Det var kanske inte så här det skulle vara, men det blir nog rätt bra ändå!

Vi firar av naturliga skäl nyårsafton hemma för oss själva. Vi ska ju iväg tidigt i morgon bitti. När jag för någon vecka sedan föreslog att vi skulle ta fram grillen kvällen till ära, var det en annan bild än verkligheten jag såg framför mig. Jag såg den glödande grillen i en driva av gnistrande vit snö. Jag såg mig själv och maken med var sin kopp rykande Glühwein i handen. Runt oss sprang två vinterystra Kråkungar omkring i snön med tomtebloss i händerna. Med glödande kinder skulle vi sedan gå in för att äta årets sista middag. En middag med smak av sommaren. Typ. Visst låter det bra?! Nu blir det inte riktigt så. Det regnar ute. Inte en gnutta snö finns att tillgå inom mils avstånd. Kråkungarna står framför TV:n och spelar XBOX. Jag står i köket och försöker trolla fram sommarsmaker. Grillen står på altan. Glöden är fin, enligt maken som står ensam uterummet för att försöka undvika regnet. Flaskan med Glühwein står ännu oöppnad och tomteblossen var slut på ICA. Nä, det blir sannerligen inte alltid som man tänkt sig. Men vad gör det. Idag gör det faktiskt absolut ingenting. Hoppas att ni också har en mysig nyårsafton!

Hej då 2012. Välkommen 2013!

Det har varit ett bra år. Absolut inget bottenår. Inte heller något toppenår. Det var lite för många saker som aldrig hände för att 2012 ska få klassas som ett toppenår. Jag hade ju så stora förväntningar på 2012. På nytt jobb. På förändring. Dessvärre blev det inte riktigt som jag hoppats. Målsnöret trasslade sig kring fötterna. Jag är kvar där jag alltid varit. Jag gör det jag alltid gjort. Det jag aldrig tyckt varit riktigt roligt. Eller ens är kompetent till. Så känns det i alla fall. Vissa dagar. Nu ser vi istället fram mot 2013. Året då saker kommer att hända. I alla fall om jag får bestämma. Familjen kan stå inför stora förändringar. Kanske. Dessvärre vet vi fortfarande inte. I tanken har vi nog redan bestämt oss. Förändring är nödvändigt. Tyvärr vet vi ännu inget om förutsättningarna. Om förutsättningarna för att vi ska få det att gå i lås. Kanske går det inte alls. Inte så smidigt som vi från början hoppats på i alla fall. På något vis känns det ändå som att 2013 är året då vi kommer att ta stora beslut. Vilket beslut det än må vara. Att stanna kvar eller flytta. Nu eller aldrig. Jag är full av tillförsikt. Och nyfikenhet. Vem vet vad som händer nästa år?!

Tjugohundratolv var året då Kråkungarna blev stora. Då slutade Lillebror med blöja, napp och välling. Han deltog i sin första slalomtävling, lärde sig att cykla och åka skridskor. Lillebror kan för övrigt väldigt mycket själv just nu. Allting faktiskt. I alla fall om han själv får bestämma. Det var under det här året som han åkte Rabalder tio gånger på raken och njöt av att åka Flumeride och andra läskigheter. Det går inte att förklara, men Lillebror har blivit stor. Han har en otrolig humor och är förskolans clown. Han är fantastiskt omtänksam, ger de finaste komplimangerna och han beundrar sin Storasyster. Storasyster som under 2012 började i förskoleklass. Kråkungen som under året utvecklat sina läs- och skrivkunskaper på ett fantastiskt sätt. Det är så häftigt att få vara med om. Under året har hon hittat nyckeln in till böckernas värld. Idag läser hon korta böcker med små bostäver. Siffrorna börjar ta allt mer plats i hennes kloka lilla huvud. Måtte hon bara finna mer glädje och självförtroende i matematikens värld än MammaMu. Jag tror att hon fixar det. Att hon löser den koden också. Barn blir stora när de börjar i förskoleklass. Särskilt när det går i en klass tillsammans med ettor och tvåor (F-2). Storasyster har blivit stor. Dessvärre var det en sak som inte hände Storasyster under 2012. En viktig sak. En stor sak i en sexårings liv. Hon tappade ingen tand. Storasyster är den enda i hennes klass som ännu inte har tappat någon tand. Hon har inte ens någon som sitter löst. Alla andra. Alla andra har tappat minst en tand. Måtte 2013 bli året då Storasyster tappar sin första tand.

Jo, 2012 var ett bra år. Härliga vintersemestrar med skidåkning. Sommaren med härliga dagar hemma vid poolen. Fina minnen. Av trotsproblem, psykbryt och sömnbråk minns jag ingenting. Inte idag. Tjugohundratretton inleder vi på ungefär samma sätt som tjugohundratolv. I morgon åker vi till Norge. Året ska inledas med några dagars härlig skidåking. Som vi har längtat!!

Jag önskar er allesammans ett fantastiskt 2013!!

Gott Nytt År!!

Kossa på hal is...

Skam den som ger sig. Idag gjorde MammaMu (läs: kossan) ett nytt försök att ge sig ut på is med skridskor på fötterna. Den här gången med en stadig sarg att hålla sig i. Dessutom fanns det små isbockar att klänga sig fast vid. Visserligen är dessa tänkta som åkhjälp till barn. Små barn. Därför passade det MammaMu utmärkt att använda Kråkungarna som alibi. Att låtsas att det egentligen var de som behövde den. Om ni fattar hur jag menar. Utan sargen och isbocken hade jag inte överlevt. Jag lovar. Till saken hör också att halva Göteborg befann sig i samma ishall som oss idag. Bland dem en hel drös med ungar och föräldrar från våra kvarter. Toppen. Precis vad jag behövde. Att bli igenkänd när jag ska lära mig åka skridskor igen efter tjugo år. Yepp. Bara att gilla läget och dra ett skämt om sina darriga ben.

Men vet ni. Jag tror faktiskt att det går att lära gamla kärringar att åka skridskor igen på äldre dar. Jag tror faktiskt det. För tills slut släppte MammaMu både sarg och isbock. Hon åkte över hela rinken. Flera gånger. Det trodde jag faktiskt inte skulle hända. Någonsin. Än är det en bit kvar till stoppsladd och piruetter, men jag är rätt nöjd med det här framsteget. Nu kanske vi kan åka skridskor fler gånger. Det är ju riktigt roligt ju!

Granen står så död och grann i stugan...

Hemma igen. Mellanlandar. Tanken är att väskorna ska packas upp, innehållet tvättas och sedan packas ner i väskorna igen. Ungefär samma saker. Där har ni planen för de närmaste dagarna. Vi ska ta det lugnt också. Och leka med alla nya leksaker. Det ska vi. Det gör vi. Maken sitter just uppe hos Storasyster och bygger lego. Miljarder små, små bitar som ska byggas ihop till lägereldar, sovsalar, hästvagnar och så småningom till en hel ridskola. Jo tjena. Det är ju tur att någon (läs: pappan) har tålamodet för detta. Jag har det verkligen inte.

Annars håller julen på att vissna lite här hemma. Ljusen är nerbrunna. Hyacinterna har blommat över och skjutit i höjden. Julrosorna sjunger på sista versen och granen är stendöd. Den var alldeles för frusen när den togs in i värmen. Den dog. Än har den barr. Den ser fortfarande fin ut. Men barren rasar bara man tittar på granen. Tänk er då vad som händer när två sockerstinna Kråkungar springer förbi den i trehundra knyck. Jag säger inget mer. Vi för se om vi orkar ta ner den, eller om den får stå kvar. Jag vill ju trots allt ha den kvar till tjugondag knut, men det kan jag kanske fetglömma.

Dessutom behöver vi dammsuga. Och handla. Kylskåpet gapar tomt. Vi måste. Men det tar emot. Vi skulle ju ta det lugnt här hemma. Var det inte så vi sa...?!

Längdskidspremiär och skridskopremiär

Första rundan i längdspåret för den här säsongen. Förra året blev det ingen alls. Det fanns liksom ingen snö. Vi får väl se om det blir bättre i år. Om det blir fler gånger. Eller om den första gången även var den sista. En sak är i alla fall säker. Kondisen är det inget vidare bevänt med. Jag blev trött. Och i morgon kommer jag ha en brutal träningsvärk i ljumskarna. Gött.

Kråkungarna har haft ispremiär. Första gången på hal is. Med skridskor. Det gick faktiskt över förväntan. För Kråkungarna alltså. För MammaMu gick det sämre. Hon har nämligen inte stått på ett par skridskor på nästan tjugo år. Det gick inte alls. Det skulle man kunna säga. Utan att överdriva. Det var tur att Kråkungarna klarade sig (nästan) själva så att MammaMu kunde hänga sig fast vid morfars arm. Nä. Jag vet inte om jag kommer göra något nytt försök på skridskorna. I så fall behöver jag en stadig rullator, eller åtminstone en stabil sarg att hålla mig i.  Och hjälm. Det är ju faktiskt totalt livsfarligt.

God fortsättning!

God Jul!

Idag är det Julafton!

Jag önskar alla mina bloggläsare (och alla andra också förstås) en riktigt, riktigt God Jul!

Mys, njut och var glada!!

Ett juligt tillstånd

Igår någon gång vid lunchtid gick jag in i julens konstanta tillstånd. Igår var det troligtvis sista gången jag kände hungerkänslor. I år. De närmaste dagarna kommer domineras av en känsla av lätt illamående, varvat med total proppmätthet. Mellan måltiderna kommer jag troligtvis mest att sitta och gäspa som en övergödd spädgris. Allt är precis som det brukar vara alltså! Nu är det jul igen!

Idag firar vi Lill-jul och Kråkungarna har redan fått julens första klappar och är nu fullt sysselsatta med att leka med sina första presenter. Snölek och skidåkning har också hunnits med. Här finns massor av snö så vi fick verkligen en vit jul i år! Allt är precis som det ska vara alltså! Nu är det jul igen!

 I morgon drar vi vidare för att fira jul med andra halvan av släkten. I morgon blir det mer av allt. Mer folk. Mer klappar. Mer mat. Mer ljud. Mer glögg. Mer snö. Mer lek. Mer godis. Allt är precis som det brukar och ska vara alltså! Nu är det jul igen!

Nä, nu är det bäst att jag går och letar reda på en julkola, för man vill ju inte riskera att gå ur detta konstanta tillstånd. Det är ju jul!

Cirkusen drar ut på turné

Om någon timme (läs: några) drar vi. Då åker det ambullerande cirkussällskapet ut på sin årliga julturné. I år får vi hänga på två extra cirkusvagnar för att få plats med alla julklappar. Det blev visst ganska många. Vet inte riktigt hur jag tänkte där. Tydligen har Kråkungarna ha varit riktigt snälla i alla fall (hmm).

Men, om ni kör förbi ett cirkussällskap mellan Göteborg och Linköping så är det alltså vi. Tuta gärna.

Vikt(ig) högtid. Typ.

MammaMu äter godis. En hel del. Choklad, kola, brända mandlar och skumtomtar i en härlig (?) blandning. Dricker glögg. Äter lussekatter. Och vörtbröd med julskinka. Sen har det ju varit ett par julluncher med jobbet förstås.

Det är liksom ganska lätt att falla in på mat-och-godis-spåret så här inför jul. Särskilt lätt är det när man helt saknar karaktär. Vilket MammaMu alltså gör. Det blir lätt lite för mycket av det goda.

Vill bara informera om att MammaMu gått upp drygt ett kilo i vikt sedan Lucia. Innan julen ens har börjat.

Det blir nog bra det här. Jättebra.

Äntligen jullov!

Idag checkade MammaMu ut från jobbet efter lunch. Och hon har inga som helst planer på att ägna arbetet en tanke de närmaste veckorna. Härliga jullov. Kråkungarna har också fått jullov. Storasyster sitt första riktiga jullov från skolan. Det är ju faktiskt lite extra spännande.

Nu ska vi fira jul. På lördag åker vi till släkten. Och snön. Tanken är att varva julmaten och skumtomtarna med snölek och längdskidåkning. Vi håller tummarna för att snön ligger kvar på Östgötaslätten. Det verkar så i alla fall. Här i Göteborg ser det dessvärre (och föga förvånande) ut att bli en grön jul.

Det som familjen verkligen längtar till det här jullovet, förutom Tomten då förstås, är säsongens första svängar i pisten. På nyårdagen drar vi till Trysil för några dagars skidåkning.

Det kommer att bli ett bra jullov. Det känner jag på mig.

Sista-minuten-stress

Varje år bestämmer jag mig att jag ska vara ute i god tid. Planera. Inte stressa runt som ett skållat troll dagarna före jul. Varje år är det precis det jag gör. Springer runt som ett stressat och skållat troll veckan före jul. Fixar alla småsaker. Och stora saker. Och lite annan som måste hinnas med. De sista julklapparna. Finkläder till Kråkungarna. Ett halsband och strumpbyxor till julklänningen. Kuvert till julkorten. Frimärken. Julklappen till gammelfarmor. Varje eftermiddag dyker nya saker upp på listan. Och varje ny sak kräver en ny runda in i vimlet innan hämtningen på dagis. Det är märkligt det där. Hur man kan ha så goda intentioner och misslyckas så fatalt. Varje år.

På samma sätt fylls jobblistan med saker som ska vara färdiga innan julledigheten. För varje möte som bockas av fylls kalendern med två nya. För varje bearbetat mail kommer tre nya.

Jag känner mig så fantastiskt avslappnad och full av julinspiration. Eller. Kanske inte.

Ordningen är återställd

Tre plusgrader och regn. Snön smälter. Snabbt. Snart finns inget kvar. Gräset tittar redan fram på tomten och gårdagens snögubbe har sjunkigt ihop i en blaskig hög. Allt är precis lika grått, blött och tråkigt som det brukar vara. Drömmen om en vit jul sprack som en såpbubbla. Vi ska väl vara glada över de två underbara veckorna av vinter som vi faktiskt fick. Sådan vinter är vi inte vana vid här i väster.

Konstigt. Men med väderomställningen kom även humöromställningen. Vaknade dessutom med huvudvärk som hängt med hela dagen. Snacka om att ha väderhumör.

Granen står så grön och grann i stugan...

...och MammaMu har blivit spritt språngande galen. Kan inte förklara det på något annat sätt. Ikväll har hon stått och gjort både kola och brända mandlar. Qué?! Det har liksom aldrig hänt förut. Visserligen med  lite varierande resultat. Men ändå. Och momentet där varje liten kolajävel skulle vikas in i smörpapper höll bokstavligen på att göra mig tokig. Det är verkligen en syssla för folk som inte har något bättre för sig. Hela julgodisgrejen faktiskt. Det går att köpa mycket godare kola i närmaste godisaffär. Och de brända mandlarna, de kan förslagsvis inhandlas på närmaste julmarknad. Ska försöka påminna mig själv om det. Till nästa år.

Lägg sedan till att MammaMu tidigare i år redan bakat pepparkakor och lussekatter. Och det tillsammans med sina Kråkungar. Utan att bli galen. Det har faktiskt hänt förut. Men inte utan att bli galen då förstås. För att toppa det hela kan tilläggas att MammaMu för några veckor sedan, vid ett tillfälle av akut sinnesförvirring, även ställde sig och bakade (goda) saffransskorpor.

Japp. Här har ni alla fakta. Och diagnosen - ett solklart fall av galenskap.

Men granen är fin. Ovanligt fin faktiskt. En av de finare. Å då har jag ändå rätt höga krav på en gran. Väldigt höga faktiskt. Men den här uppfyller alla krav. Och den barrar inte. Ännu.

Dagens Lusserace

Idag var det liksom ingen idé att gå till jobbet. Gjorde en timme eller två hemifrån, men sen tog jag ledigt. Eller. Ledig förresten. Morgonen började extra tidigt för att få Storasyster klar inför sitt luciatåg. Det första luciatåget för dagen. Klockan kvart i åtta infann sig hela familjen på skolan. MammaMu, pappan, lillebror och den fina skönsjungande tärnan med glitter i håret. Luciatåget var fint. Fina sånger, fina dikter, fina barn. Ett tåg där alla fick vara precis det de ville. Till och med pepparkakor. Det fanns många av varje sort. Säkert åtta lucior. Minst. Precis som det ska vara i ett luciatåg på lågstadiet alltså.

Därefter lämnades Lillebror på dagis och med en fösäkran om att hela familjen skulle infinna sig på dagis kvart i tre med tomtedräkt och fika i ryggsäcken för dagens andra luciatåg. Vi var där på utsatt tid. MammaMu, Storasyster och pappan. Tomten fick på sig sin tomtedräkt och sällade sig till de andra tomtarna. De var säkert arton tomtar. Å så tre pepparkakor. Och en lucia. Och så några mammor. Precis som det ska vara i ett luciatåg i förskolan alltså. Sånginsatsen var precis som den brukar vara i ett luciatåg i förskolan den också. Men de var otroligt söta. Allihop.

Väl hemma snidade tomten om till stjärngosseutstyrsel och gjorde tillsammans med Storasyster dagens tredje luciaframträdande. Som följdes av ytteligare ett straxt efter. Det senare i en lite poppigare version. Därefter satte vi på tv:n och såg det femte luciatåget för dagen. Det från Uppsala domkyrka. Det luciatåget innehöll inte en enda tomte. Eller pepparkaka. Inte så länge vi tittade i alla fall. Det är väl precis som det brukar vara i ett traditionellt luciatåg från en domkyrka det också kan jag tänka mig.

Jag kan i alla fall med gott samvete säga att vi har firat Lucia i alla fall. Det har vi gjort. På alla tänkbara sätt och det verkar nästan som att Lillebror planerar att fortsätta firandet i morgon. Det var i alla fall vad han sa innan han somnade.

Jaha, men vad sysslade MammaMu med annars på sin "lediga" dag då. Jo, mellan de två första luciatillställningarna jobbade jag som sagt en (liten) stund. Sen jäktade jag till ett av stadens större köpcentrum och byggde på julklappsångesten lite. Som ni förstår blev jag inte färdig med julklapparna idag heller. Tiden (läs: fantasin) räckte inte riktigt till. Jag som ändå hade hoppats.

I kväll har julen äntligen fått ta över i huset. Granen är klädd och tomtarna fått komma ner från vinden. Just nu är hela huset fyllt med julens härliga dofter av ljus, gran och hyacint. Och glögg. För nu ska MammaMu dricka årets första glögg. Det är hon värd efter den här "lediga" dagen.

Bockar av listan

Sakta men säkert. Ett steg i taget. Listan blir kortare. Alla måsten läggs bakom oss ett efter ett. Vi ska nog fixa det här i år också. Kanske. Än återstår det många saker. Julklappar. Födelsedagspresenter. Luciafirande (ja just det, jag måste ju kolla upp (=tvätta) och stryka lucialinne och tomtedräkt). Julgransinköp. Ja, ni fattar. Så än ska vi inte ropa hej. Men. Jag är i alla fall hoppfull. Alltid något.

Jag tackar snön. Denna underbara materia som fallit ner från himlen. Som får mörkret att bli lite ljusare. Som ger så mycket energi. Vi var ute varenda eftermiddag i förra veckan och åkte pulka och skidor. Kråkungarna älskar det. I helgen hade vi en fantastisk förmiddag vid havet. Klarblå himmel och några minusgrader.Vindstilla. Snö, hav och klippor. Rena ljusterapin. Underbart. Vi hade en bra helg. Hela helgen. Vi tog oss tid att mysa. Njuta. Vi bakade pepparkakor och alla var på bra humör. Bara det är helt fantastiskt i sig självt.

Bäst att jag slutar nu. Det blir lätt för mycket. Om jag fortsätter kanske bubblan spricker. Den lyckliga rosa bubblan. Poff. Å så är allt som vanligt igen.

Kärleksbrev

Så lite. Men ändå så stort.

Finaste, goaste, lilla Storasyster.
Jag älskar dig också.
Mer än du någonsin kan förstå.

 

Svårt att hänga med...

Storasyster är tydligen kär i Albin. Hon förföljde Elias på kvällens disco. Men leker mest med Casper om dagarna. Jag har faktiskt lite svårt att hänga med.

Det här är bara början va?!

Första discot!

Det finns en tid för allt. Ikväll var det dags för skoldisco. Storasysters första. Lämnade just av en spänd och förväntansfull storasyster på skolan. Ny klänning, glittrig bolero och lockat hår dagen till ära. Hon provade kläderna hemma framför speglen, vickade hon på höfterna, slängde med håret och sjöng samtidigt "sexy lady, sexy lady". Jeezezz! Var ska det här sluta?! Hon är bara sex! Det var med lättnad som jag konstaterade att hon faktiskt inte hade en aning om vad hon sjöng, eftersom hon senare frågade vad "sexy lady" betydde. Phu! Vet dock inte hur mycket det dansas ikväll. Antagligen inte särskilt mycket. Det som upptagit Storasysters hjärnverksamhet mest de senaste dagarna är det faktum att det skulle bjudas popcorn, salta pinnar och läsk på discot. Fattar ni vilken lycka?!

Äntligen!

Mitt gnällande gav resultat. I morse vaknade jag upp till ett tyst, härligt snöfall. Det har säkert kommit en hel millimeter. Kanske hinner det komma två innan dagen är slut. Hur som helst ska pulkor och skidor ut innan kvällen. Det har jag lovat Kråkungarna. Två Kråkungar som var på sitt allra bästa humör i morse. Tänk vad lite snö kan göra för humöret. Det bästa av allt är att det lilla som kommit ner kommer att ligga kvar. Det är minusgrader. Det, mina kära vänner, är vi inte bortskämda med i Göteborg.

Att det sedan tar femtio minuter att ta sig till jobbet istället för de normala tjugofem minuterna. Det får man på köpet. Det blir så när man bor i en del av landet där alla (utom vi) tycker att snö är ett nödvändigt ont och där det regnar 360 dagar om året. Folk är inte vana vid snö. De kan inte hantera snö. Varken bakom ratten eller i psyket. Tur att MammaMu var på så fantastiskt bra humör i morse sa att sådana bagateller inte påverkade henne. Tänk vad lite snö kan göra för humöret.

Jag håller mitt löfte!

För drygt ett år sedan. Förra julen. Lovade jag att lägga ut en bild. Det var ju ingen idé förra året, eftersom jag inte hade några läsare av min nystartade blogg. På ett år har antalet läsare ökat med flera hundra procent, vilket innebär att jag faktiskt har ett par trogna läsare. Det blir ju liksom roligare så. Att ni faktiskt läser det jag skriver. Den enda läsaren jag hade för ett år sedan (maken) har nog övergivit den här bloggen för länge sedan. Så det är ju gott att ni tagit över.

Egentligen tycker jag inte att det är någon idé att publicera den här bilden i år heller. Det är liksom inte en sådan blogg. Och resultatet är inte så roligt det heller. Dagens konstaterande är att jag faktiskt har legat av mig. Att årets julgrupper fick en markant touch av tant. Suck. Det är bara att konstatera att jag börjar närma mig. Tant. Men ok. Ett löfte är ett löfte.

 

För att summera helgen så har den omfattat lite nödvändig städning, avdammande och montering av adventsbelysning, lite julgrupperande, lite lussebullsbakning och ett barnkalas (äntligen är Storasyster färdigfirad för i år). En ganska produktiv helg för att vara hos oss. Inte konstigt att jag är helt slut.

En småbarnsförälders baktips i lussebullstider

MammaMu kommer med ett litet tips. Ett tips ifall ni mot all förmodan eventuellt planerar att baka lussebullar tillsammans med era barn. Ja, tipset är väl applicerbart på pepparkaksbak också kan jag tänka. Men i alla fall. Tipset. Städa golven. Innan ni startar själva bakandet. Ja, det lär väl behövas efteråt också, men tipset är i alla fall att ta fram dammsugaren innan ni sätter igång. Kan tyckas onödigt, men annars kan det hända att ni får ris i lussekatterna. Speciellt om ni ätit ris till lunch samma dag (eller sedan ni dammsög golven senast).  Jag antar att det är lika stor risk få pasta eller couscous i lussebullarna om det är det man ätit istället.

Tipset är väl egentligen mest riktat till de föräldrar som har lite yngre barn hemma. Barn som ännu inte riktigt lärt sig var munnen sitter. Eller att mat inte ska kastas på golvet. Eller barn som inte lärt sig sitta ordentligt på stolen. Enligt min egen erfarenhet omfattar det barn i åldern 0-6 år ungefär. För att tipset ska vara användbart förutsätter det även att man har barn med såpnypor eller barn som är av åsikten att lussebullsdegen ska kastas upp i luften för att få rätt konsistens. Typ.

Själv bakar jag helst på egen hand. Fast det hinner jag visst glömma varje år.

Det är fan inte sant!

Nu gnäller jag. Och det rejält. Det har jag rätt till.

Hela jävla Sverige verkar ha fått snö. Tidningarna rapporterar om vinterkaos och bloggarna visar bilder på snölek och snöyra. Till och med i Skåne (!) råder snökaos. Det vita guldet. Den efterlängtade snön. Den har kommit till hela Sverige utom till Göteborg. Det är fan helt sanslöst. Här sitter en hel familj och längtar efter snö. Vi älskar snö. Vi är redo att väcka våra Kråkungar mitt i natten (nästan) för att gå ut och leka i den första snön. Men den kommer ju inte. Inte hit till oss. Vi har inte fått en milimeter. Inte en flinga. Ingenting. Idag var de stackars Kråkungarna ute och lekte i frosten. Skrapade ihop lite frost och blev överlyckliga över "snön". Stackars barn.

Snökaos. My ass. Här i Göteborg skiner solen från klarblå himmel. Åtta minusgrader. Vindstilla. En perfekt vinterdag. Bara en viktig sak som fattas. SNÖ!!!

I elfte timmen...

Jag är inte särskilt snabb. Det kan man inte säga. Verkligen inte. Men, som man brukar säga, bättre sent än aldrig. Förra året fick vi ett gåvokort från Delicard i julklapp från företaget där jag jobbar. Igår var sista dagen att lösa in det. Det gjorde jag. Igår. Klockan 22:45. Jag hade ju för bövelen över en timme till godo. Då kan man väl ändå inte hävda att jag var ute i sista minuten, eller?!