Tjugohundratretton

Ja vad ska man säga. Tjugohundratretton var i alla fall ett händelserikt år. Det började lite trevande. Vi ville så gärna ta det stora steget att flytta. Flytta från Göteborg. Flytta hem. Dessvärre visste vi inte riktigt hur. Det var så många pusselbitar som skulle falla på plats. Framförallt skulle vi hitta jobb och någonstans att bo. Det var många turer fram och tillbaka. Hopp och misströstan. Vi var nästan beredda att ge upp och så plötsligt. Plötsligt föll bitarna på plats. En efter en. Vi skulle flytta.

Våren domineras av städning och rensning. Förberedelser för att kunna sälja huset med kort varsel. Vi flänger fram och tillbaka mellan Linköping och Göteborg på jobbintervjuer och husvisningar. En ganska hektisk vår. När vi väl hittade drömhuset började nästa fas. Försäljning och packning. En sommar bland flyttlådor. En sommar av väntan. Men vilken sommar. En helt fantastisk sommar. Vi badade i poolen och försökte njuta så mycket som möjligt av den sista sommaren vid vår sommaroas. Sommaren innebar även avsked. Otröstliga Kråkungar som tar farväl av kompisar, fröknar, huset och av det enda liv de kände till.

Men Kråkungarna var även nyfikna och förväntansfulla. Nyfikna på sina nya liv. Sitt nya hus. Sin nya skola och förskola, kompisarna och korna som vi pratat så mycket om. Att få bo nära mormor, morfar, farmor och farfar. Flytta ut på landet. Lillebror fann sig snabbt. Han hade ju alla traktorer att titta på. Första veckorna sprang han som ett skott till fönstret så fort han hörde traktorerna. Det dröjde inte länge innan han hade stenkoll på varje höbalspress, slåtterkross, plog och harv. Storasyster såg fram emot att få börja skolan och åka skolbuss. Hon var nervös, men det gick bra. Mycket bra. Över förväntan. Visst saknar hon sina kompisar i Göteborg ibland, men tårarna kommer allt mer sällan. Det bästa av allt är att de trivs. Båda Kråkungarna trivs här och ingen vill flytta tillbaka. Det värmer ett mammahjärta. Vi fick det bra. Vi fick det bättre. Det var ett bra beslut. Att flytta hem.

Tjugohundratretton var ett händelserikt år. Ett bra år. Ett år fullt av förändring. Positiv förändring.

Hösten var även den fantastisk. Så varm. Så ljus. Inte en regndroppe i sikte. Vi njöt av sensommaren och hösten. Det blev många öl i eftermiddagssolen i goda grannars lag.

Hösten var också produktiv. Maken hann få upp både en ny altan, en förrådsbod och ett stort dubbelgarage. Inga lata dagar där inte. Det återstår mycket, men det lämnar vi till nästa år.

Starten av vintern blev inte riktigt lika fantastisk. Vi behöver kanske inte gå in på alla detaljer. De har ältats allt för mycket som det är. Men låt oss hoppas på att de senaste månaderna bara har varit en liten parentes. Att det faktiskt bara vore för mycket begärt att allt skulle bli perfekt från början. Det hade varit lite för bra för att vara sant. Nej vi får istället hoppas på att tjugohundrafjorton är året då jag hittar glädjen i arbetet. Ett nytt, inspirerande arbete som får mig att må bra. Ett till maken också förstås. Arbeten som kan kombineras med familjelivet. Jag hoppas även på att jag och alla i min närhet får vara friska och vara vid god hälsa. Alla nära och kära. Det är vad jag hoppas på för nästa år. Det är bara det som saknas. Tjugohundratretton var nämligen året då vi hittade hem.

Gott Nytt År 2014 önskar jag er, alla mina vänner i bloggvärlden!

Vi sover

Oj vad vi sover. Det är som att jag tar igen hela höstens uppdämda sömnbehov. Visserligen har vi vänt lite på dygnet, men bara känslan av att få ligga och dra sig hur länge som helst är helt fantastisk. Det är främst jag och Lillebror som är de stora sjusovarna, men vi har även lyckats få Storasyster att sova till halvnio-nio. Det är inte illa. Inte illa alls. I förrgår tror jag att vi satte något slags rekord för då vaknade inte Storasyster förrän halvtio. Lillebror och jag låg kvar ytterligare en timme och snarkade. Nackdelen är ju att halva dagen har gått innan vi ens fått på oss kläderna. När grannbarnet ringer på dörren straxt före tolv har Kråkungarna fortfarande pyjamasen på. Kan tyckas lite slappt, men jag tycker att det är underbart. Är det jullov så är det. Då ska man vila upp sig och ta dagen som den kommer. Snart kommer vardagen och då har vi mer än nog av väckarklockor och tjat.

Att vara eller inte vara

Jag är det definitivt inte. Det konstaterar jag varje år. Jag är ingen julmänniska. Julklapparna är bara en stress. Julmaten är inte särskilt god. Jag äter inte hälften av grejerna på julbordet så det är inte särskilt märkvärdigt att sitta och äta köttbullar och prinskorv. Det gör jag ju tre gånger i veckan resten av året. Bara pastan som saknas. Liksom. Allt godis gör att jag går runt som en övergödd julgris. Det är inte gott det heller. Det enda jag går omkring och längtar efter är popcorn. Jag har en förkärlek till salta saker. Gärna popcorn. Men det är ju helt fel att poppa popcorn när borden dignar av julkola, choklad och skumtomtar. Därför äter jag sött godis i brist på salt. Något måste man ju göra. Typ. Inte är jag särskilt social heller så att släkten ska totas ihop en gång om året och ha trevligt tillsammans är mest jobbigt. Å då har jag ändå ingen stor släkt att tala om. Knappt någon alls. Det är jobbigt ändå. Helst skulle jag vilja att vi burrade in oss hemmavid. Kråkungarna, maken och jag. Ensamma. Mysa utan måsten. Men så blir det aldrig. Kanske gör vi saker annorlunda nästa år.

Nu njuter jag av att julfirandet är över för det här året. Nu har vi lediga dagar att se fram emot. Kanske bocka av några saker på "att-göra-listan" som stadigt vuxit sig längre under hösten. Vi får ta dagarna som de kommer. Vi trodde ju att vi skulle ägna dagarna åt att åka längdskidor, skridskor och pulka. Det är vad vi hade velat. Tyvärr ser det mörkt ut. Med fem plusgrader och ihållande duggregn. Prognosen ser ut att hålla sig jullovet ut. Trist. Istället får vi åka till IKEA och trängas med alla andra. Jippiii.

Laddar om

Sitter hemma och laddar inför nästa julfirande. Julafton nummer två. Med tillhörande julmat och julklappsrace. Same, same but very different.

Lillebror och jag tog oss i alla fall en rejäl sovmorgon idag. Det kan behövas. Gårdagen blev inte särskilt sen. Kvällen fick ett något abrupt slut då Storasyster kräktes över gröttallriken. Det är sånt som händer. Särskilt på julafton. Alla barn har kräkts på julafton. Någon gång. Efter det ville hon åka hem. Det kan man ju förstå. Det hade inte blivit mycket senare ändå. En väldigt lugn tillställning. Det blir nog lite mer livat ikväll. Ska ladda med lite extrakläder också. Utifall att.

Förresten så måste vi få lite snö. Nu. Det måste vi. Hälften av Kråkungarnas alla julklappar innehöll leksaker som på något sätt är relaterade till snö. De är inte roliga att leka med utan snö. Om man nu säger så. Inte alls faktiskt. Så nu måste vi få snö. Massor av snö. Tack.

God Jul!

Idag vill jag passa på att önska er alla en riktigt God Jul!

 

Stora julkramar från mig till er alla.

Jag FÖRSTÅR budskapet!

Jag gör verkligen det. Det är inte svårt att missa. Budskapet. Idag skulle MammaMu köra bil. Tydligen inte helt utan komplikationer. Naturligtvis. Varför skulle allt helt plötsligt vara frid och fröjd. Speciellt i juletider. Nej, varför skulle det. Jag var visst lite naiv där ett tag.

Det började redan igår när maken skulle byta däck. Då hittade maken en spik i däcket. Punktering. Visserligen i sommardäcket. Men ändå. Nåväl. Ingen skada skedd. Det går att ordna. Senare. Värre var det idag. MammaMu hade ett ärende på andra sidan stan och sätter sig bakom ratten. Äntligen. Nästan framme ballar servon ur. Det känns som att styra runt en U-båt på land. Jag vänder och åker hem direkt. Gråtfärdig. Bilen har tydligen sprutat servoolja i hela motorutrymmet. Fantastiskt. När jag väl får köra igen, då brakar bilen ihop. Tack för det liksom. Det är tydligen någon där uppe som inte tycker att jag ska sitta bakom ratten. Jag fattar det. Jag förstår budskapet. Det är rätt tydligt. Men det skiter jag fullkomligt i. Det finns andra bilar. Makens till exempel. Och hyrbilar. Alternativen är många för så länge jag har mitt körkort i behåll så ska jag fan i mej köra bil. Så det så.

Bättre sent än aldrig, men det ser ljust ut!

Julklapparna är inköpta. Återstår bara att slå in dem i kilometervis med papper. En bagatell. Pepparkakorna är bakade. Idag. Bättre sent än aldrig. Hela familjen höll sams. Hela familjen hade riktigt roligt. Tror jag. Julkorten är postade. Idag. Hmm, kanske lite för sent, men bättre sent än aldrig är ju tydligen årets motto. Såg länge ut som att vi inte skulle få iväg några julkort alls. Så jag är nöjd.

I eftermiddag åker vinterdäcken på bilen. Bättre sent än aldrig. De har ju liksom inte behövts innan. Men imorgon. I morgon ska MammaMu ut och åka. Sannerligen.

Julmusik i högtalarna och pepparkaksdoft i huset. Det kanske blir en jul ändå. Jag tror det. Det skulle bara sitta fint med lite snö också.

Nedräkningen har börjat!

Julledigheten är inom räckhåll. Om någon timme eller två tar ledigheten vid och i eftermiddag tänkte jag klara av några av de sista julklappsinköpen. Jag når nog inte riktigt ända fram idag. Men nästan. Gott så.

Jag är också oerhört lättad och glad i sinnet. Klumpen i magen håller sakta på att lösas upp. Nu har jag klarat av två arbetsmånader utan körkort. Vi fixade det. Mycket strul. Mycket krångel. Stort besvär. Men vi fixade det. Jag och alla fantastiska människor i min omgivning som ställt upp och hjälpt till. Det gick. Det trodde jag aldrig. Helgen kommer att gå som en dans och på måndag är ordningen återställd. Visserligen kommer jag att få agera nykter chaufför hela jul- och nyårshelgen, men det gör jag så gärna. Jag skjutsar alla. Överallt. När som helst. Inga problem. Det kanske går lite saktare än vanligt bara.

Kyrkan - det kan fan inte skada i alla fall!

I morgon bitti bär det av till kyrkan på julavslutning. Jag minns inte när jag satte min fot i en kyrka senast. Något enstaka doptillfälle sedan jag själv gick i grundskolan. Inte mer. Jag tänker att det är bra. Mycket bra att MammaMu ska följa med sin Kråkunge till kyrkan. Det borde göra gott. Speciellt nu när jag snart avtjänat mitt straff och allt. Det kan ju i alla fall inte göra någon skada. Att blidka honom däruppe en aning. Utifall han faktiskt har något med allt som händer att göra. För i så fall kan han inte ha varit särskilt glad på mig under hösten. Inte alls. Jag tänker att han kanske blir på lite bättre humör om MammaMu kliver in i hans enkla boning så här i juletider. Överraskad lär han åtminstone bli. Det är alltid något.

Nej det blir nog bra det här. Jag jobbar för ett bättre 2014. Helt enkelt.

Halv åtta

Vi äter kvällsmat. Lillebror sitter och tittar ner i sin runda skål med kräm. "Det här är en halvåtta", säger han. "Vad då en halvåtta?", frågar pappan. "Det finns inget som heter, en halvåtta" fortsätter pappan och mumlar något om att klockan faktiskt är kvart över sex. "Jo, men en halv åtta. En åtta som tappat sin andra ring", svarar Lillebror som den självklaraste saken i världen. Ja. Naturligtvis är den runda skålen en halv åtta. Det ser ju vem som helst. I alla fall nu, när Lillebror påpekat det för oss.

Kloka, fina Lillebror. Du förgyller våra liv. Alltid.

Jag ser ljuset i tunneln

Jag börjar skymta det. Långt, långt där borta. Ljuset i tunneln. Jag kommer ta mig igenom den. Det kommer jag. Årets mörkaste månad är snart förbi. På lördag vänder det. Då går vi mot ljusare tider. På riktigt. Bara vetskapen om det gör livet lite lättare.

På fredag checkar jag ut från jobbet och tänker inte sätta min fot där förrän helgerna är över. Det ska bli skönt att vara ledig. Kanske ordnar det sig på jobbet 2014. Det finns i alla fall lite uppslag. Kanske får jag något att sätta tänderna i. Vi får hoppas det.

På måndag får jag dessutom friheten tillbaka. Om fem dagar. Då är det slut på min tid som livegen. Jag har tagit mitt straff. På måndag sätter jag mig åter bakom ratten. Jag vet inte om jag någonsin kommer våga köra samma väg igen. Tänk om jag skulle missa skylten en gång till. Hua. Det ska i alla fall bli skönt att kunna förflytta sig för egen maskin. Att slippa bli skjutsad. Att kunna hämta och lämna på dagis utan att behöva blanda in halva släkten. Att slippa ta med hela familjen för att storhandla. Att slippa planera varje rörelse. Det ska bli skönt. Mycket skönt.

Alla julens julfester, luciafester, aktivitetsavslutningar, julbord och andra energikrävande "måsten" är avklarade. De har varit extra jobbiga och planeringskrävande i år. Nu har vi bara några julklappsinköp kvar. Det har varit svårt att få till julklappsinköpen i år med hela familjen i ständigt släptåg. Kanske kan vi till och med få tid att mysa lite de sista dagarna innan julafton. Kanske. Tanka energi innan cirkusen sätter igång. I år kan vi sova hemma. Förr har hela cirkussällskapet kajkat runt hos släkten över jul. I år slipper vi. I år kan vi vakna upp hemma. Åka till och från julfirandet när vi vill. Åh vad jag ser fram emot det. Jag kommer överleva den här julen också. Det trodde jag nog inte för några veckor sedan.

Jag ser ljuset. Ljuset i en lång och mörk tunnel. Åh, härliga ljus.

Veckans MammaMu-tabbe på SJ-tåg.

Råkade visst drämma min astunga kabinväska i ryggen på min sätesgranne när jag skulle ha upp den på hyllan. Inte bra.

Veckans andra SJ-tabbe

"Omstart av lok nödvändigt". Så här står vi i ett strömlöst tåg vid Flemmingsberg. De kunde ju startat om loket innan vi klev på vid centralen, kan man ju tycka. Men vem är jag att tycka till om sånt...

Veckans SJ-tabbe

Inget kaffe ombord på morgontåget till Stockholm. Det är INTE okej. Särskilt inte en måndag. Ville bara säga det. (Vilken tur då att MammaMu hade införskaffat sitt svarta guld redan på stationen. En väldig tur det).

För helvete, TV4!

Ikväll var det troligtvis sista gången jag tittar på långfilm på TV4. Hur fan tänker de?! Det spelar ingen roll hur många gånger jag sett en film, jag vill ändå inte att filmen ska styckas av med två (!!) femtonminutersavbrott, och detta i tillägg till alla oräkneliga reklampauser. Först kom de obligatoriska nyheterna och sen kom nån jävla Eurojackpotdragning. Fantastisk TV-kväll. Verkligen.

Nej, nu är jag irriterad. Väldigt irriterad.
Det här var sista långfilmen på den kanalen på ett bra tag.

En musblogg med streptokocker

Om man tittar på vilka sökord som leder folk vidare till den här bloggen så kan man absolut dra slutsatsen att det här är en blogg om möss, musfällor och streptokocker. Särskilt om man tar med alla; "prickar stjärt" som det söks flitigt på. Det kan väl i alla fall ses som positivt att de inte har hittat hit genom "fortkörare" och "höstdepression" i alla fall. Det kan ju i och för sig bero på att jag är ganska bra på att tala i tungor och mumla i skägget.

3-1 till Kråkungarna och pappan

Tre mot en. Inte mycket att sätta emot där. Idag är det tydligen nattlig lek utomhus som gäller. För både Kråkungarna och pappan. MammaMu röstade för att alla skulle varva ner framför Bolibompa och komma tidigt i säng. Det kändes mest naturligt eftersom Kråkungarna knappt gick att få upp ur sängen i morse. Dessutom har Storasyster en heldag i ishallen i morgon. Sömn behövs. Enligt MammaMu. Men okej då. Om man har världens största snöhög utanför fönstret och man vet att det kommer att vara tö och flera plusgrader imorgon och gud vet hur långt tid framöver, då är det kanske okej. Grottan måste byggas färdigt. Jag förstår ju det. I morgon kanske snöhögen är borta. Pappan tyckte tydligen också att det var viktigt. För han är ute och hjälper till. De har inte ens bett om hjälp. Att det är MammaMu och inte pappan som måste dra upp dem ur sina sängar i morgon bitti. Det är en helt annan femma.

Skidspår och förkylning

Nu börjar skidspåren ta form runt omkring oss i bygden. Entusiasterna har varit ute och spårat i den första snön. Jag vill också åka skidor. Skön motion för hela kroppen. Jag behöver röra på fläsket och jag har verkligen sett fram emot skidsäsongen. Tror ni då inte att jag har gått och blivit förkyld?! Jomenvisst! Näsan rinner och halsen kliar. Det blir ingen skidåkning för min del inte. Inte för maken heller. Det blir nog sjukstuga inom kort istället. Typiskt!

Vi har det ändå rätt bra!

Vintern är här. Vips så lättar trycket i bröstet och livet känns riktigt bra. I alla fall under helgen. Tänk vad lite snö kan göra för humöret. Det blir ljust. Det blir vintrigt. Det blir härligt. Kråkungarna är glada. De är ute och åker skidor, pulka och bygger snögrottor. Alla mår bra.

Helgen har varit bra. Riktigt bra. Tog en extra ledig dag i fredags så Lillebror och jag fick njuta av den första snön redan i fredags. Resten av helgen blev lugn, skön och spontan. Vi ställde in alla "måsten" och stannade hemma. Allt för att kunna njuta av snön.

I lördags blev vi bjudna hem till en granne direkt i från pulkabacken. Det började med glögg, sedan gick vi vidare till ölen och sedan var det lika bra att korka upp vinet och stanna på middag. Så kan det gå. En spontan lördagskväll hos trevliga grannar i underställ och skidbyxor. Det funkar det också. Det roligaste var att barnen fann varandra. Storasyster fick en ny kompis i sin egen ålder som bor precis på andra sidan kohagen. De behöver bara forcera ett taggtrådsstängsel för att leka. De två småbröderna fann varandra de också. Barnen har inte haft tillfälle att leka så mycket innan, men tack vare mötet i pulkabacken verkar isen vara bruten. Sånt värmer. Mycket. Vägen hem från festen blev ett spännande äventyr för små Kråkungar. Med pannlampa på mössan pulsade vi genom snön i kohagen och kröp under taggtråden. Även MammaMu var tvungen att forcera detta taggtrådsstängsel. Smidig som en ko. I Göteborg tog vi aldrig vägen genom kohagen hem från festerna. Å andra sidan blev vi sällan hembjudna till grannarna heller. Vi hade heller aldrig något särskilt stort behov av pannlampor. Märkligt. Måste säga att jag gillar det. Skarpt.

I söndags skulle hela grannskapet ge sig på en korvgrillning. Utomhus. Det lät som en bra idé när det planerades. Innan det började snöa. Och blåsa. Det blev lite kallt. Och blött. Ingen njutning. Vår medhavda Glühwein var nog den största behållningen. Tror vi får försöka igen i mars. När solen skiner. Då kan till och med jag se charmen med att grilla korv. Utomhus.

Kråkungarna lekte med sina nyvunna vänner hela söndagen.
Och MammaMu struntade i att städa.

En lugn, skön, stärkande helg.
Helt enkelt.

Det är så vackert!

Vi behöver minsann inte pynta våra fönster med fusksnö till jul.
Det är redan fixat. Äkta vara!
 

 (Släng dig i väggen Ernst!)

Tjoho!

Årets första snöskottning avklarad. Yeyh!
Årets första snöängel gjord. Yeyh!
Årets fösta snöstorm. Yeyh!

En bra dag att vara ledig.

En riktig favorit i repris... Eller inte.

Nämen är det inte Ernst som är tillbaka i rutan! Nu är det jul igen. Vad vore väl julen utan denne fiffiga och finurliga pysselgubbe?! Alldeles jättebra, enligt mig. Är han verkligen på riktigt? Jag börjar fundera när jag se hans myspysiga (läs: hemska) skapelser...

Ja, ja jag får väl stänga av tv:n helt enkelt. Eller se det som ett humorprogram. För det är humor. Det är det. Verkligen.

Felplanering

I dag var ingen bra dag att cykla. Inte alls. Jag blev blöt. Jätteblöt. Regnet öste ner. Det gick att hälla in Lillebror och MammaMu på förskolan när vi kom fram. Väl där var det dags att skala av Lillebror alla kläder. Han ska ju inte frysa. Absolut inte. Och idag skulle han inte heller blir blöt. Efter att ha skalat av honom; ett ytterlager med galonbyxor och galonjacka, ett inre ytterlager av skidjacka och skidbyxor, ett par rejäla goretex-vantar, en hjälm, en väpnarluva, två fleecetröjor och ett par fleecebyxor så var även hela dagishallen blöt. Men jag tror han klarade sig. Han var torr. Och varm. På insidan. Det var ju huvudsaken.

När jag kom ut från förskolan hade det slutat regna. Dessvärre var jag redan blöt. Jätteblöt. Särskilt på insidan. Avskalning av barn efter ansträngande cykeltur har den effekten. Man svettas. Mycket.

Jag behöver hjälp!

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag antar att ni tycker att jag bara sitter här och gnäller. Att jag får skylla mig själv och att var och en råder över sin egen situation. Jag kan verka bitter och orkeslös, sur och grinig. Jag kan verka negativ och gnällig. Och visst, det är jag säkert. Här i bloggen. Och i familjen. Men utanför bloggen och utanför familjen. Ute i den riktiga världen är jag annorlunda. Där måste jag hålla fasaden uppe. Där är jag glad och trevlig, engagerad och social. För det mesta i alla fall.

Problemet är bara att jag faktiskt inte vet vad jag ska göra. Jag tycker att jag gör vad jag kan. Ska jag bara acceptera situationen då eller?!

Jag pratar främst om min arbetssituation. Allt det andra jag gnäller om är mest småsaker. De är i alla fall övergående. De sakerna ordnar sig. Det vet jag. Arbetssituationen däremot. Arbetssituationen måste fungera. Där börjar jag tappa hoppet. Jag har egentligen, mer eller mindre aktivt, sökt nya möjligheter i hela mitt arbetsliv. Utan framgång. Förut har jag aldrig riktigt suttit i sjön, men det upplever jag att jag gör nu. Båten läcker. Som ett såll.

När vi börjat prata om flytten från Göteborg till Östergötland visste vi att det till stor del hängde på att jag skulle få ett nytt jobb. Om vi skulle lyckas eller inte. Det är jag som har problem med det. Att hitta nytt jobb. Det såg länge mörkt ut, men för att få flytten att gå i lås var jag beredd att ta vad som helst. Jag var öppen för det mesta. Arbetsuppgifter som jag bara sysslat med i periferin men som jag vet att jag klarar av. När jag i sista sekunden fick ett erbjudande om en fast konsulttjänst var jag överlycklig. Jag var visserligen inte anställd inom mitt huvudkompetensområde, men jag såg möjligheterna. Möjligheterna att arbeta upp ny kompetens, att få erfarenhet inom nya branscher och nya kompetensområden. Jag såg möjligheten att knyta kontakter och om jag inte trivdes, arbeta mig fram till ett bättre jobb. Så småningom. Så långt låter ju allt riktigt bra. Dessvärre fungerar inte verkligheten alltid som man har planerat i teorin. Inte alls. För det är svårt att knyta kontakter, visa framfötterna och lära sig nya saker när man inte får chansen. När man inte ens kommer ut på en arbetsplats. När man i tre månader har suttit framför en trög dator som knappt går att surfa på. Ägnat sig åt självstudier. Det är väl bra. Till en viss gräns. Nu börjar jag bli orolig för att bli uppsagd. Bara för att de inte kan sälja mig. Det finns inga uppdrag. Eller så finns det  mängder konkurrenter med knivskarpa CV:n som får uppdragen, eftersom vi rör oss inom områden som jag egentligen bara kan i teorin. Arbetsgivaren var helt medveten om detta när de anställde mig. Jag kan alltså inte känna mig skyldig. Eller påverka. Att arbeta sig fram till ett bättre jobb verkar alltså inte fungera. Jag måste hitta på något annat. Innan jag får sparken.

Naturligtvis söker jag jobb. Jag söker med ljus och lykta och det har jag gjort sedan jag började jobba här i september. Jag insåg snabbt att det här företaget till och med hade sämre förutsättningar än jag trott. Men det är inte så lätt att hitta ett nytt jobb. Det finns inga jobb att söka. Jag skannar jobbsajterna tio gånger om dagen. Söker brett. Tänker "utanför lådan". Men det är få jobb som jag verkligen kunnat söka. Jag skickar in spontanansökningar till företag och jag ringer. Det ger heller inget resultat. Eller jo. Jag fick tid för ett "samtal" med chefen på ett företag där jag verkligen vill jobba. Ett företag som anställer människor med min utbildning. Ett företag med meningsfulla produkter och roliga arbetsuppgifter. Ett företag med rätt placering geografiskt. Jag var glad. Mitt uppsökande arbete hade gett resultat. Att få träffa chefen utan konkurrens med andra arbetssökande kändes som en klar fördel. Jag trodde verkligen att det var min chans - tills chefen under mötet sa att hon snart skulle gå ut med en jobbannons. Där sprack den chansen. Konkurrensen blev för hård. Där kom det in människor med helt rätt kompetensprofil. Inte bara rätt utbildning och social talang (som jag faktiskt har om jag vänder den sidan till). Företaget sysslade alltså inte med energi och kärnkraft. Det var inte mitt CV som valdes.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra nu. Jag har funderat på att plugga. Kanske punga ut en halv förmögenhet för en projektledningskurs (nja, jag behöver nog de pengarna till annat) eller helt skola om mig. Men det går inte. Jag har studielån upp över öronen och jag har nog förbrukat det mesta av studiemedlet jag är berättigad till. Inte heller vet jag vad jag skulle läsa i så fall. Jag brinner inte så mycket för något, att jag är beredd att lägga flera år på det. Jag har redan en bra utbildning. Jag har en så pass bred utbildning i ryggen att jag skulle kunna jobba med en massa roliga saker. Men jag saknar erfarenhet. Tydligen. Nio års arbete med likvärdiga saker, fast oändligt mycket mer komplicerade och säkerhetskritiska, och inom ett område med annat vokabulär och lite trögare processer, räknas tydligen inte.

Jag har funderat på att starta egen firma. Göra något helt annat. Bli min egen. Brinna för något och lägga tid på något som är mig själv till nytta. Det är bara funderingar. Jag ser ingen lönsamhet i de få idéer jag har. Egentligen har jag inga idéer alls. Utan affärsidé blir det svårt. Att starta eget.

Så vad ska jag göra. Jag vet faktiskt inte. Jag fortsätter väl att skanna jobbsajterna tio gånger om dagen och hoppas på att det ska komma in mer jobb efter nyår. Jag får väl hoppas på att min chef ska hitta ett roligt och utvecklande uppdrag i närområdet. Men tills dess får jag väl fortsätta att surfa och blogga på arbetstid och hålla tummarna för att jag får ha kvar min anställning i några månader till.

Jag vet faktiskt inte vad annat jag kan göra.

Jaha, vad gör jag nu då?

Så kom det. Det sista beskedet jag väntat på. Resultatet av mitt "livsavgörande möte". Det var så klart negativt. Det också. Nattsvart. Vi kan alltså summera att mötet gick åt helvete. Inte för att jag är förvånad. Även om själva mötet faktiskt kändes bra, så dök det naturligtvis upp en massa andra faktorer som jag inte kunde styra över. Så klart. Det hade ju varit för bra för att vara sant. Och något sånt ska jag ju inte få uppleva. Tydligen.

Inget nytt jobb i sikte alltså.

Jag får väl sitta här och ruttna ett tag till. Tills jag blir uppsagd på grund av arbetsbrist eller skickad på uppdrag till norra Norrland. För något nytt jobb finns inte i sikte. Inte heller något vettigt konsultuppdrag i närområdet. De verkar inte vilja ha mig.

Å det kan jag ju förstå.

Ett tips. Om ni läser en fyraårig, ganska ovanlig universitetsutbildning som ger en fin Magisterexamen och goda möjligheter till att skaffa sig spetskompetens och bli eftertraktad på arbetsmarknaden - gå då för helvete inte och förstör allting genom att ödsla bort nio år inom "fel" kompetensområde. Håll er för fan borta från Kärnkraften om ni nu inte brinner för den och planerar att stanna där resten av livet! Ett litet tips bara.

Tvångstankar á la MammaMu

Är det någon mer än jag som drabbas av tvångstankar lite då och då? Till exempel, jag har ju som bekant cyklat till jobbet ett par gånger den senaste månaden. Eftersom jag inte vill sitta hela dagen i svettiga kläder så smiter jag in på toa för att byta kläder när jag kommer fram. Det är lite jobbigt. Jag gillar inte att stå halvnaken på jobbtoaletten. Det känns märkligt. Det är just här jag drabbas av en återkommande tvångstanke; "Tänk om brandlarmet går". Jag stressar upp mig och försöker sno på mig strumpbyxorna så snabbt som möjligt för att slippa stå där utan byxor om brandlarmet går. Naturligtvis resulterar det i att det tar ännu längre tid att få på sig de där jävla strumpbyxorna. Eller jeansen. Eller tröjan. Eller vad det nu kan vara. Jag vet inte varför jag har hakat upp mig på det. Brandlarmet går ju inte särskilt ofta. Nästan aldrig faktiskt.

När barnen var små och jag var ute och promenerade med dem i vagnen drabbades jag av tvångstankar när jag kom till en brant nerförsbacke. (Tänk backarna i Slottsskogen för er som känner till Göteborg). Jag var livrädd för att jag skulle ramla i backen och tappa vagnen. Eller bara tappa taget. Att vagnen och barnet skulle rulla ner för backen och jag stå kvar där uppe. Hade jag möjlighet lämnade jag över vagnen till pappan.

I tillägg så lider jag dagligen av en hel massa småsyndrom, vardagsångest, telefonskräck och säkert en och annan tvångstanke som jag glömt av just nu. Det är inte lätt att försöka verka normal.

Å så irriterar jag mig på Storasyster som ligger och funderar och stressar upp sig över saker när hon ska sova om kvällarna. Jag vet ju var det kommer ifrån. Att hon oroar sig. Att hon vill ha koll. Att hon vill ha en plan B och gärna en plan C. Jag vet var det kommer ifrån. Vi är så lika Storasyster och jag. Så lika. Lite för lika. Det finns liksom inte så mycket tålamod och förståelse i att se sig själv. Så tydligt. Tyvärr går det ut över Storasyster. Jag blir irriterad. Stackars älskade Kråkunge. Jag hoppas du växer ifrån allt mammatrams och blir lite mer som pappa.

Hälsobullar

Idag har MammaMu bakat. Det händer ju då och då. Främst när det börjar lacka mot jul. Idag kunde jag baka i lugn och ro. Utan medhjälpare. Det är lugnast så. För nerverna. Det blev gott. Smör brukar ha den effekten. Att det blir gott. Det är svårt att misslyckas när bullarna dryper av fett. Alternativa lussebullar. Riktiga hälsobullar. Gula, vaniljdoftande, saftiga och smördrypande hälsobullar. Eller inte. Det blev i alla fall gott. Riktigt gott.

Sovmorgon, eller hur?!

Kråkungarna har studiedag idag. Mormor och morfar har bokats in sedan länge. Som den snälla och omtänksamma MammaMu jag är tänkte jag i alla fall ge Kråkungarna en välbehövlig sovmorgon utan stress och bråk. Hur tänkte jag där egentligen?! Det är svårt att svara på. Jag vet ju att Kråkungarna är sämst i världen på sovmorgon. Speciellt en inplanerad sådan. Men eftersom de varit helt omöjliga att väcka de mornar de inte har haft möjlighet att sova ut så tyckte jag ändå att det var värt ett försök. Jo, just det. De skulle få sova till halv åtta - åtta. Minst. Frukost hos mormor för att vinna tid och för att hinna få upp morgonaptiten. Jo tjena. Kvart i sex, 05:45, kommer Lillebror in i sovrummet. Tror ni han somnar om? Nä'rå. Inte en chans. Kvart i sex. Det är minst en halvtimme tidigare än han går upp i vanliga fall. Inte låter han MammaMu sova vidare heller. Nä, han kör in sina iskalla fötter mellan låren, snackar och stökar runt i sängen. En halvtimme senare kommer Storasyster inramlandes. Det var den sovmorgonen det. Att jag aldrig lär mig. Mina Kråkungar är inte bra på att sova. Allra minst på beställning. Så är det. Sovmorgon är för veklingar. Tydligen.

Uppgradering nödvändig: Adventsbelysning 3.0

Vi har flyttat. Förra julen firades i det gamla huset. I våra lagom stora fönster lyste väl anpassade stjärnor och ljusstakar. Inhandlade för att passa där. Nu är det kris. Vi behöver uppgradera. Illa kvickt. Vi behöver ljusstakar modell större. Modell modernare. Vi behöver fler. Vi har många fönster. Vi har stora fönster. Vi har låga fönster. Våra gamla stakar och stjärnor passar inte alls in här. Inte ens utebelysningen passar in. Upptäckte vi när vi skulle packa upp grejerna. Visserligen minst två dagar för tidigt. Lite tur i oturen. Att grannarna häromkring är så tidiga att vi kände oss tvungna att börja vi med. Grannarna var klara redan förra helgen. Det blir till att åka stan runt och shoppa belysning. När vi nu får tid med det. Har vi tur hinner vi innan söndag. Kanske.

Fantastiska förskola!

Ibland händer det faktiskt saker som gör mig glad. Trots mörkret. Saker som är så fina så att jag blir varm i hela kroppen. Små saker. Saker som bekräftar att vi gjorde rätt. Att flytten var ett bra beslut. Att vi fått det bra. Livskvalitet kallas det visst. I går eftermiddag kom det hästar och hälsade på hos Lillebror på förskolan. Två små ponnier. Alla barn som ville fick rida. Ett härligt föräldrainitiativ. Jag blev glad och varm i hela kroppen när Lillebror berättade om hästbesöket med tindrande ögon. Såna här överraskningar fick han aldrig i Göteborg.

Positivt mörker

Tre barn. Tre ficklampor. Ett kolsvart mörker.
De har jätteroligt!

Annorlunda fredagsmys

Raggmunk med bacon och lingonsylt - när födelsedagsbarnet själv får välja födelsedagsmiddag!

(Hon är alltså inte särskilt förtjust i tacos...)

Nu är frågan bara; öl eller mjölk?

Grattis på födelsedagen Finaste!

 Du är min lycka och mitt hjärta. Du är smart och klurig. Omtänksam och godhjärtad. Nyfiken och vetgirig. Du är den modigaste superhjälten som då och då ändå behöver en puff i baken. Som växer en halvmeter efter varje hjältedåd. Du är envis. Du vill kunna allt själv. Direkt. Du är en orolig själ som vill ha koll. För mycket koll. Du har humör och välutvecklade stämband. Du har lätt till tårar. Lätt till skratt. Du har humor och glittrande ögon. Du är mysig och gosig.

 Så lik mamma. Så lik pappa.

Ändå så unik.

 Du är allt fint och lite till.

 

Grattis på sjuårsdagen älskade Storasyster.

 

Du är den finaste av fina och jag älskar dig och din bror mestast av allt i hela världen och ännu mer. Faktiskt.

Att sitta löst

Det är jobbigt det här. Att ha ett jobb, men ändå inte ha något jobb. Det tär. Det är inte bara att det är tråkigt. Att inte ha något att göra. Att surfa sig igenom arbetsdagen när jag vet att jag gör bättre nytta hemma. Hos mina Kråkungar. Det är också påfrestande för psyket. Eftersom jag vet att jag sitter väldigt löst. En månads uppsägningstid är ingenting. Hittar de inga uppdrag till mig så är det bara att ge mig sparken. Så är det. Utan att jag gjort något fel. Utan att jag gjort något alls. Helt enkelt. Frågan är bara hur länge de väntar. Samtidigt betyder det här att jag heller inte kan vara kräsen. Det är också jobbigt. Det är inte läge att säga nej. Erbjuds ett uppdrag i övre Norrland är det bara att le och se glad ut. Eller att få sparken. Eller att säga upp sig. Så känns det just nu. Hittills har det varit aktuellt med uppdrag Lidköping, Katrineholm och Västerås. Dessa orter ligger inte på pendlingsavstånd från Linköping. Något som lovades vid anställningsintervjun. Jag håller alla tummar jag har för att de inte ska vara intresserade av mig för jag är absolut inte intresserad. Det funkar inte. Det är nackdelen med att vara anställd av ett litet obetydligt C-konsultbolag. Jag är dock inte förvånad. Jag visste mycket väl vad jag gav mig in i. Hade inga alternativ. Men jag hade väl ändå hoppats. Undrar när jag ska sluta med det. Att hoppas. Det leder ju tyvärr aldrig någonstans.

Hon önskar sig snö!

Meh! Vart tog snön vägen? Det såg ju så lovande ut i rapporten. Det skulle snöa hela natten. Jag hade till och med lovat Kråkungarna att i natt kommer snön. Älskade Storasyster, du önskar dig snö i födelsedagspresent och i år trodde jag att du skulle få din önskan uppfylld. Jag trodde faktiskt det. Yeh right?! Jag är en usel morsa som aldrig håller vad jag lovar. Aldrig. Inte fan kom det någon snö. Eller jo, det snöade ganska ordentligt i går kväll och säkert hela natten. Dessvärre höll sig temperaturen strax ovanför nollstrecket så det hjälpte inte mycket. Inte alls faktiskt. Istället för att vakna upp till ett vitt drömlandskap var världen gråare, skitigare och blötare än någonsin.

Jag är ledsen Storasyster. Det kom ingen snö. Morgondagens födelsedag får firas utan snölek. Förlåt.

Tre sjukdomar på en vecka

Han ligger i, vår Lillebror. Han kör ett riktigt sjukdomsrace. Nu i kväll steg febern snabbt till trettioåttaochenhalv grad. Tillräckligt hög feber för att få vem som helst att känna sig ynklig. Även för ett barn. Då ställer vi in oss på VAB i morgon igen alltså. Det gör ju faktiskt ingenting, då VAB antingen innebär att MammaMu får vara hemma och mysa eller att hon åtminstone har skjuts till jobbet, lite beroende på upplägg. Inte helt fel i dessa tider. Men ändå. Det är faktiskt synd om Lillebror. I förra veckan hade han helkass mage och var hemma i tre dagar innan han var någorlunda normal. Han hann lagom tillfriskna så svullande kissepinnen upp och blev infekterad med smärta, sveda och var. I tisdags var han så pass bra att han fick vara på dagis. Och efter två dagar av någorlunda friskt tillstånd är det alltså dags för feber.

Det är visst ingen i den här familjen som mår särskilt bra just nu. Jo kanske Storasyster. Hon verkar må bra. I alla fall fysiskt. Än så länge. Jag hoppas att hon håller sig frisk. Åtminstone i några dagar till. Över helgen. För på fredag är dagen här som hon har väntat på så länge. Sjuårsdagen. Ett elände det där med att fylla år sist på året. Ett riktigt elände.

Det är inte mysigt...

...att ligga i sängen och höra mössen springa gatlopp på vinden klockan fyra på natten.

Inte mysigt alls.
Nu är det krig.

Vi har redan knipit fem.
Fyra fällor står laddade bara på vinden.
För ett år sedan hade detta fått mig att flytta ur huset.
Idag är jag mest uppgiven.

Men nog fan ska de dö.

I väntan på ljusare tider...

Man ska göra det man kan. Just nu finns det inte mycket hopp om ljus, men jag tror att det återvänder. Nästa år. Det brukar det ju göra. Varje år. Därför har jag varit ute och förberett. När solen och värmen kommer åter är jag redo. Då kommer jag att bli glad. Glad över alla små vårblommor som kämpar sig upp ur gräset. Jag kommer att vara glad över att jag under årets allra mörkaste dagar hade sinnesnärvaro nog att peta ner vårlökar i gräsmattan. Det betyder ju att jag faktiskt tror på att jag åter kommer att sikta ljuset och känna glädje över en liten snödroppe. Och det. Det är en bra sak.

Dåliga besked är också besked

Idag kom ett av de besked som jag väntat på. Jag hade innerst inne i min molande mage hoppats på ett lite mer positivt besked, men samtidigt visste jag ju att det var att hoppas för mycket. Dåliga besked var liksom väntade besked. Det var väl bra att det kom till slut i alla fall. Bättre att veta än att inte veta. Dessvärre blev molvärken i magen ännu starkare och klumpen i magen ännu större. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar nu.

Det är ju ganska illa när VAB med en Lillebror som är risig i magen är dagens positiva händelse. Det är ju för fan inte klokt när man tycker att det är bra att ens barn är sjuka. Den här mamman håller på att balla ur.

Oflyt i kubik

Oflyt är en mild benämning. Men det är liksom det vi har just nu. Tydligen har det även smittat av sig på maken. Han mår inte heller bra just nu. Han har haft oflyt. Ännu en gång. En gång för mycket. Och tyvärr är det Kråkungarna som blir lidande i slutänden. Även denna gång.

Vad är det som händer?! Varför?!

Vi hade en allt för bra sommar. Tydligen.
All skit på en gång.
Det räcker nu. Faktiskt.

Still waiting

Det är fantastiskt. Verkligen. Hur lång tid saker kan ta. Det är "processer som drar ut på tiden", allmän idiotibyråkrati och människor som inte gör sitt jobb. Allt i en salig röra.

Snälla kan jag inte bara få besked. Om någonting. Snart. Jag blir knäpp av det här. Av alla öppna frågor utan några svar.

Allra helst vill jag förstås ha positiva besked. Åtminstone i två fall av tre. Jag vet dock att det är för mycket begärt. Jag är inte dum. Det gäller ju mig.

Avancerad sängmatematik

Svår logik 1: Låt säga att fyra av fyra av familjens medlemmar ligger och trängs i föräldrarnas 180 centimeter breda (smala) säng. Logiskt sätt borde varje familjemedlem ha minst 45 centimeter säng var. Hur kommer det sig då att mamman alltid försöker få ner sin överviktiga kropp på en bredd av 20 centimeter. Inte ens den ytan är utan begränsningar, nej för den delas alltid med ett ben, en arm eller ett huvud från godtycklig Kråkunge. Det märkliga är att pappan alltid kan ligga bekvämt på rygg med händerna under nacken utan att någon Kråkunge för in sina iskalla fötter mellan låren på honom eller bestämt knackar honom på axeln och befaller; "Du ska ligga vänd åt mitt håll". Mycket märkligt!

Svår logik 2: Låt säga att två av familjemedlemmarna lämnar sängen en tidig helgmorgon. Jo, två av familjemedlemmarna gör faktiskt det. Ibland. Oftast  bara en. Men ändå. Jag tror att de går under benämningen morgonpigga. Men låt säga att två av de inte fullt lika morgonpigga familjemedlemmarna ligger kvar i sängen. Då borde de ju ha tillgång halva sängen var. Minst. Nittio härliga centimetrar att somna om på. Men så är det inte. Så är det aldrig. Nog sjutton ligger mamman och balanserar på de tjugo sista centimetrarna av sängen i alla fall. Tätt sammanklistrad med den minst morgonpigga Kråkungen. Det är svettigt. Jättesvettigt. Det hjälper inte att flytta på den heller. Inom trettio sekunder har den rullat tillbaka. Hur är det möjligt?! Jag fattar inte...

Att be om hjälp

Att be om hjälp. Jättesvårt. I alla fall för mig. Jag vill klara mig själv. Jag ska klara mig själv. Jag vill absolut inte vara till besvär. Inte störa. Inte krångla. Då avstår jag hellre. Jag hatar att be om hjälp. Just precis därför växer klumpen i magen. Den blir större och större. För jag inser. Inser att jag kommer tvingas att be om hjälp ett tag framöver. Ta emot hjälp. Ofta. Det är jobbigt.

Tur att jag har så fina människor omkring mig. Människor som vill hjälpa. Hjälpa mig.

Behov av ljus

Idag har det gjorts stora inköp. Saker som saknats i hemmet. Saker vi aldrig riktigt haft behov av förut när vi bodde i stan. Idag har vi inhandlat stora mängder ficklampor, extra stark strålkastare till cykeln och reflexväst modell vuxen. Å så musfällor förstås. Det är mörkt på landet. Jättemörkt. Jag hittar knappt soptunnan i mörkret och vid brevlådan riskerar man livet utan att vara utrustad med ficklampa och reflex. Nu är vi redo. En ficklampa i handväskan. Det trodde jag aldrig jag skulle känna behov av.

Mörkret är mörkt. Jättemörkt. Även utomhus.

Gott Nytt År!

Nåväl, jag är kanske lite tidigt ute. Må så vara, men jag tänkte faktiskt på Dig kära läsare. Som Du kanske har märkt så är den här bloggen inte vidare munter just nu. Deppiga och gnälliga inlägg, som skapar dålig stämning. Om Du tröttnat (vilket Du borde vid det här laget) så är mitt tips till Dig att ta en paus från den här bloggen och titta in igen någon gång efter nyår. Då borde det ha vänt. Humöret. Jag hoppas att tonerna är lite ljusare efter att garagebygge, födelsedagar, helger och julfester är avklarade och överstökade, när min livegenhet är slut och vi åter går mot ljusare tider. Förhoppningsvis får vi lite snö kring jul. Snö har alltid en positiv effekt på MammaMu's dystra höstsinne. Just i år hoppas jag att snön infinner sig lite senare än vanligt dock. Tyvärr. Det är lite svårt att cykla i snödrivorna. Liksom. Cykel är ju tydligen min grej nu för tiden.
Den av Er som stannar kvar får i alla fall anse sig varnad. Jag har inga garantier för att tonen kommer förändras de närmaste månaderna. Faktiskt inte. Jag kommmer fortsätta spy galla ett tag till. Om du orkar så får du alltså stanna kvar. Jag kör inte bort någon. Men det gör Du alltså på egen risk. Jag kan inte garantera att det inte smittar.

Nåväl, om vi inte råkas innan så önskar jag Dig en fin Jul och ett riktigt Gott Nytt År och så hoppas jag att Du återvänder någongång under 2014. Då skulle jag bli riktigt glad!

"Inget ont som inte har något gott med sig"

Åh vilken rubrik! Ser ni?! MammaMu gör ett tappert försök att krysta fram en positiv rad. Det finns fler uttryck hon skulle kunna använda sig av, till exempel "Efter regn kommer solsken", "Det som inte dödar det härdar" och "Idel solsken gör öken", men det är ju att gå lite väl långt med snusförnuftigheterna. Vi nöjer oss med det onda som på något sätt skulla påverka det goda. Ja, ni fattar.

Vad är det då som har hänt?! Jo, MammaMu har cyklat till jobbet! Den överviktiga kossan har alltså trampat sig framåt för egen maskin. Med en alldeles för tung och stor Kråkunge i lasten. En mil med stopp halvvägs för avlastning av Kråkunge (thank god). Två mornar till och med. Jösses, det var länge sedan hon var så nära döden. Big time. Är bara glad att skjutsen går hem i eftermiddag. För två mil på en dag, det är faktiskt att överdriva.

Jag säger inte att det inte är välbehövligt. Det är det. Men det är fan inte roligt. Tre grader. Regn och mörker. Det kunde ju åtmingstone varit sommar. Jag hade faktiskt föredragit motionscykeln hemma framför tv:n. Det hade jag.

Att tänka positivt...

...det är verkligen inte min grej. Inte alls. Jag har försökt. Varje gång slutar det bara med att jag blir så mycket mer besviken än jag skulle blivit om jag tänkt som jag brukar. Alltså att allt kommer gå åt helvete från början. Så att jag är beredd. För inte hjälper det mig att må bättre eller att nå mitt mål i alla fall. Det positiva tänkandet. Inte det negativa heller för den delen. Dit kommer jag nog aldrig. Så känns det just idag. Motgång på motgång. Magont och illamående. Dåligt humör och tårar. Det är jobbigt nu. Kanske lika bra att sluta tänka på det hela taget.

Väntans tider

Just nu känns det som att jag bara går och väntar. Naturligtvis väntar jag på nästa katastrof. Det vet ni ju redan. Men jag väntar på annat också. Jag befinner mig i något sorts vacuum. Jag väntar till exempel på att få något att göra på jobbet. Samtidigt sitter jag även och väntar på (positiva) besked efter mitt livsviktiga möte här om veckan. Jag väntar också på min dom. Ett beslut om hur länge jag måste skjutsas runt i länet av släkt och vänner. Att allt ska ta sådan förbannad tid jämt. Jag vill ju veta. Veta om jag är glad eller ledsen. Lycklig eller olycklig. Just nu befinner jag mig i ett svart hål. Pendlar mellan hopp och förvivlan.

Även musjävlarna håller mig på halster. Igår hade vi fått två i fällan. Två. Vafan. Hela huset vimlar tydligen av möss. Toppen. Nu är det bara och vänta och se. Vänta och se ifall de små musjävlarna har bjudit in hela släkten till vårt hus, eller om vi är av med dem. Fällorna är riggade. Vänta och se alltså.

Nu väntar jag bara på lunchen. Arbetsdagens höjdpunkt. Typ.