Att tygla den inre Lejoninnan

Livet som förlälder innebär så många nya känslor. Den enorma Lyckan och den gränslösa Kärleken. Naturligtvis. Men det finns något annat också. En urkraft. Lejoninnan som gör sig redo för strid. Beredd att försvara den egna avkomman till varje pris. Urkraften som gör att en vuxen människa är beredd att sätta klorna i den eller det som gör avkomman illa. Även om det bara är en sexårig snorunge.

Jag har kommit i kontakt med den här känslan flera gånger det senaste året. Minsta tecken på fara och känslan sköljer över mig. Klorna fälls ut och jag gör mig redo för strid. Ingen ska få göra mitt barn illa.

Än så länge kan jag hantera den. Urkraften. Faran är inte så stor. Troligtvis överreagerar jag. Hittills bara små varningssignaler. En röd flagga som blir ett rött skynke framför mina ögon. Men jag agerar ändå civiliserat och pedagogiskt. Än så länge. Avvaktar. 

Jag funderar och jag blir lite rädd. Om kraften och känslan är så stark nu. Vad eller vem ska hålla mig tillbaka den dagen då det verkligen finns ett hot. Den dagen då faran är ett faktum och avkomman verkligen måste skyddas och försvaras. Vilken kraft kan då vara större. Vad kan hålla en förälder tillbaka. Det undrar jag.

Idéer. Eller egentligen bristen på dem.

En bra idé är en usel idé om man inte har nån som helst idé.

Det vore till exempel en jättebra idé att starta eget företag. Men utan någon som helst vettig idé om vad jag skulle göra i det företaget så blir det ju faktiskt en riktigt usel idé.

Japp. Jag får nog komma upp med en annan idé. Snart.

Jag är inte bitter. Inte alls.

Det är konstigt. Maken behöver bara uppdatera sitt CV på Monster så går telefonen varm i två dagar. Ivriga rekryterare erbjuder arbete både när och fjärran. Han behöver alltså inte ens söka jobben. Och när han väl skickar in en ansökan, då har han en intervju inbokad inom en dag och efter intervjun har han i det närmaste möjlighet att diktera sina villkor. Inte riktigt. Men snudd på.

Roligt för honom. Verkligen.

Själv har jag sökt jobb mer eller mindre aktivt i tre-fyra år. Utan att få napp. Det ringer väldigt sällan några rekryterare till mig. Nästan aldrig faktiskt. Jo, det har hänt men då har de typ helt missuppfattat vad det är jag sysslar med. Totalt ointressanta erbjudanden med andra ord. Inte finns det särskilt många utannonserade jobb att söka heller. Väldigt få faktiskt. Oftast får jag ingen respons alls på mina ansökningar. Några få gånger har jag fått gå på intervju. Efter en första intervju blir jag (nästan) alltid kallad till en andra intervju. Det är ju positivt. Det är då hoppet börjar tändas. Det är då MammaMu börjar hoppas. Hittills har det dock alltid varit förgäves. Tre gånger har jag snubblat på målsnöret. Varit en av de två sista kandidaterna. Lunchat. Träffat blivande kollegor. Tre gånger har de valt någon annan. Tre gånger har de motiverat det med att den andra kandidaten hade bredare och mer relevant erfarenhet. Tack för den liksom. Jag har jobbat alldeles för länge på fel ställe. Så kan vi ju sammanfatta det. Det är ju i och för sig ingenting de behöver tala om för mig. Jag anser också att jag jobbat alldeles för länge på fel ställe. Alldeles för länge.

Det är alltså inget fel på min utbildning. Tydligen inte på min personlighet heller. Jag arbetar helt enkelt i fel bransch med fel saker. Är man väl inne där är det svårt att ta sig ur. Visserligen drömjobbet för vissa av mina kollegor, men inte för mig.

Så, därför kan jag nu tyckat att det är lite stressande att jag nu har lite press på mig att hitta ett nytt jobb. Helst innan hösten. Annars skiter sig alltihop. Det blir i alla fall mycket besvärligare. Kan någon berätta för mig hur det ska gå till. Hur ska jag få någon arbetsgivare att nappa inom fem månader när jag inte lyckats på fyra år. Det är på mig det hänger. Det känns lite stressande. Och är en stor orsak till mitt stundtals dåliga humör.

Maken, homom är jag som sagt inte ett dugg orolig för. Han behöver ju bara uppdatera sitt CV lite i ena hörnet så har han tio nya jobb att välja mellan. Kul för honom. Verkligen.

Hur MammaMu blir glad

Det går uppenbarligen att få en ganska deppig MammaMu glad. Det går faktiskt. För idag är jag glad. Jätteglad!

Receptet?

Hela familjen har varit i Alebacken och åkt skidor. Okej, det är inte Alperna direkt. Backen är väl inte mer än en tvärhand hög, men skidåkning och solsken kan aldrig bli fel. Sol, snö och frisk luft i en härlig kombination. Humöret är på topp efter en heldag i backen. Att vi sedan åkte hem och värmde på ett par koppar Glühwein, åt Bretzel med Österrikisk Schlager strömmandes ut ur högtalarna gör inte saken sämre. Afterski kallas det visst. Jo, nu har jag det faktiskt riktigt gott. Som Storasyster uttryckte det "det känns faktiskt som att vi är på semester..." Ja, kanske det. Lite i alla fall. En liten försmak på det som komma skall. Om tre veckor ska vi göra om det.

På riktigt.
Som jag längtar!

Att bringa klarhet i det oklara är inte helt lätt...

Jag har fått vissa antydningar om att jag tydligen mumlar i skägget och borde spotta ur mig vad jag försöker säga så att det blir lite klarare för er läsare vad som är på gång. Eller eventuellt skulle kunna vara på gång. Någon gång. Kanske. Eller inte alls.

Det blir dock svårt. Mycket svårt. Eftesom det är ganska omöjligt att bringa klarhet i något så oklart. Vi vet ju inte ens själva vad som är på gång. Eller vad vi vill. Eller hur någonting över huvud taget ska gå till om det nu skulle vara så att vi visste vad vi ville.

Hänger ni med?

Jag kan i alla fall säga ni med allt säkerhet kommer att bli besvikna. För så spännande är det faktiskt inte. Troligtvis kommer vi att inse att det som vi till slut kom fram till att vi ville, inte går att genomföra och så förblir allt precis som det är. Fast med vissa mindre förändringar. Dock nödvändiga mindre förändringar. Eller så kommer faktiskt det som vi kommer på att vi vill att gå i lås, men det blir nog inte så himla spännande det heller. Inte för er i alla fall. Vi planerar alltså inte att lämna landet och fly till varmare breddgrader som Fru Froby. Nä så roligt ska vi inte ha det. Vi är inte riktigt så äventyrliga. Denguefeber kan vi liksom klara oss utan.

Så, det var ju inte så svårt! Skönt att vi rett ut allting. Att MammaMu äntligen har talat ur skägget och att alla är införstådda med vad som är på gång! Nu är vi liksom på samma nivå. Ni och jag. Det känns bra!

Det gick OK!

Det gick okej. Det gjorde det faktiskt. Borde ha lite större tilltro till mig själv ibland. Det borde jag.

Så. Nu. Nu kan vi börja fokusera på de verkliga problemen. De stora problemen som har med livet och tillvaron att göra. Problemen som jag egenligen borde formulera om till möjligheter. Det är bara lite svårt just nu. Att se det som möjligheter. Eftersom möjligheterna har gömt sig någonstans i dimman. Vi får hoppas att det klarnar. Snart.

Slöseri med tid!

Ha, ha! Att gå och lägga sig tidigt var visst mest ett oerhört slöseri med tid. Jag sov visst inte så bra. Ganska uselt faktiskt. Har vaknat  ungefär tio gånger, både av mig själv och barn som ligger och sparkas eller vill bli servade med vatten mitt i natten. Den sömn jag sen fick var det verkligen ingen kvalitet på. Att jag sen var tvungen att gå upp strax efter fem (när jag sov som bäst) gör inte saken bättre. Men det där med att vara utsövd kan vi glömma. Och det är väl precis vad jag har gjort. Glömt alltså. Glömt att det där med att sova bort stress var något som jag tydligen kunde ägna mig åt innan jag fick barn. De senaste sju åren har det liksom inte blivit så mycket sömn över huvud taget. Jag missade den lilla detaljen.

Nu ska jag ha en kopp kaffe.

Förresten så har jag tydligen blivit ett år äldre idag. Det är ju märkligt hur fort tiden går efter att man fyllt tjugo. Mycket märkligt. Det blir i alla fall inte mycket till firande idag. Kråkungarna var inte så sugna på att gå upp och sjunga vid femsnåret så vi skjuter upp hela födelsedagen till i morgon. Det gör vi. Det tycker jag är en bra idé.

Vi får väl se hur det går...

Maken har kommit hem. Något tidigare än beräknat. Det är positivt. Mycket positivt. Visserligen kom han hem med ganska dåliga (men väntade) nyheter. Men ändå. Nu kan jag bryta ihop. Ifall jag skulle behöva. Jag har inte känt efter ännu. På samma sätt som jag inte har känt efter under början av veckan. Det hade inte funkat. Att känna efter. Nä. Istället stängde jag av. Det gick vägen. Kråkungarna har varit riktigt mysiga. Inga stora bråk och absolut ingen nattning from hell. Jag tänker att det kanske var precis vad jag behövde. Två mysiga Kråkungar och lite flyt.

I morgon förmiddag har jag en jobbig grej. Vi får hoppas att det inte går käpprätt åt skogen. Det får vi verkligen hoppas. Jag har stressat upp mig lite över just den här grejen. En grej som jag var ganska lugn över från början. Konstigt det där. Jag borde gå upp och sova. Det är mitt vapen för att hantera stress. Det har det alltid varit. Tentastress har jag till exempel alltid tacklat genom att somna med böckerna på magen, dagen innan tentan. Det brukar gå vägen. Dessvärre har jag nog lite svårt att sälja in till berörda parter att jag behöver ta mig en liten tupplur mellan klockan 9-11 i morgon förmiddag. Det blir nog svårt. Väldigt svårt. Faktiskt.

Jo, jag tror faktiskt att jag ska göra mig redo för sängen. I vilket fall som helst tacklar jag motgångarna bättre om jag är utsövd.

Svarta regnmoln

Det är tungt nu. Stora mörka moln har tornat upp sig och cirkulerar över mitt huvud. Regnet strilar ner och tynger mina kläder. Kroppen suger åt sig vattnet som en svamp. Varje steg blir tungt och jag kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan.

Det är mycket nu. På jobbet. Det känns om avslöjandet är nära nu. Att någon är på väg att syna bluffen. Att allt kommer att rasa. Oundvikligen. Det är svårt att försvara något som man inte tror på. Otroligt svårt. Det kan nog bara sluta på ett  sätt. Om mot alla odds skulle överleva veckans prövningar, väntar nästa prövning runt hörnet. Det är bara en tidsfråga. Jag måste därifrån. Innan det är för sent.

Jag sitter fast och kommer inte loss. Bristen på alternativ gör det svårt att andas.

Vad gäller de livsavgörande besluten så låter de vänta på sig. Jag hatar att vänta. För varje dag som går känns planerna som allt mer omöjliga att genomföra. Det kommer att vara jag som raserar alltihop. Lite komiskt faktiskt, att den som behöver förändringen mest av alla, kommer att vara den som gör förändringen omöjlig att genomföra.

Jag sitter fast och kommer inte loss. Bristen på alternativ gör det svårt att andas.

Det är tungt nu. Dessutom är maken på tjänsteresa. Jag måste rycka upp mig och skärpa till mig. Visa ett leende utåt, ingjuta ett falskt lugn och intala mig själv och min omgivning att allt kommer att ordna sig. Livet måste ju gå på som vanligt. Just nu finns det ingen här hemma som kan plocka upp spillrorna och ta hand om livet om jag skulle bryta ihop. För säkerhets skull får jag skjuta fram härdsmältan några dagar. Det ska nog gå bra det här. Det kommer att ordna sig. Det gör det ju alltid. Eller?!

Saknar mina Hjärtan idag!

Jag saknar dem alla tre. De två minsta allra mest. De har varit iväg länge nu. Jag vill krama dem. Och lukta på dem. Jag vill höra allt om äventyren de varit med om. Allt. Men jag får vänta en dag till.  Men i morgon. I morgon är det jag som ska krama mina älskade små Kråkungar. Mina Hjärtan. Det är precis vad jag ska det. Åh vad jag längtar.

I kväll ska jag faktiskt bara njuta av ensamheten och av tystnaden. För i morgon kväll är allt precis som vanligt igen.

Vad gör ni en barnfri kväll?!

Själv sitter jag i soffan och stirrar rakt fram. Gäspar. Försöker komma ihåg alla saker som jag beklagat mig över att jag inte hinner med i vanliga fall. Utan framgång. Gäspar. Stirrar på datorn i knät. Försöker komma på vad jag ska göra med den. Gäspar ännu mer. Lyssnar på tystnaden. Gäspar.

Ger upp.

Går och lägger mig.

Lyckad leverans!

Kråkungarna är leverarade till mormor och morfar. Snowracer, skridskor och skidor likaså. För i hos mormor och morfar finns det snö. Massor av härlig snö. Fina förutsättningar för ett riktigt härligt sportlov alltså. Bara Lillebror får hålla sig frisk. Han var oroväckande snuvig idag. Men vi håller tummarna. Hårt.

Här hemma är det tyst. Väldigt tyst. Och tomt. Och golven har ovanligt hög framkomlighet. Så kan vi säga. Nu ska MammaMu krypa ner i sängen för hon är trött. Mycket trött. Tanken på att jag ska få ha min del av sängen alldeles för mig själv, hela natten, gör mig faktiskt ännu tröttare.

God natt på er allesammans där ute!

Alltså, Sean Banan...

Vad har vi gjort för ont för att behöva uppleva detta.
Jag bara undrar.

Packning pågår!

Inte åt mig men åt Kråkungarna. I morgon drar de nämligen iväg på sportlov. Utan mig och pappan. Jag ska bara skjutsa dem först. Drygt 30 mil enkel resa. Fram och tillbaka under morgondagen. Troligtvis i snöstorm. Kommer antagligen vara ganska mör när jag kommer hem igen. Kråkungarna ska ialla fall vara några dagar hos sin mormor och morfar. Helt själva. På onsdag åker pappan upp och hämtar dem för att åka vidare till farmor och farfar. Jag ska vara utan mina Kråkungar i fem dagar. Helt ensam i två. Lyxigt, märkligt och jobbigt på samma gång.

Själv ska jag mest jobba. Mer än vanligt. Typ heltid. Som vanligt folk. Det är förutsatsen i alla fall. Det är inget jag ser fram emot. Vi får väl ser hur det går. Ska försöka hinna med en shoppingrunda på stan (utan tidspress eller dåligt samvete) och ett par långpromenader också.

Nu ska jag ha det lite extra lördagsmysigt med mina Kråkungar. Jag måste ju fylla på puss och kramförrådet. Det blir en melodifestivalkväll den här lördagen också. Sanningen är väl egentligen att vi ska försöka justera Storasysters inre sovklocka en aning. Få henne att vakna en mer human tid än hon gör idag. För morföräldrarnas skull. Dessvärre tar det tre-fyra dagar att ställa om den där klockan. Hon blir dessutom ganska odräglig innan det lyckats. Men, vi får väl hoppas att det funkar. Annars är det fler än Kråkungarna som kommer att vara trötta innan den här veckan är slut...

Ibland är det extra mysigt att komma hem!

I kväll när jag kom hem från jobbet möttes jag av en glad liten Kråkunge. Han sjöng. Han dansade. Inom någon minut var jag överöst av både pussar och kramar. Härliga Lillebror.

En sån här kväll är det faktiskt extra gott att komma hem.

Världens tråkigaste mamma!

Jag är en tråkig mamma. Troligtvis världens tråkigaste. Jag är rätt lat och bekväm också. För att inte glömma tjatig, tjurig och nästan alltid på dåligt humör.

Jag är ingen pysselmamma. Jag hatar pyssel. Papper, pennor, sax och ett limstift räcker långt. Det kan de dessutom pyssla med själva. Kräver bara lite nerver hos mamman eftersom någon bör städa upp efteråt. Helst inte mamman. Därför slutar dessa klipporgier ofta i bråk. Nästan alltid faktiskt.

Jag bygger inte. Inte lego. Inte tågbanor eller bilbanor. Ingenting. Jag svär mest över alla miljarder små legobitar som ligger utspridda på golvet. I hela huset. Jag hotar med dammsugaren. Jag antar att mina hot och mitt mutter kväver Kråkungarnas kreativa ådra en smula. Så är det nog. Tur i alla fall att pappan gillar att bygga.

Jag leker inte med dockor eller bilar. Jag sitter sällan på golvet. Skyller på ryggen. Jag har absolut inget tålamod att lägga pussel eller pärla.

Jag ordnar inga prinsesskalas där tio små prinsessor får dekorera sina egna cupcakes med rosa frosting och glitterströssel. Jag har ju för sjutton inte ens tålamodet att röra ihop en sockerkaka med mina egna två barn. Och vem städar och diskar egentligen efter ett sådan kalas. Det undrar jag. Nä, jag köper mig fri från allt vad barnkalas heter. Det vet ni ju sedan innan.

Tråkigt för dem. Kråkungarna alltså. Verkligen tråkigt för dem. De har ju faktiskt inte valt sin morsa.

Men, det händer faktiskt att jag spelar spel med mina barn. Inte ofta, men det har hänt. Faktiskt. Fast när jag tänker efter så hittar jag nog oftast på en ursäkt för att slippa.

Vi sjunger tillsammans. Jag har alltid sjungit mycket med Kråkungarna. Ända sedan de var bebisar. På stan. Hemma. Överallt. Vi dansar ibland. Nu börjar de bli stora, Kråkungarna, så snart är det nog slut med det också. Man vill ju inte(?) skämma ut sina barn.

Och vi får ju inte glömma snöänglarna. Den här mamman lägger sig gärna ner i den första orörda snön och flaxar med armarna. Det gör hon faktiskt. Fast det är ju inte alltid Kråkungarna hänger på förstås.

Jag sätter mig gärna ner i soffan och läser högt ur en bok. En Kråkunge på varje sida. Bok efter bok. Det är mysigt. Jag älskar MammaMu (nähä), Pettson och naturligtvis Astrid Lindgrens fina böcker.

Det händer att vi leker skola. Då skriver jag ner mattetal åt Storasyster. Hon älskar när jag leker fröken och tar fram rödpennan för att rätta.

Jag uppmuntrar både Storasyster och Lillebror att förbereda en egen teater. Det ritas affischer och klipps ut biljetter. Själva showen brukar bli ganska improviserad, men jag genomlider gärna dessa fem minuter av konstiga danser och outhärdliga sånger. Kanske stärker det dem på något vis.

Jag kramas gärna. Och pratar. Filosoferar kring livet. Tyvärr är det väl inte ofta som Kråkungarna har tid att sitta ner och filosofera eller lust att berätta om sina innersta tankar. Det är därför det är så extra fantastiskt att få uppleva de där små stunderna då det verkligen händer. När jag får förmånen ta del av Kråkungarnas finurliga tankar och funderingar.

Men oftast får de faktiskt sysslesätta sig själva. 

För jag är världens tråkigaste mamma.

Kalaskille och kladdpyssel

Lillebror är på kalas. Sitt första riktiga kalas. Det är stort. Och lite läskigt. Pappan fick följa med. För säkerhets skull. Kalaset är något av en milstolpe kan man ju faktiskt säga. Han börjar bli stor. Vår Lillebror.

Storasyster sitter i köket och pysslar. Ni vet sånt där kladdigt, jobbigt pyssel som verkar vara en jättebra idé i leksaksaffären, men som aldrig är en bra idé hemmavid. Sånt där pyssel som alltid skjuts upp på framtiden med en dålig ursäkt från MammaMu. Vet inte om ni känner igen er, men sånt pyssel pysslas det med just nu. Vi snackar otvättbar målafärg och smycken som ska limmas och cementeras. Tjoho. Men vad gör man inte när Storasyster anser att Lillebrors kalasinbjdan är det mest orättvisa i hela världen. Jo, då mutar man. Japp, det är tydligen vad man gör. Man mutar. Med kladdpyssel. Det är i alla fall var MammaMu gör. Nu försöker jag i alla fall dra gränsen vid cementsmycket. Ljusstöpning har jag verkligen inte någon lust till. Verkligen inte.

Efter regn kommer solsken!

Äntligen var hela familjen tillräckligt frisk för att kunna vara utomhus. Samtidigt. Fantastisk tajming med tanke på att solen skinit från en klarblå himmel och att det har varit alldeles vindstilla idag. Vi packade ner skridskorna i ryggsäcken och gick upp till dammen i skogen. Ett genialiskt drag. MammaMu fick värmande sol i sitt ansikte och Kråkungarna och pappan fick leka av sig en smula. MammaMu hade lämnat skridskorna hemma. Säkrast så. Och så blir jag ett (något) bättre stöd för min omgivning på det sättet.

När vi kom hem var det praktiskt taget sommar i uterummet på altanen. Solen värmde rummet till näramare 28 grader så det blev till att öppna upp en liten springa i glasrutorna så att vi skulle kunna äta lunchen där ute utan att smälta bort. Årets första lunch i uterummet intogs alltså idag. Vi fick nästan sommarvibbar!

Sen var MammaMu tvungen att åka till IcaMaxi och trängas med halva Göteborg. Måste erkänna att jag kom lite ur humör under just den utflykten. Allt för många människor spenderar allt för mycket av sin fritid på IcaMaxi. Det är bara att konstatera. Och jag är tyvärr en av dem. Blä. Men nu är det i alla fall gjort. Kråkungarna har just fått sitt lördagsgodis och leker snällt tillsammans på övervåningen. De laddar för kvällen. De har blivit lovade att få stanna uppe och se Melodifestivalen. Jag antar att det betyder att även MammaMu måste stanna uppe och titta. Vad gör man inte för sina barn...

Äntligen frisk! Eller kanske inte...

Lillebror har varit hemma hela veckan. Febern övergick i början av veckan i hosta och snuva. MammaMu och pappan har också varit lite halvkrassliga så den här veckan har vi nästan slagits som vem som ska få vara hemma med Lillebror. Pappan kände sig såklart(!) krassligast och var således hemma några fler dagar än MammaMu. I morse trodde vi äntligen att Lillebror var frisk och gjorde oss i ordning för att gå till dagis. Lillebror såg verkligen fram emot det. Precis när det var dags att klä på sig och gå ut genom dörren, springer Lillebror in på toaletten och kräks. Jaha,  så frisk var han. Det var bara att avboka alla möten och stanna hemma ytterligare en dag. Jag tror faktiskt inte att det är kräksjuka det är fråga om. Nä, det berodde nog snarare på en kombination av stadig frukost och en slemmig morgonhosta. Men ändå. Man skickar inte iväg sin treåring till dagis när han precis kräkts upp sin frukost. Det gör man faktiskt inte. Kanske lika bra ändå. Nu får han ytterligare några dagars respit. Några extra dagar till återhämtning. Då kanske han inte smittas av något nytt virus första dagen på förskolan i alla fall.