Phu. Kråkungarna sover. Äntligen. Vi har haft något som kan liknas vid en härdsmälta här hemma. Det hör tydligen till med en stor liten kille på två år och sju bestämda månader i huset. Ni vet den där åldern då de kan allt själva och dessutom gör allting precis tvärt emot vad mamma och pappa säger. I eftermiddag kulminerade det hela. Någongång runt pappans hemkomst var det dags att sätta ner foten och säga stopp. Gränsdragning ni vet. Vi har kanske varit lite dåliga på det med Lillebror. Det började egentligen med en skitsak, men vi stod på oss. Lillebror hade en lång inre kamp med sig själv. Han grät och kämpade emot. Till slut efter många tårar vann han över sig själv och alla blev glada igen. Ända tills Lillebror var tvungen av att testa gränserna ytterligare en gång. Det kunde ju vara en engågsföreteelse att mamma och pappa helt plötligt ställde krav. Yepp, bara att bita i det sura äpplet och börja om från början. Igen. Och igen. Det räckte tydligen inte med att testa gränsen två gånger.
Det är inte lätt att vara en stor liten kille på två år och sju bestämda månader. Inte helt lätt att vara hans mamma och pappa heller för den delen.
Mitt i allt det här försöker Storasyster att hjälpa Lillebror. Hur dum han än varit mot henne så tycker hon inte om när vi "bråkar" med honom. Hon försöker ta hans parti. Tröstar honom med gosedjur och så. Fina lilla Storasyster. Det är för all del inte lätt att vara fem år heller.
Tjoho. Nu hoppas jag på en lugn natt med stärkande sömn. Det behövs om vi ska kunna göra något bra av det här. Orka vara konsekventa och så. Men, det mest troliga scenariot är väl att Lilllebror vaknar med mardrömmar om några timmar. Det brukar vara en hel del för de små hjärnorna att bearbeta efter en sån här härdsmälta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar