Idag har jag haft en sån dag. Ni vet en sån där dag när man har ett åskmoln parkerat över huvudet och tjatet bara rinner ur munnen. En sån dag. Det var inte alls så jag planerat det. Alla Hjärtans Dag och VAB. Jag hade tänkt mig mycket mys och glada miner.
Natten har varit dålig. Lillebror har som komplement till sina infekterade ögon även dragit på sig ännu en förkylning. Han sov dåligt. MammaMu sov dåligt. Är det något som MammaMus humör behöver så är det sömn. Det kom snö i natt. Barnen ville naturligtvis ut direkt på morgonon, men städning stod på schemat. Städning är heller inte bra för MammaMus humör, men med tanke på röran här hemma så var alternativet att låta bli ännu sämre. Fick minimalt med hjälp av Kråkungarna. Tjat, tjat, tjat. Lovade Kråkungarna att vi skulle gå ut och leka när städningen var klar, men städningen tog längre tid än planerat så vi hann naturligtvis inte gå ut innan det var dags att fixa lunch. Efter lunchen, när Lillebror somnat, skickade jag ut Storasyster i snön. Ensam. Hann ringa några jobbsamtal. Storasyster kom in. Lillebror väcktes och nånstans här. Framåt tretiden fick jag äntligen tid för en kopp kaffe. Första koppen. Tid att sitta ner. En liten, liten stund. Pusta.
En sån dag har jag haft.
Lillebror har inte fått vara ute (kanske lika bra med tanke på förkylningen). Snögubben jag ville bygga har inte blivit byggd. Alla Hjärtans Dag-myset har uteblivit. Nu sitter jag här framför datorn och är helt slut. Dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Känner mig ganska misslyckad om jag ska vara ärlig.
Tur i alla fall att jag har världens finaste Kråkungar! Nu ska jag gå och berätta för dem hur mycket jag älskar dem och kanske muta dem med lite saft och glass!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar