Snusklubbor och dålig disciplin

Jag har sagt det förr. Jag säger det igen. Vissa personer (läs: MammaMu) ska inte jobba hemifrån. För att klara en sådan sak krävs disciplin och koncentration. Två egenskaper som MammaMu tydligen inte besitter. Inte i jobbsammanhang i alla fall. Inte i många andra sammanhang heller.

Under eftermiddagen har det varit väldigt svårt att undvika påsen med snusklubbor (obs: snus, inte snusk) i skafferiet. Väldigt svårt. Tror jag ätit rätt många faktiskt. Det har även varit extremt svårt att ignorera den soliga, vindstilla altanen med en uppställd solstol och en blåglittrande pool framför. Extremt svårt. "Fikapauserna" på altanerna har varit många. Det har tydligen inte heller varit helt lätt att undvika att blogga. Tydligen inte.

Nu lägger jag ner. Slutar låtsas. Tar helg.
Jag får helt enkelt ta igen det här på måndag.

Höstbesöket på Gekås avklarat

Känner att hösten börjar närma sig med stormsteg. Just därför tog MammaMu en sväng till Gekås i Ullared efter jobbet igår. Uppdraget var att uppdatera Kråkungarnas dagsigarderob till ungefärligt rätt storlek. Lättare sagt än gjort. Lillebror befinner sig någonstans mitt i mellan två storlekar, så man får välja mellan för litet eller jättestort. Storasyster befinner sig mellan två avdelningar. Hon är fem år och har storlek 128. Kläder i storlek 128 och uppåt görs tydligen för tonåringar. Tonåringar bär tydligen mest svarta och gråa oformliga och/eller korta t-shirts och andra diffusa klädesplagg. Lite svårt att sälja in hos min rosa/cerice/lila-älskande prinsessa. MammaMu har uppenbarligen en svår tid framför sig.

Gick i alla fall ut ur varuhuset flera många tusenlappar fattigare så något borde jag ju hittat . Jag har inte orkat packa upp ännu, så vi får väl se ikväll vad jag egentligen kom hem med. Vet i alla fall att jag fyndade en Abeko-overall till Lillebror (stooor visserligen, men han växer väl?) och så fick han fler av sina älskade pikétröjor (trettio kronor styck - perfekt till dagis), byxor och lite andra kläder. Till Storayster hittade jag ett skidställ till dagis, överdragsbyxor, jeggins och lite andra kläder. Nån julklapp slank nog ner i vagnen också (jag som alltid handlar i full panik tre dagar innan julafton).

Nä, nu är höstbesöket avklarat. Nu hoppas jag att jag inte behöver återkomma förrän till våren. Fast om jag känner mig själv rätt så kommer jag väl "svänga förbi" både en och två gånger innan dess för jag kommer ju alltid något "viktigt" som måste inhandlas på Gekås. Ibland blir jag liksom lite småsnål, exempelvis när jag står i en leksaksaffär eller en barnklädesbutik och vet att samma sak går att köpa i Ullared för halva priset. Jobbar man då "i krokarna" med jämna mellanrum så är det lätt hänt att man åker dit. Så är det.

Galna Kråkungar och en galen MammaMu

Tänk er en målbild:

MammaMu kommer hem tidigt från jobbet och ser fram emot en lugn och skön eftermiddag. Glada barn. Glad mamma. Fint väder. Varmt. Bad och stoj i poolen. Lite mys och vattenmelon.

Ok, så till verkligheten:

MammaMu är glad när hon hämtar Lillebror. Åker hem och lämnar bilen. Tar en kort promenad till skolan med en småtjattrande Lillebror i vagnen.

Så långt är allting näst intill perfekt.

Dessvärre blir det inte alltid som man tänkt sig. Nästan aldrig faktiskt.

Vi behöver inte gå in på några detaljer, men vi kan väl säga att eftermiddagen innehållit en hel del gap, skrik, tjat, gråt, tjafs, mer skrik, mer gap och ytterligare lite gråt. Absolut inget mys. Ingen vattenmelon heller för den delen. MammaMu är helt slut.

Who's da' man?! Lillebror, Lillebrooor!

Lillebror och MammaMu är hemma idag. Hosta och rinnande näsa. Han är dessbättre pigg i övrigt. Tänkte i alla fall att Lillebror skulle få en vilodag för att få möjlighet att återhämta sig. Ett försök att bryta mönstret från förra terminen. Vi får väl se om det hjälper.

MammaMu är ändå ganska nöjd med den extra, oplanerade dagen hemma. Huset är städat och tvättmaskinen går på högvarv.

Något annat som går på högvarv är MammaMus telefon. Lillebror sitter nämligen i soffan och lyssnar på Spotify. MammaMu börjar dock tröttna på den något ensidiga spellistan. Lillebror har den senaste halvtimmen nämligen haft "Who's da' man" på repeat. Ni vet dem där "Ingen kickar fotboll som han, Zlatan, ja Zlaatan..." Han verkar väldigt fascinerad i alla fall. Han sitter med telefonen i handen och tokglor på en liten stillbild av Elias, pojken som sjunger, samtidigt som han lyssnar. Ibland undrar jag verkligen vad som försigår där inne i det stora lilla huvudet!

Gissa var vi har varit?!

På vårdcentralen så klart! Jo'rå! Det var ju hög tid för veckans besök. Det är ju ändå måndag. MammaMu gick dit för krämpor på en Kråkunge och kom hem med behandling för en annan. Alltid något. Att någon fick behandling menar jag. Det var Lillebror som, efter kontroll av en vettig läkare, fick antibiotika för tredje gången den här sommaren. Och en remiss till barnmedicin. Äntligen! Nu ska de här streptokockerna och stjärtflussen utrotas en gång för alla! Tack för det!

Storasyster?! Hon har haft ont i nacken och armen sedan i går morse. Absolut ingenting att oroa sig för, men som den goda mor jag nu försöker att vara så ville jag ta det säkra före det osäkra. Storasyster hade ett fästingbett för några veckor sedan, så vi tyckte det skulle kollas upp. Eller rättare sagt, sjukvårdsupplysningen tyckte att det skulle kollas upp. Nu verkar det bara vara en sträckning och hon är redan bättre än i går.

Allt är frid och fröjd alltså. Typ.

Tyst notering

När man hittar en tom påse med Pimpimbåtar i tvättmaskinen, så hoppas man i sitt stilla sinne att påsen var tom när den hamnde i tvättmaskinen. Samtidigt så gör man en tyst notering för minnet att komma ihåg att tömma alla fickor nästa gång...

Precis vad vi behövde!

En solig och varm sensommardag som till största delen tillbringats vid (och i) poolen. Nedvarvning. Två fina Kråkungar som lekt tillsammans. Utan bråk.

Den här dagen behövde vi.

Beviset för att sommaren aldrig kom...

Jag älskar värme. På sommaren ska det vara varmt. Och soligt. Annars är det ingen sommar. Temperaturer över 25 grader. Då är MammaMu nöjd. Som ni förstår är jag ganska missnöjd med den här sommaren. Eller sommar och sommar. Den har ju inte varit här:

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.1042846-fa-hogsommardagar-i-ar

Fem dagar över 25 grader. Fem dagar på hela sommaren. Jag är i och för sig lite förvånad att det ens blev fem dagar. Temperaturerna har ju legat stadigt runt 20-strecket. Lägg där till kalla nordliga vindar och en hel del moln så har vi årets sommar. Inte konstigt att vi knappt varit nere vid havet i år.

Ja, ja. Ni vet väl själva hur sommaren har varit. Jag behöver väl knappast berätta det för er. Jag vet att jag inte ska gnälla. Det där med att gilla läget och så där. Det är liksom inte mycket man kan göra åt en sådan sak som vädret. Till mitt försvar måste jag säga att jag faktiskt har varit otroligt lugn och sansad den dåliga sommaren till trots. Jag har verkligen försökt att gilla läget och jag har faktiskt lyckats ganska bra. Ni skulle bara veta hur det hade låtit här hemma för bara några år sedan. Hua.

Men, när jag såg ovanstående artikel, facit, så kunde jag faktiskt inte låta bli. Jag är tvungen att gnälla lite. Vi har haft en skitsommar (vädermässigt) och nu är det ju faktiskt nästan ett helt år innan vi får en ny chans till högsommarvärme.

Nu är det är bara att börja hoppas på en smällkall vinter med massor av härlig snö istället...

En usel MammaMu

Pappan är bortrest. Bara en natt. Inte värre än så. Kråkungarna var snälla och lugna hela eftermiddagen och nattningen av Lillebror gick hur bra som helst. Det tog inte många minuter innan den supertrötta Kråkungen började snarka högljutt.

En trött MammaMu började så smått se fram emot sin lugna, ensamma kväll framför TV:n. En skål med popcorn. Ett glas vin.

Hur kunder jag glömma. Till och med ni som följer den här bloggen vet att det går troll i nattningen av Kråkungarna så fort någon förälder är bortrest. Så har det alltid varit och så är det fortfarande. Tydligen.

Den här gången var det Storasyster som inte kunde somna. Jag förstod direkt hur det skulle sluta och såg min sköna kväll gå upp i rök. Naturligtvis tände MammaMu på alla cylindrar och förvandlades till ett riktigt odjur. Stackars Storasyster. Att inte kunna somna händer ju alla. Inte konstigt att hon är uppe i varv när hon precis börjat skolan och är full av nya intryck. Troligtvis ville hon bara prata lite. Och mysa. Kanske saknade hon pappan. Jag kan se allt det där. Nu. Men då. Då betedde jag mig som en tjurig sexåring och anklagade Storasyster för att krångla bara för att pappan är bortrest. Just bara för att. Stackars Storasyster. Hon fick komma ner och leka en stund. Allt medan jag gick runt och muttrade tjurigt. Stackars Storasyster. Hon har verkligen världens mest otåliga, orättvisa och dumma mamma. Efter en stund hamnade vi i alla fall i soffan framför tv:n. Storasyster kröp ihop i mitt knä och började varva ner. Sen satt jag bredvid hennes säng när hon skulle somna. Höll hennes hand. Det var allt som behövdes.

Nu sitter jag här med ett tyngt samvete. På tv:n är det bara skit och popcornsuget är som bortblåst. Istället har jag en klump i magen. Idag behandlade jag min lilla Kråkunge orättvist. Det har hänt många gånger förr och kommer att hända igen. Det är meningen att jag ska bygga upp och stärka mina Kråkungar. Inte bryta ner dem. Bit för bit.

Att det ska vara så förbannat lätt att göra fel. Och så svårt att göra rätt.

Jag har såå mycket att lära.

Post Vacation Stress

Frågan är om inte den här veckan är den jobbigaste och längsta veckan på året. Andra veckan efter semestern. Det är i alla fall en av årets jobbigaste veckor. Åtminstone för MammaMu.

Lillebror är ledsen vid dagislämning. Visserligen inget allvarligt. Bara en markering. Han vill visa oss att det absolut inte är okej det här med att tillbringa hela dagarna på dagis. I år utan Storasyster dessutom. Han vill bara hemma med sin mamma, pappa och Storasyster. Dessbättre (eller dessvärre) är han så klok att han förstår att han inte har något val. Så efter att han sagt sitt, efter att han klängt sig fast runt halsen som en apa med tårarna sprutandes, fortsätter han att gråta tills MammaMu (eller pappan) gått ut genom grinden. Därefter är allt okej. Eller nej, det är inte alls okej. Min Kråkunge är ledsen. MammaMu´s hjärta värker. Min Kråkunge ska inte vara ledsen. Bara att han har en anledning att visa sitt missnöje är så fel.

Själv är jag trött. Så in i norden trött. Streptokocker och ledsna Kråkungar gör inte saken bättre. Idag på jobbet var jag helt oförmögen att utföra något vettigt. Jag bara satt och gäspade. Alla går omkring i någon sorts "efter-semestern-koma". När man kommer in i lunchrummet råder nästan en tryckt stämning. Folk sitter tysta och utbrister i en och annan suck. Det är som om luften gått ur. Semesterminnena avhandlades under förra veckan. Då var stämningen en helt annan. Glad och avslappnad, men den här veckan verkar verkligheten ha kommit i kapp. Nu har man liksom inget kvar att prata om. Det är jättemärkligt.

Den som är gladast det är Storasyster. Hon har börjat i förskoleklass, vilket nästan är som att börja skolan. På riktigt. Hon har bytt skola och hon går nu i en F-2:a. Det betyder att hon har schema och lektioner. Precis som ettorna och tvåorna. Ibland till och med tillsammans med dem. Det är så spännande. Till och med att gå på fritids är en helt annan upplevelse än att gå på dagis. Skönt i alla fall att en av Kråkungarna trivs och inte verkar ha några som helst problem att känna sig hemma bland nya kompisar och i ny skola.

Det kan i alla fall konstateras att MammaMu ser fram emot den kommande helgen. Jättemycket.

Jo, men eller hur?!

Det blir ingen VAB. Det blir ingen behandling. Varken av Lillebror eller av smittsamma familjemedlemmar. Det blir faktiskt ingenting.

Jo, jobbigt kommer det att bli förstås. Lillebror kommer att fortsätta att ha en kliande, svidande snopp och en kliande, svidande stjärt. Det kommer att göra ont när han ska gå på pottan. Han kommer fortsätta att vakna ledsen om nätterna. Det kommer troligtvis att bli värre. Det blir ju lätt så när man inte får någon hjälp att bli av med skiten liksom.

Vi hamnade hos den antibiotikafientliga doktorn igen. Han som skickade hem Storasyster med en kortisonsalva. Orsaken till att skiten spred sig vidare. Hade hon fått hjälp direkt hade vi sluppit det här. Salvan hjälpte liksom inte ett skit. Det blev bara värre. Därför känns det extra bra att doktorn skickade hem oss med ordinationen att smörja Lillebror med samma jävla salva. Och dessutom förmanade han Lillebror att han inte skulle klia sig i stjärten. Jo, men eller hur?! Försök hindra en treåring från att klia sig i stjärten när det svider och kliar så att man börjar gråta. Storasyster fick samma förmaning när hon var där. Hon är fem. Gissa hur det gick?!

Nä, vi får lugnt (?) avvakta. Om (läs: när) det blir värre ska vi komma tillbaka. Då kanske man kan ge ett annat antibiotika och överväga att testa övriga familjemedlemmar för att se om vi är smittbärare och därmed smittar Lillebror gång på gång. Men bara kanske. Enligt doktorn har halva dagisgruppen Streptokocker och därmed potentiella smittspridare. Att Lillebror fått smittat tre gånger under sommarlovet (läs: inte varit på dagis) betydde ingenting.

Doktorn såg för övrigt heller inga hinder för att Lillebror går på dagis. Lite Streptokocker i rumpan gör tydligen ingenting. Halva barngruppen har ju samma sak. Jo, men eller hur?!

Som ni märker så klickade det verkligen mellan MammaMu och doktorn (jo, men eller hur?!). Jag menar faktiskt inte att man ska ge ut antibiotika till höger och vänster. Det är inte det jag säger, men jag tycker faktiskt inte att en treåring ska behöva stå ut med vad som helst heller. På något sätt måste vi ju få ett slut på det här.

Nä det blir väl till att försöka härda ut i helgen och förbereda sig på ytterligare ett besök på vårdcentralen i nästa vecka. Nu gäller det bara att försöka få Lillebror att förstå varför han måste ha ont. Inte det allra lättaste. Han är ju liksom inte den som gnäller över småsaker heller.

Stackars, stackars liten!

Förbannade Streptokocker, episod sjuhundraåttioelva

Jomensåatteseru.

Nu bryter MammaMu officiellt ihop (igen).

Har precis bokat in ett besök för Lillebror (och helst hela familjen) på vårdcentralen. Igen.

Ser just nu ytterligare nätter med kli och jämmer, ännu en anitbiotikabehandling, sanering av huset och VAB resten av veckan (mannen är naturligtvis bortrest). Men varför ta ut någonting i förskott. Sånt gör aldrig jag (eh?!).

Jag återkommer helt enkelt i kväll.

Vår fina, stora lilla Kråkunge

Stark

Livlig och Energisk som få

Glad

Klok

Omtänksam

Fantastisk och helt Underbar

Tänk att just du kom till oss den här dagen för tre år sedan!

Grattis på treårsdagen älskade Lillebror!!

En extra veckodag, tack!

MammaMu skulle behöva en dag till på den här helgen. En dag att vila upp sig på. I MammaMu's värld är det bara lördag idag, så någon kommer att bli hemskt besviken i morgon. Kråkungarna är i minsann lediga i morgon. Studiedag. De får en hel extradag med mormor & morfar på stan. Inte för att en sådan dag innebär någon vila för två uppspelta Kråkungar som haft full gas hela helgen. Nä, den här helgen kommer sannerligen att sätta sina spår. Sömnunderskottet hos både MammaMu och Kråkungarna kommer att vara påtagligt i slutet av veckan. Då. Det är då pappan åker iväg för att roa sig och lämnar MammaMu ensam med kaoset. Men det tar vi då. En sak i taget. Jag antar att jag får anledning att återkomma till just detta i slutet av veckan... Nu väntar disken. Därefter sängen.

Svar på tal

MammaMu beundrar sin minsta Kråkukunge. Den lilla killen med det fina ansiktet med de mörkbruna ögonen, de solbrända kinderna och det solblekta, rufsiga håret. MammaMu säger sedan kärleksfullt:

"Du kommer allt att växa upp och bli en riktig snygging du!"

Svaret kommer blixtsnabbt:

"Jag är redan snygg..!"

(MammaMu är naturligtvis helt objektiv och opartiskt i den här bedömningen. Om ni är tveksamma till om det stämmer att han faktiskt är världens finaste pojke kan ni ju alltid fråga hans pappa....!)

RUT kom hit!!!

Jag vill ha en RUT! NU!!
Fan att jag inte fått tummen ur.
Nu måste vi ta tag i det här själva. Igen.

Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte.

(Ps. Jag har bara fått en tillfällig(?) dipp i humör och ork. Inget att oroa sig för. Det går säkert över. Till nästa sommar eller så... Ds.)

Trött!

Trött, tröttare, tröttast. Och det efter en tredagars arbetsvecka. Jag vet att jag inte får gnälla egentligen, men jag gör det ändå! Nu väntar storstädning av eftesatt hus samt storhandling. Det vankas treårskalas här i helgen. Släkten kommer.

Ingen välbehövlig helgvila här inte.

Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte.

Svamprygg...

...är en åkomma som lätt uppstår om man ligger för länge och guppar runt på en luftmadrass. Förekommer ofta tillsammans med en grisskär, knallröd eller i bästa fall brun nyans i ansikte och framsidan av kroppen. Fast inte så här års kanske...

MammaMu lider gärna av Svamprygg.
Om jag jobbar?! Njae, inskolning på fritids kallas det visst. Inte särskilt betungande uppgift idag. Faktiskt. Jo, förresten inskolningssamtalet mitt på dagen kunde ju planerats in lite bättre förstås.

Det går an...

...i alla fall när jag kan komma hem till glada barn, slänga kvällsmaten på grillen, njuta av ett glas vin och av att ta ett kvällsbad i en varm och vindstilla kvällssol. Då funkar det. Det där med att jobba.

Frågan är bara varför dessa vindstilla och varma kvällar lyste med sin frånvaro när vi faktiskt hade semester och inte behövde tänka på klockan. Då hade vi inte behövt avbryta njutningen i förtid för att få två Kråkungar i säng. Jag vill bara påpeka det.

Jag kom in!

Både i huset och i datorn.
Snacka om kontextuellt minne.
Märkligt.

Totalt blankt

Portkod. Lösenord.
Allt är totalt blankt.

Efter att jag lyckats forcera garageport och ytterdörr (utan kod??) väntar troligtvis samtal till IT-supporten. Alltså, det är bara så att ni vet vad jag sysslar med i morgon bitti. Det är en sak att allt faller bort efter föräldraledigheter på dryga året. Men efter en fem veckors semester?! Jag börjar nog bli gammal.

Det borde i alla fall vara ett tecken på att jag lyckats slappna av helt och släppa allt som har med jobb att göra under dessa veckor. Det är i alla fall positivt.

Ångesten kommer smygandes

Kan inte hjälpa det. Att ångesten kommer. Försöker förtränga morgondagen in i det sista. Det går inte så bra. Meddelanden på mobilen från kollegor som tar för givet att jag börjar jobba idag. På en måndag som alla andra. Så fort jag börjar tänka på allt som ska tas tag i under morgondagen rusar pulsen upp på obehagliga nivåer.

Jag är så avundssjuk på alla som ser fram emot att gå till jobbet efter semestern. Som ser fram emot att gå till jobbet. Varje dag. Jag är inte riktigt där.

Jag jobbar på att få till en förändring, men det går rätt trögt just nu. Måste fixa det. Snart. Jag vill också ha roligt på jobbet...

Vrida allt till rätta

Jaha, och hur bär man sig åt nu då?! Hur ska vi vrida tillbaka allt igen? Göra dag till dag och natt till natt. Vi som de senaste fem veckorna jobbat på att vrida dygnet. Ätit frukost efter tio. Lunchat på eftermiddagen och ätit middag sent. Gått och lagt oss ännu senare. Gjort natt till dag. Inte för att sommarnätterna varit mycket att stanna uppe för, men väl värt det för sovmornarna. Dessa fantastiska sovmornar. Nu är det slut. I morgon ställer vi klockan. Visserligen kan MammaMu skjuta upp ångesten ännu en dag. Dra ut på semestern några timmar till. Men i morgon ska Lillebror till dagis en liten stund medan Storasyster skolas in på fritids. In i den nya förskoleklassen. En lugn start på terminen för både Lillebror och Storasyster (och MammaMu). Alltid något att glädjas åt nu när ekorrhjulet åter ska sättas i rullning...

Familjesemester i två bilar - ett sätt att få resro?!

Familjesemester i två bilar har sina nackdelar, men även sina fördelar. Nackdelarna är ju förstås att familjen blir ganska uppsplittrad. Någon (den med minst populär bil) blir ganska utanför semestergemenskapen. Eller så kan man vända på det och säga att någon (den med populärast bil) får alla Kråkungar i sin bil. Vilket förstås kan ha sina baksidor det med. Även om det gick rätt bra. Har jag fått mig berättat. Fördelarna är ju att någon (den med minst populär bil) kan få tillfälle att under några lugna timmar sträcklyssna på några podradioavsnitt av Sommar. Inte helt fel kan jag säga.

Nu kanske någon av er undrar varför vi semestrar i två bilar. Det är faktiskt inte för att någon (den med minst populär bil) ska få lite extra egentid. Faktiskt inte. Det hänger ihop med att maken helt plötsligt fick för sig att köpa en ny(are) bil på vägen ner till Skåne. Och att han samtidigt inte riktigt var beredd att släppa ifrån sig den gamla. Ännu. Då kan det bli så att man kör familjesemstern i två bilar. Liksom. Ganska opraktiskt om du frågar MammaMu.

(MammaMu som i och för sig är lite bitter, eftersom hon "måste" fortsätta köra den tredje, äldsta bilen utan fungerande AC och med något suspekta beteenden. Nästa bil som ska bytas ut det är den. Jag säger bara det. Jag kanske åker och köper en i morgon. Eller något annat. Vi får se.)

Uppvarvningsläger

Vi ligger på träningsläger. Hela familjen. Hårdträning inför jobbstart, skolstart och dagisstart. På måndag är det dags och vi har nu ökat på aktivitetsnivåerna betydligt. Nu är det slut på lata dagar vid poolen. Vi maximerar sömnunderskottet. Vi ökar på stressnivåerna sakta men säkert genom "mysiga" restaurangbesök, lagom mycket (läs: för mycket) tjat om glass och strandbesök med iskalla vindar och kilovis med sand hårbotten.

Rätt in i kaklet liksom.

Jag pratar alltså om familjens minisemester i Skåne.

Vem är jag?!

Jag känner inte igen mig själv. Någonting verkar ha hänt med MammaMu. Jag kanske är sjuk.

Jag har ju med bestämdhet alltid hävdat (och definitivt visat) att jag inte är någon bullmamma. Bullar, kakor, kräm, saft och sylt finns att köpa på ICA. Praktiskt, bekvämt och gott.

Punkt slut. Trodde jag.

Jag har tidigare i sommar redan redogjort för tårtbak, bullbak och tappra försök till saftning. I våras gav jag mig på matbröd till Kråkungarnas förtjusning. Och gissa vad jag har gjort idag. Jag har bakat småkakor. Fattar ni. Småkakor. Två sorter dessutom. Det har aldrig hänt tidigare. Vad är det för fel på Gillekakor och Bragokex liksom?! Jag fattar ingenting! Det måste bero på vädret.

Jag börjar lite smått undra hur det här ska sluta. För några vekor sedan köpte jag till och med ett paket syltsocker. Jag undrar fortfarande varför. För även om jag tänkt tanken att faktiskt koka egen sylt (det verkar faktiskt ganska enkelt med syltsocker) så krävs det lite mer än så. Bär till exempel. Mig veterligen har jag inte plockat några bär ännu. Bortsett från den litern med blåbär som vi åt upp relativt omågående. Nä, några andra bär har inte plockats och levererats hem till MammaMu (skyller naturligtvis på mina ryggproblem). Vi får nog sikta på att syltningen ska bli av nästa sommar istället. Någon måtta får det ju vara. Jag är för f*n ingen bullmamma heller!

Börjar ledsna - VC tre gånger på tre veckor.

Det här blev tydligen en följetong. Streptokockerna. Lillebror har fått tillbaka sina besvär. Det var bara till att boka en ny tid på vårdcentralen. Tredje besöket den här semestern. Ni som följt mig ett tag kanske mins det här inlägget där jag förklarar min inställning till vårdcentraler och läkarbesök. Måste säga att jag inte ändrat inställning. Troligtvis bara blivit än mer avigt inställd till vårdcentraler och dess doktorer. Idag hade Lillebror en bokad tid. Meningen med bokade tider är troligtvis att man ska slippa att vänta. Dessvärre fick vi vänta exakt en timme innan vi fick träffa doktorn. Hon var "lite sen". Tur för mig att jag har världens snällaste Kråkunge som kan sitta still i ett väntrum i en timme. Tur för oss att Lillebror inte hade ont i öronen, feber ellern någon annan jobbig sjukdom. Bara lite kli i stjärten liksom. Sen var det provtagning och ytterligare väntetid på att träffa doktorn igen. Två timmar senare kunde vi bege oss hemåt med ett nytt recept för penicillin. Väl på apoteket visade det sig att Lillebror bivit ordinerad en dos stor nog för en tvåmånaders bebis ungefär. Bara att sitta ner och vänta medan den mycket trevliga apotekskillen försökte få tag i den stressade doktorn. Dessbättre var inte Lillebror med på apoteket så han slapp i alla fall den här väntan. Suck! Nu har vi alla fall rätt medicin i rätt dos så något positivt har ju den semesterdagen fört med sig i alla fall...

Nu väntar vi bara på att Storasyster ska få tillbaka skiten från Lillebror så att vi kan köra en favorit i repris om några dagar igen! Tjoho! Never endig story...

Vi hade väl egentligen tänkt oss en tur neråt Skåne idag och ett par dagar framåt, men den ser väl inte ut att bli av. Eller möjligtvis blir den något förskjuten. På grund av streptokocker och ösregn. Vi får se hur vi gör.

Otur, eller...?!

Är det inte lite märkligt att varje utflykt familjen gjort de senaste veckorna har innehållit ett obligatoriskt moment där himlen öppnat upp sig och vräkt ner en odefinierbar mängd vatten över oss?!

Jag tycker kanske att det är lite för frekvent återkommnde för att kunna klassificeras som ren otur. Men det är ju bara vad jag tycker.

Man vet att man inte trivs med sitt jobb när...

...man får ångest över att semestern snart är slut en dryg vecka innan den faktiskt är det. Det verkar inte helt sunt...

Jag vill inte börja jobba. Jag vill inte skicka iväg Kråkungarna till dagis och fritids för förvaring. Jag vill inte börja stressa. Jag vill inte sparka igång ekorrhjulet. Jag vill verkligen inte...

Det stora lugnet

Under årets semesterveckor har vi verkligen lyckats varva ner. Hela familjen har varvat ner. Ingen stress. Inga måsten. Inga (stora) bråk. Inget tjafs (ok, bara lite). Kråkungarna (och föräldrarna) är lugnare och mer harmoniska. De mår bra av att vara hemma. Av att ha lugn och ro omkring sig. Av att få göra saker tillsammans med sin mamma och pappa. Av att ha sommarlov.

Det är ju så här det ska vara! Alltid!!

Det blåser ju faktiskt en hel del på Västkusten...

Vi fortsätter väl med del två i serien Lillebrors alternativa sångtexter. Idag går han och sjunger på Alfreds "Fattig bonddräng".

"...dagar går och kommer innan jag blåser bort..."

Behöver jag tillägga att vi bor på Västkusten?!

Den som ändå hade en snickarbod...

Lillebror går och småsjunger på Emils "Snickerboa":

"Till snickerboa ränner jag, när jag är lite trött..."
Han tänker precis som sin MammaMu den där Lillebror. Tror att MammaMu också skulle tillbringa ganska mycket tid i den där snickarboden om vi nu hade någon...