Jo, jobbigt kommer det att bli förstås. Lillebror kommer att fortsätta att ha en kliande, svidande snopp och en kliande, svidande stjärt. Det kommer att göra ont när han ska gå på pottan. Han kommer fortsätta att vakna ledsen om nätterna. Det kommer troligtvis att bli värre. Det blir ju lätt så när man inte får någon hjälp att bli av med skiten liksom.
Vi hamnade hos den antibiotikafientliga doktorn igen. Han som skickade hem Storasyster med en kortisonsalva. Orsaken till att skiten spred sig vidare. Hade hon fått hjälp direkt hade vi sluppit det här. Salvan hjälpte liksom inte ett skit. Det blev bara värre. Därför känns det extra bra att doktorn skickade hem oss med ordinationen att smörja Lillebror med samma jävla salva. Och dessutom förmanade han Lillebror att han inte skulle klia sig i stjärten. Jo, men eller hur?! Försök hindra en treåring från att klia sig i stjärten när det svider och kliar så att man börjar gråta. Storasyster fick samma förmaning när hon var där. Hon är fem. Gissa hur det gick?!
Nä, vi får lugnt (?) avvakta. Om (läs: när) det blir värre ska vi komma tillbaka. Då kanske man kan ge ett annat antibiotika och överväga att testa övriga familjemedlemmar för att se om vi är smittbärare och därmed smittar Lillebror gång på gång. Men bara kanske. Enligt doktorn har halva dagisgruppen Streptokocker och därmed potentiella smittspridare. Att Lillebror fått smittat tre gånger under sommarlovet (läs: inte varit på dagis) betydde ingenting.
Doktorn såg för övrigt heller inga hinder för att Lillebror går på dagis. Lite Streptokocker i rumpan gör tydligen ingenting. Halva barngruppen har ju samma sak. Jo, men eller hur?!
Som ni märker så klickade det verkligen mellan MammaMu och doktorn (jo, men eller hur?!). Jag menar faktiskt inte att man ska ge ut antibiotika till höger och vänster. Det är inte det jag säger, men jag tycker faktiskt inte att en treåring ska behöva stå ut med vad som helst heller. På något sätt måste vi ju få ett slut på det här.
Nä det blir väl till att försöka härda ut i helgen och förbereda sig på ytterligare ett besök på vårdcentralen i nästa vecka. Nu gäller det bara att försöka få Lillebror att förstå varför han måste ha ont. Inte det allra lättaste. Han är ju liksom inte den som gnäller över småsaker heller.
Stackars, stackars liten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar