit igen. Till en fotbollsträning. Med Storasyster. Knattefotboll. En möjlighet att prova på fotboll. Leka fotboll. Jag vill ge Storasyster möjligheten till en bättre relation till bollen. Chansen (MammaMu tänker: Risken) finns ju att hon faktiskt kommer tycka att fotboll är roligt. Än så länge säger hon att det är roligt. Även om jag studtals såg en tjej som stod på fotbollsplanen med händerna i fickorna och gäspade. Kanske finns det en specifik gen i den lilla flickkroppen som ärvts ner från hennes mamma (och pappa också för den delen). Om det är så, att hon faktiskt inte heller kommer att kunna se tjusningen i att springa efter en boll, så kanske de här gångerna på Knattefotbollen ändå kan hjälpa till och förbereda henne inför framtida möten med bollar. Avdramatisera. Kanske kan Knattefotbollen stärka hennes bollsjälvförtroende bara en liiiten aning. Om det är så, så är det värt varenda liten sekund som MammaMu måste stå och ducka för ångestframkallande fotbollar bredvid fotbollsplanen!