Kräksjuka, löss, influensa - välkomna tillbaka!

Eftersom Kråkungarna utan några större problem orkade hoppa runt och flaxa sig svettiga framför familjens nyinköpta Xbox360 igår, gjordes bedömningen att Storasyster idag var tillräckligt frisk för att återvända till dagis.

Väl där välkomnades de med informationen att det går både huvudlöss, kräksjuka och influensa (i tillägg till det vanliga snorandet och hostandet) på avdelningen. Gahhh! Har en känsla av att det blir VAB ganska snart igen. Varför bryta mönstret...?!

En mycket bra deal

När maken och jag flyttade ihop i en liten etta i Stockholm för väldigt, väldigt länge sedan hade vi en överrenskommelse. Den gick ut på att maken skulle laga maten och jag skulle ta hand om disken. Jag löste det hela på ett ganska enkelt sätt. Jag köpte mig en bänkdiskmaskin som jag knökade in i vår lilla kokvrå. Tadaa! Man skulle kunna säga att jag i alla fall gick vinnande ut ur den dealen...

Överrenskommelsen gäller förövrigt fortfarande. Maken står för den mesta matlagningen i hushållet och jag tar fortfarande hand om disken...

Dagens iakttagelse

När MammaMu vabbar så städar hon huset (det har i alla fall hänt) och tjatar på Kråkungarna (har också hänt). När pappan kommer hem från jobbet är alla sura.

När pappan vabbar så åker han och köper ett Xbox360. När MammaMu kommer hem från jobbet är alla glada.

Hmmm, I wonder why?!


(Ps. Till pappans försvar kan jag något motvillgt erkänna att jag igår kan ha sagt något om ett bra erbjudande i ett reklamblad. Sådär i förbigående bara...)

Örfilar och kaffe

I natt sov MammaMu sisådär ungefär fyra timmar. Storasyster hostade och hostade och hostade. Hela natten. Stackars Kråkunge. Hon fick sitta upp och försöka sova. Ja, jag kan skriva ett helt blogginlägg om den där hostan och vad den kommer från, men det får bli en annan gång. Poängen är att Storasysters hosta höll MammaMu vaken typ halva natten. Det är ingen optimal uppladdning när en småbarnsmamma ska gå upp i svinottan och köra 27 mil söderut i mjölkig dimma, jobba åtta timmar och sedan köra de 27 milen hem igen. Skåne tur&retur. Ensam. Jag kan säga att det gick åt några kopppar kaffe i morse (och under dagen) och ansiktet fick ta emot några rejäla örfilar då och då för att vakna till. Arbetsdagen innehöll ganska många gäspningar, men resan fyllde sitt syfte och hem kom jag. Välbehållen. Nu är jag mer än redo för sängen!

Det smittar!

Det smittar. Och då menar jag inte Storasysters hosta som kan få vilket tak som helst att lyfta. Den smittar nog den också. Det lär vi väl märka. Nä, jag menar det där som sätter sig i öronen och gör så att nu ingen av Kråkungarna hör vad MammaMu säger. Det började ju med Storasyster och idag har symptomen varit väldigt tydliga även hos Lillebror. MammaMu har varit så upptagen med alla konflikter med Storasyster att Lillebror nästan obemärkt har kunnat smyga in i det som troligtvis kan kallas upptakten till treårstrotsen. Den hade jag nästan glömt bort. Tanken slog mig precis att Storasysters kommande(???) sexårstrots och Lillebrors treårstrots med all sannolikhet kommer att inträffa samtidigt, typ nu eller snart eller ett år framöver. Härliga tider väntar! Dags att öva sina djupa andetag och gräva djupt i tålamodsreserven...

Tanken var bra...

Tänkte sätta mina hemmavarande Kråkungar framför en film efter maten. Tanken var att de skulle ta det lugnt en stund. Varva ner. Få Storasyster att kurera sig lite. Jo, Storasyster sitter still. Hostar nästan så hon kräks. Men Lillebror. Han sitter inte still. Han kättrar från soffan till bordet och från bordet tillbaks till soffan. Nu har han så smått börjat snegla upp mot gardinstängerna. Vilken film de ser? Pippi Långstrump! Så här i efterhand borde jag nog valt en anna film... Hur förklarar man för en klättergalen Kråkunge att Pippi får kättra på möbler och hänga i gardinstängerna när han inte får det? Just nu är han inte alls mottaglig för mina argument...

Mitt namn är RUT

Det här med VAB varannan vecka håller i sig. Det som är bra med att vara hemma varannan vecka är att det i alla fall blir någon sorts regelbundenhet i städningen här hemma. När man tänker efter så är det ju nästan som att ha RUT på besök varannan måndag. Mindre pengar i plånboken och städat hus....

En helt hypotetisk femåring

Låt säga, alltså rent hypotetiskt, att jag känner en femåring. Låt oss också säga att den här femåringen vaknar mitt i natten och inte kan somna om. Att femåringens pappa går in och sätter sig bredvid hennes säng, men att pappan efter ett tag tröttnar på att sitta där mitt i natten. Låt oss då säga att pappan försöker ordna till situationen genom att bära tillbaka en tvååring (vi kan låtsas att vi känner en sån också) från mammans och pappans säng in till tvååringens egen säng, för att istället erbjuda platsen mellan mamman och pappan till femåringen. Låt oss då säga (fortfarande rent hypotetiskt) att femåringen blir helt galen. Vi skulle kunna säga att femåringen börjar gallskrika så högt att taket nästan lyfter och att femåringen samtidigt håller för öronen och blir helt okontaktbar. Låt oss säga att mamman och pappan försöker lugna ner femåringen genom att prata lugnt. Förklara. Men att femårigen då bara gråter och skriker ännu högre. Hysteriskt. Att kramar möts av knuffar och mer skrik. Att femåringen skriker att hon inte kan lugna ner sig och att hon inte vill höra på mamman och pappan. Låt oss säga att gråten och skriket inte slutar förrän mamman börjar gråta. Först då blir femåringen kontaktbar igen. Lyssnar. Kramas.

Låt oss låtsas att jag känner en femåring som betett sig precis på det här sättet. Skulle ni då, rent hypotetiskt förstås, säga att det är ett normalt beteende för en femåring, eller skulle ni bli lite oroliga...?!

Flyttfunderingar

Ett frö har börjat gro. Sakta. Tanken är i alla fall inte helt främmande. Att flytta härifrån. Bort från storstaden. Bort från blåst och horisontellt regn. Mot riktiga årstider och livskvalitet. Mot något bättre.

Mannen sammanfattade det hela ganska bra. Han sa att det är först nu, när barnen börjar bli större, som vi undan för undan upptäcker nackdelarna med att bo i en storstad. Det är nog så det är. När Storasyster var på väg, bytte vi ut lägenheten i centrala stan mot ett hus på pendlingsavstånd från centrum och våra jobb. Pendling betyder långa dagar. Långa dagar är inget att sträva efter när man har småbarn. Sen har vi det här med usel kollektivtrafik, påhitt som trängselskatt och det ena konstiga politiska beslutet efter det andra. Det här med Storasysters skolplacering var bara det som fick oss att öppna ögonen. Börja fundera på vad vi egentligen vill för våra Kråkungar och oss själva.

Vet egentligen inte vart vi vill flytta. Tanken på att bosätta oss ca 80 mil norrut är lockande, men vi inser själva att det inte är realistiskt. Vi kan inte flytta så långt från våra familjer och det skulle dessutom bli mycket svårt att få jobb. Lappsjuka skulle nog också vara ett troligt scenario. Nä, så långt norrut kan vi ta oss på semestern. Det räcker.

Jag och maken är båda från samma stad. Jag kan tänka mig att flytta "hem". Maken är tveksam. Jag ser fördelarna med att bo nära våra (läs: mina) föräldrar. Barnvakt. Hjälp med sjuka barn när det krisar ihop sig på jobbet. Att Kråkungarna får träffa sina mor-, och farföräldrar precis när de vill. Tanken är underbar. Kanske inte tillräckliga argument för att flytta dit. Jag kan tänka mig att det behövs några fler argument när man ska välja en ort där vi (troligtvis) ska bo resten av livet och där Kråkungarna ska växa upp. Gå i skolan.

Vi funderar. Det kanske bara stannar vid funderingar. Troligtvis.

Vi har ett hus. Vi trivs i huset. Här skulle vi ju bo resten av livet. Skulle vi inte det? 

Hur skulle egentligen en sådan flytt gå till? Bara tanken gör mig trött. Själva flytten är väl egentligen det minsta problemet. Det verkliga problemet är att jag inte förstår var vi skulle börja. Ska vi söka nytt arbete först eller ska vi leta hus först? Jag är rätt trött på mitt jobb, så jag är egentligen inte så kräsen. All förändring på jobbfronten är bra förändring. Dessvärre har jag en ganska ovanlig utbildning, så jobben jag verkligen vill ha är ganska ovanliga. Mannen, han stormtrivs däremot på sitt nuvarande jobb. Han kommer vara kräsen när det gäller att hitta ett nytt. Det kan ta tid. Hur skulle vi någonsin kunna få det att klaffa med nya jobb på ny ort ungefär samtidigt och dessutom hitta någonstans att bo inom samma tidsperiod? Förstår ni vilken kravlista vi har på ett nytt hus? Det huset ska ha (nästan) allt som det här huset har och ytterligare en hel del egenskaper som det här huset inte har. Det tog över ett år för oss att hitta det här huset. Ni förstår ju hur lång tid det skulle ta för oss att hitta ett nytt.

En flytt låter faktiskt helt omöjligt. Bara tanken gör mig trött. Tanken får mig att vilja sätta mig ner i soffan och bara glo tomme. Kanske har vi det rätt bra ändå. Tillräckligt bra. Jo, för alternativet verkar så hopplöst svårt och jobbigt...

Födelsedagspresenten jag borde önskat mig?

Jag har haft en mycket fin födesedag. Har blivit firad enligt konstens alla regler. Sång, på tok för fina presenter, blommor, tårta, massor med kramar och pussar. Nu lider dagen mot sitt slut. En dag ahr gått och jag är ett helt år äldre. Konstigt det där. Nu återstår bara att få en sockerstinn Lillebror i säng. Han har ätit lite för mycket tårta och sovit lite för länge på dagis. Det kan bli en lång kväll... och natt. Kråkungarna har sovit illa de senaste veckorna och förra natten slog många rekord. Det blev inte mycket sömn för familjen förra natten. Om det är ännu en sådan natt som vi har att se fram emot, insåg jag vad jag egentligen önskar mig i födelsedagspresent. En egen säng. En alldeles egen säng i ett eget rum. Ljudisolerat. Det hade varit något det. Eller. Kanske inte. Inte i längden. Bara någon natt kanske, så att jag får sova ifatt. Sen räcker det nog gott med att Kråkungarna börjar sova ordentligt igen...

Trettiojojojojj

Idag är det MammaMus födelsedag. Väcktes i morse av två skönsjungande Kråkungar och en kraxande make. Två Kråkungar som efter en veckas hemmavaro återigen var redo för dagis. Bara det är värt att fira! Nu väntar Kråkungarna otåligt på att pappan ska komma hem så att de kan göra en födelsedagstårta till MammaMu. Tror att Lillebror var den som kommer att äta mest av tårtan. Han är ett riktigt tårtmonster. Det passar bra det där med Lillebror och tårtan för precis just idag på MammaMus födelsedag fyller Lillebror 2,5 år. Ser det lite som att det är honom vi firar. Det känns lite bättre så.

För är det egentligen något att fira, att jag idag har närmare till 40 än till 30?! Eller som maken uttryckte det igår när vi diskuterade hur många år det nu är jag egentligen fyller: "Tretti...ojojojojojj..." Jo, exakt så sa han faktiskt. Tror dock att han mer relaterade till sig själv och sin egen ålder, eftersom han faktiskt redan hunnit vara trettiojojojojj i över två månader nu. Han har stundom lite svårt att acceptera att han är en dag över 20.

Nä nu ska jag gå och krama om mina Kråkungar och njuta av deras firande. Storasyster har redan hunnit lova att vi aldrig mer ska bråka och det kommer teckningar och hemmagjorda presenter på löpande band. Kan det bli bättre?! Kanske  ska bjuda Kråkungarna på en liten födelsedagsfika i väntan på tårta. Jag har köpt vaniljhjärtan. I dag är det födelsedag, och i morgon är det dags att göra sig av med ovanor som vaniljhjärtan och tårtätande...

Nya vanor och gamla ovanor

En gång är ingen gång. Två gånger är en vana. Eller?! Jag hoppas det. För i så fall har jag skaffat mig en ny vana. Och en bra sådan! Nu återstår bara att göra sig av med några gamla ovanor också. Sen förstår ni, sen är jag på banan igen. Då kör jag i alla fall åt rätt håll. Sen gäller det bara jag håller mig i från alla diken och farthinder, så ska det nog gå bra det här!

Jag ska bara göra en sak i morgon först...

Ljusterapi

När Kråkungarna var ute och lekte nu på eftermiddagen satte sig MammaMu i ett hörn på altanen och vände näsan mot solen. Välbehövlig ljusterapi för en trött och gnällig mamma. Hon riktigt kände hur engerginivåerna fylldes på. MammaMu är beroende av sol. Och sömn. När hon får de två sakerna mår hon faktiskt riktigt, riktigt bra.

Dagen började med mys i sängen och varma, mysiga kramar från både Storasyster och Lillebror. Det var en riktigt, riktigt bra start på dagen som faktiskt inte innehållit mycket bråk alls...!

Hörselproblem? Snarare trots...

Vad är det med femåringar och deras hörsel? Eller, hörseln är det inget större fel på. Det hon vill höra, det hör hon på kilometers avstånd. Nä, det handlar snarare om att välja att inte höra. Det gör Storasyster väldigt ofta. Och när hon hör, då gör hon precis tvärt emot det hon hörde mig säga. Gärna ett par gånger extra. De här dagarna är det i stort sett bara hot eller mutor som fungerar. Mycket tjat blir det också. Och skrik. Inget av det känns speciellt bra. De här dagarna känns det som att vi har misslyckats. Som att Storasyster är den mest ouppfostrade ungen i hela Göteborg. Jag ser framför mig hur vi helt tappat taget om henne lagom till tonåren... Hur får man egentligen en femåring att lyssna? Ska det vara så här, eller håller vi på att tappa taget??

Jag tror och hoppas att det faktiskt inte är riktigt så illa. Storasyster har sina ljusa dagar och stunder. Stunderna då hon är väldens mest omtänksamma, fina och roliga dotter, storasyster och kompis. Det finns tillfällen då hon faktiskt lyssnar och förstår. Just nu längtar jag efter ett sådant tillfälle. Bara så att ni vet!

Så här går det till i vår kommun

Först så skickas information ut till föräldrar om att deras barn inte får plats på skolan som ligger 200-300 meter från hemmet, utan att barnen istället ska gå på en skola två kilometer bort. För att komma dit måste sexåringarna korsa en livsfarlig väg utan trafikljus eller säkra övergångsställen. Barnen ska skiljas ut från sina dagisgrupper och kompisar som bor på gatorna runt omkring. Dagiskompisar som bor några hundra meter bort får gå i den "nära" skolan.

Vi blev kallade till ett informationsmöte. Där kunde de inte visa upp några som helst beslutsunderlag, konsekvensanalyser eller ens ett diarienummer på beslutet. Bara att beslutet är taget och att vi inte kan göra något åt det. Det är barn från tre områden som skall slussas runt mellan tre olika skolor, pga platsbrist.

Blanketter skickas därefter ut om att söka plats till skolan. Blanketten är adresserad till skolan långt bort. Storasyster hör uppenbarligen dit.

Några dagar senare ser jag i lokaltidningen att gränserna ritats om. Helt plötsligt bor Storasyster på "rätt" sida om den röda linjen, dvs hon hör helt plötsligt till den nära skolan. Vi har inte fått någon som helst information om detta. Jag ringer sektorschefer och rektorer och undrar hur det egentligen ligger till. Jo, man har "justerat" gränsen något. Jo, Storasyster hör troligtvis till den "nära" skolan. Inga raka besked.

Problemet är att med den här nya gränsdragningen är att den bara omfattar vår gata. Storasyster har inte en enda jämnårig kompis på vår gata. Alla hennes kompisar bor på en gata 50 meter från vårt hus. Den ligger på "fel" sida om den röda linjen, gränsen. Den här "justeringen" (som ingen fått information om) blev om möjligt ännu tokigare. Då kommer man splittra barn från samma område (100 meters radie) och förskola.

Troligtvis är inte det sista ordet sagt i den här frågan. Det skickas överklaganden till höger och vänster. Föräldrar är upprörda. Jag har helt enkelt ingen aning om vilken skola min dotter kommer att gå på i höst...

Var bara tvungen att skriva av mig lite. Det är jobbigt. Extra jobbigt när besluten rör mina barn. Det värdefullaste jag har. Idiotiska belut som rör mig själv kan jag hantera, men inte idiotiska belut som rör mina Kråkungar och deras framtid. Det är svårt att vara förälder. Det är allt jag säger.

Shit pommes frites

MammaMu använder en hel del fula ord. Ni vet de där orden som absolut inte går att hålla inne med när man är fly förbannad, har sprungit in i bordsbenet med lilltån före eller tappat mjölpaketet på golvet. De orden som inte är lämpade för barnaöron, men som barnaöron snappar upp fortare än ordet hunnit uttalas. Ord som göra att Lillebror går omkring och säger "Aj hahaan" titt som tätt.

MammaMu måste lägga band på sig. Och erkänna för Kråkungarna att mamma säger fel. Att MammaMu gör jättefel som använder så fula ord. MammaMu har vid tillfälle gett exempel på saker som man skulle kunna säga istället. Som inte är lika fula. Ord som "attans", "tusan" eller "shit pommes frites". Självklart ska även dess ord användas med måtta. En gång om dagen. Högst.

Storasyster är familjens polis. Hon har järnkoll. "Mamma, du får inte säga så. Du får säga shit pommes frites istället. Fast bara en gång!"

Så nästa gång MammaMu slår huvudet i torktumlarluckan måste hon komma ihåg att säga: "Aj, shit pommes frites". Bara så ni vet!

En sån dag

Idag har jag haft en sån dag. Ni vet en sån där dag när man har ett åskmoln parkerat över huvudet och tjatet bara rinner ur munnen. En sån dag. Det var inte alls så jag planerat det. Alla Hjärtans Dag och VAB. Jag hade tänkt mig mycket mys och glada miner.

Natten har varit dålig. Lillebror har som komplement till sina infekterade ögon även dragit på sig ännu en förkylning. Han sov dåligt. MammaMu sov dåligt. Är det något som MammaMus humör behöver så är det sömn. Det kom snö i natt. Barnen ville naturligtvis ut direkt på morgonon, men städning stod på schemat.  Städning är heller inte bra för MammaMus humör, men med tanke på röran här hemma så var alternativet att låta bli ännu sämre. Fick minimalt med hjälp av Kråkungarna. Tjat, tjat, tjat. Lovade Kråkungarna att vi skulle gå ut och leka när städningen var klar, men städningen tog längre tid än planerat så vi hann naturligtvis inte gå ut innan det var dags att fixa lunch. Efter lunchen, när Lillebror somnat, skickade jag ut Storasyster i snön. Ensam. Hann ringa några jobbsamtal. Storasyster kom in. Lillebror väcktes och nånstans här. Framåt tretiden fick jag äntligen tid för en kopp kaffe. Första koppen. Tid att sitta ner. En liten, liten stund. Pusta.

En sån dag har jag haft.

Lillebror har inte fått vara ute (kanske lika bra med tanke på förkylningen). Snögubben jag ville bygga har inte blivit byggd. Alla Hjärtans Dag-myset har uteblivit. Nu sitter jag här framför datorn och är helt slut. Dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Känner mig ganska misslyckad om jag ska vara ärlig.

Tur i alla fall att jag har världens finaste Kråkungar! Nu ska jag gå och berätta för dem hur mycket jag älskar dem och kanske muta dem med lite saft och glass!

Partiell styrketräning!

Satt i bilkö i morse. Bra träning. I alla fall för vänsterbenet.

Krypkörning - ni kopplar va?!

Definition av "lindrig" - någon?

Jaha. Vi tangerade rekordet i alla fall. Kråkungarna var friska i två veckor. MammaMu och pappan fick jobba enligt plan i hela två veckor. Det har hänt en gång sedan början av oktober. Nu när kylan kommit till västkusten trodde vi faktiskt att trenden hade vänt. Kråkungarna blev nästan direkt bra i luftvägarna och Lillebrors snörvlande höll långsamt på att försvinna. Tack vare kyla och torrare luft. Kråkungarna tål verkligen inte västkustklimatet. Så är det. De höll alltså på att bli friska. På riktigt. Då. Det är då Lillebrors ögon murar igen. Det började lite lugnt i morse med rinnande ögon och nu innan han somnade såg han ut som om han fått en spark rakt i ögat. Geggigt. Varigt. Det är naturligtvis tusen gånger bättre med ögoninflamation än kräksjuka, det är inte det jag säger, men jag anser mig ha rätt att gnälla lite ändå. Jag hade hoppats på att de skulle vara friska åtminstone tre veckor den här gången... Googlade lite på "ögoninflammation". Det stod att barnen kan gå till förskolan om symptomen är "lindriga". Hur gärna jag än vill så kan jag nog inte hävda att Lillebrors symptom är lindriga. Nej, inte den här gången.

Nyfriserad Storasyster på Salong Dagis

Storasyster kom hem med ny frisyr från dagis i dag. Hon hade storstilat fått hjälp med att få till den senaste looken. Luggen är numera lite lagom uppklippt i oregelbundna etapper. Ett klipp precis nedanför hårfästet och ett snett klipp nånstans mitt på. Snyggt. MammaMu är verkligen nöjd med resultatet!

Vad är det med barn och saxar?

Jag kan själv inte säga så mycket om det här egentligen. Även jag klippte luggen på egen hand när jag var liten. Jag gjorde det dock själv. Helt utan hjälp av dagiskompisar. Min mamma fick klippa av min lugg jättekort för att jämna till den. Hon fick samtidigt stå till svars inför släkt och vänner för varför hon klippt luggen så kort på "det stackars barnet". Jag såg ju faktiskt inte riktigt klokt ut. Det var ju helt klart mamma det var synd om, inte mig...

Jag kommer inte göra några försök att jämna till Storasysters lugg. Hon kan gott se ut som hon gör. Om ett halvår eller så har den säkert växt ut igen. Det är tur att hon nästan alltid ser ut som ett okammat troll. Då syns det mindre. Lite synd att luggen är rak bara. Hade helt klart varit bättre med ett lockigt barn i det här läget.

Det verkar dessvärre vara något som alla barn (läs: föräldrar) ska gå igenom. Att klippa sitt eget hår med ett mindre lyckat resultat. Vad finns det egentligen mer för obligatoriska inslag i ett barns uppväxt? Vågar knappt tänka tanken, men jag förstår ju att det ryms en hel del hyss och oyckor mellan "pilla in en ärta i näsan" och "första fyllan". Vi har till exempel redan bockat av "rita på möbler och tapeter" och nu alltså även "klippa håret". Säkert några till, men de har jag förträngt.

Dagens konstaterande

Om det i vanliga fall ser ut som att en tornado gått fram i hallen efter att två Kråkungar klätt av sig ytterkläderna i hallen, är det ingenting mot hur det ser ut när fyra barn klätt av sig vinterkläderna i hallen!

Det är iakttagelser liknande denna (och många, många fler) som gör att jag känner mig ganska nöjd med bara två Kråkungar. Är faktiskt väldigt förvånad (och imponerad) av att det faktiskt finns familjer med fler än två barn.

Fick alltså med oss två extra barn hem från förskolan idag. Nu leker de allesammans på övervåningen. Utan bråk. En ganska bra fredagseftermiddag så här långt med andra ord!

Stackars Kråkungar!

Kråkungarna har inte direkt valt sina föräldrar. Allra minst sin mamma. Det kan vara lite synd om dem ibland. Som när MammaMu fått lite för lite sömn och snoozat fem minuter för länge. Som i morse. Sådana mornar förvandlas MammaMu till ett tjatande monster utan tillstymmelse till tålamod. Då är det inte lätt att vara MammaMus Kråkungar. Stackar barn...!

Pulsträning?!

Låt oss säga att jag har varit på ett möte. Mötet varade ungefär en timme. Under den timmen hade jag en kraftigt förhöjd puls. Vi snackar hjärtslag som hördes tvärs över hela rummet och en hjärtrytm som närmar sig maxpuls. Låt oss säga att jag gjorde allt jag kunde för att lägga band på mig själv. Att inte skrika rakt ut, precis det som jag tyckte att mötesorganisatören borde höra. Fula ord. Bland annat. Låt oss säga att jag verkligen ansträngde mig. Att kroppsdelar skakade och spändes. Svettdroppar bröt fram. Låt oss säga att jag lämnade mötet helt urlakad och torr i munnen. Och låt oss säga att jag suttit orkeslös i timmar efter detta möte. Låt oss säga det.

Skulle man i så fall inte kunna säga att jag faktiskt har motionerat i kväll? En rejäl pulsträning med inslag av styrka? Jo, det tror jag nog. Låt oss säga det. För i så fall är jag igång!

Man skulle i alla fall kunna säga att det rättfärdigar godispåsen som jag nallade ur Kråkungarnas lördagsgodisförråd..., eller?!

Pengar, pengar, pengar

När ska de börja tänka på barnen och barnens bästa?

Jag blir så trött. Jag är så maktlös.

Vem lurar jag?

Tusen ursäkter att inte göra det jag borde. Att inte ta tag i det som måste tas tag i. "Ska bara..." "Nej, nuuu går det inte..." "I morgon, jag lovar..." "På onsdag, då är jag nog motiverad..."

Man tycker ju att jag, om någon, borde vara smart nog att se igenom mina egna ursäkter. Tydligen inte. Jag går ju på dem VARJE gång....!

Dagens noteringar

Notering 1: Trappen kommer att bli jättefin! Maken har kommit halvvägs. Halva trappen har fått nya steg, så nu börjar slutresultatet anas. Det går framåt. Sakta men säkert!

Notering 2: Jösses vad plats vi fått i badrummet. Skötbordet har åkt ut. Det används inte längre. Blöjor används inte längre. Inte dagtid i alla fall. Snart inte nattetid heller. I drygt fem år har skötbordet stått inknölat i badrummet. Nu är det väck. En ny tid. Kanske jag kan få inte lite av mina grejer i badrummet nu..?!

Skulle ha lyssnat

I lördags förmiddag stod MammaMu på knä halvvägs in i duschen med tvättsvampen i högsta hugg, i ett försök att skrubba duschen ren. Storasyster kommer in i badrummet och tycker att MammaMu ska komma ut i vardagsrummet och titta på längdskidor på tv. "Jag städar. Tycker du det ser ut som att jag har tid med det?" blir mitt halvirriterade svar. Då kontrar Storasyster med något mycket klokt: "Om du hade börjat titta på skidåkningen i stället, så hade du sluppit göra det där...". Så sant! Jag hade ju mycket hellre följt Charlotte Kalla i skidspåren än att städa. Så här i efterhand borde jag nog gjort det istället. Idag, drygt ett dygn senare, syns nämligen inte ett spår av pappans dammsugning eller MammaMus dammande och skurande...

Att genomlida melodifestivalen

MammaMu har typ aldrig tittat på melodifestivalen. Åtminstone inte de senaste 15 åren. Absolut inte sedan turnéspektaklet drog igång. Fram till förra året. Då ville Storasyster titta. Då var det nog främst Eric Saade som lockade. Förra året hade inte Storasyster koll på att det var melodifestival varje vecka. Till min stora lättnad. I år är det nog tyvärr annorlunda. I år har hon koll. I år sitter vi nog här i soffan varje vecka. I år verkar det förresten vara Ulrik Munther som lockar.

Tiderna förändras. Kråkungarna blir stora. Och vad gör man inte för sina Kråkungar?! Det är faktiskt inte såå himla dumt att lördagsmysa med sin stora tjej, trots att det är framför melodifestivalen...

Visste ni att...

...en vanlig lövkratta fungerar perfekt som trädgårdens ankarlift för två små hjälmfotingar?! Fungerar lika bra som knapplift!

Det var dagens tips från Kråkungarna som varit ute och åkt slalom och snowracer i trädgården. Härliga vinter!

Den som lever får se

I morse hävdade Lillebror med bestämdhet att han kan gå på vatten. Vår invändningar bet inte alls på honom.  Han bara grät och blev arg. Han gav sig inte. Han kan minsann gå på vattnet.

Jaha, då är det väl så då. Han kanske vet något som inte vi vet...?!

Vaddå? Sover ni om nätterna?!

I natt har MammaMu varit irriterad. Och arg. Hon har spottat och fräst som en kobra. Stackars Storasyster.

Storasyster ville ju bara ligga och prata om pepparkakorna hon ätit på dagis. Och om alla ljud utanför huset i nattmörkret. Inte sova. Kockan 04:00. Storasyster skrek ju bara en liten stund. Klart att hon måste gallskrika när MammaMu föreslår hjälp mot nästäppan och att det kanske är lättare att somna om om hon inte är kissnödig. Det var bara en tanke. Förstår att hon blev riktigt upprörd. Speciellt eftersom hon somnade på två minuter efter att vi tillslut, efter bråk och tandagnisslan, enades om att gå och kissa och ta lite nässpray. Då hade vi bara varit vakna i en timme ungefär. MammaMu hade bara behövt göra tre iskalla turer ner till nedervångingen för att hämta grejer. Det är ju inte så mycket under en hel timme.

Tycker verkligen synd om Storasyster, för det kan inte vara lätt att ha en mamma som spottar och fräser som en kobra om nätterna...

Tillbaka på ruta noll

Det är här man ska bryta ihop och komma igen. Ta nya tag.
För vilken gång i ordningen?
Kanske dags att tänkar om. Tänka nytt.
Känns som om senaste veckornas motgångar vill säga mig något...?