Så här går det till i vår kommun

Först så skickas information ut till föräldrar om att deras barn inte får plats på skolan som ligger 200-300 meter från hemmet, utan att barnen istället ska gå på en skola två kilometer bort. För att komma dit måste sexåringarna korsa en livsfarlig väg utan trafikljus eller säkra övergångsställen. Barnen ska skiljas ut från sina dagisgrupper och kompisar som bor på gatorna runt omkring. Dagiskompisar som bor några hundra meter bort får gå i den "nära" skolan.

Vi blev kallade till ett informationsmöte. Där kunde de inte visa upp några som helst beslutsunderlag, konsekvensanalyser eller ens ett diarienummer på beslutet. Bara att beslutet är taget och att vi inte kan göra något åt det. Det är barn från tre områden som skall slussas runt mellan tre olika skolor, pga platsbrist.

Blanketter skickas därefter ut om att söka plats till skolan. Blanketten är adresserad till skolan långt bort. Storasyster hör uppenbarligen dit.

Några dagar senare ser jag i lokaltidningen att gränserna ritats om. Helt plötsligt bor Storasyster på "rätt" sida om den röda linjen, dvs hon hör helt plötsligt till den nära skolan. Vi har inte fått någon som helst information om detta. Jag ringer sektorschefer och rektorer och undrar hur det egentligen ligger till. Jo, man har "justerat" gränsen något. Jo, Storasyster hör troligtvis till den "nära" skolan. Inga raka besked.

Problemet är att med den här nya gränsdragningen är att den bara omfattar vår gata. Storasyster har inte en enda jämnårig kompis på vår gata. Alla hennes kompisar bor på en gata 50 meter från vårt hus. Den ligger på "fel" sida om den röda linjen, gränsen. Den här "justeringen" (som ingen fått information om) blev om möjligt ännu tokigare. Då kommer man splittra barn från samma område (100 meters radie) och förskola.

Troligtvis är inte det sista ordet sagt i den här frågan. Det skickas överklaganden till höger och vänster. Föräldrar är upprörda. Jag har helt enkelt ingen aning om vilken skola min dotter kommer att gå på i höst...

Var bara tvungen att skriva av mig lite. Det är jobbigt. Extra jobbigt när besluten rör mina barn. Det värdefullaste jag har. Idiotiska belut som rör mig själv kan jag hantera, men inte idiotiska belut som rör mina Kråkungar och deras framtid. Det är svårt att vara förälder. Det är allt jag säger.