Lillebror är ledsen vid dagislämning. Visserligen inget allvarligt. Bara en markering. Han vill visa oss att det absolut inte är okej det här med att tillbringa hela dagarna på dagis. I år utan Storasyster dessutom. Han vill bara hemma med sin mamma, pappa och Storasyster. Dessbättre (eller dessvärre) är han så klok att han förstår att han inte har något val. Så efter att han sagt sitt, efter att han klängt sig fast runt halsen som en apa med tårarna sprutandes, fortsätter han att gråta tills MammaMu (eller pappan) gått ut genom grinden. Därefter är allt okej. Eller nej, det är inte alls okej. Min Kråkunge är ledsen. MammaMu´s hjärta värker. Min Kråkunge ska inte vara ledsen. Bara att han har en anledning att visa sitt missnöje är så fel.
Själv är jag trött. Så in i norden trött. Streptokocker och ledsna Kråkungar gör inte saken bättre. Idag på jobbet var jag helt oförmögen att utföra något vettigt. Jag bara satt och gäspade. Alla går omkring i någon sorts "efter-semestern-koma". När man kommer in i lunchrummet råder nästan en tryckt stämning. Folk sitter tysta och utbrister i en och annan suck. Det är som om luften gått ur. Semesterminnena avhandlades under förra veckan. Då var stämningen en helt annan. Glad och avslappnad, men den här veckan verkar verkligheten ha kommit i kapp. Nu har man liksom inget kvar att prata om. Det är jättemärkligt.
Den som är gladast det är Storasyster. Hon har börjat i förskoleklass, vilket nästan är som att börja skolan. På riktigt. Hon har bytt skola och hon går nu i en F-2:a. Det betyder att hon har schema och lektioner. Precis som ettorna och tvåorna. Ibland till och med tillsammans med dem. Det är så spännande. Till och med att gå på fritids är en helt annan upplevelse än att gå på dagis. Skönt i alla fall att en av Kråkungarna trivs och inte verkar ha några som helst problem att känna sig hemma bland nya kompisar och i ny skola.
Det kan i alla fall konstateras att MammaMu ser fram emot den kommande helgen. Jättemycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar