Livet som (och med) tvååring

En tvåårings tillvaro är nog rätt okej. I mellanåt i alla fall. Mellan alla frustrerade "Kan-själv-utbrott" förstås.

Tänk bara att få springa runt som en vilde i gångarna på Bauhaus och Ikea. Bråka lite med Storasyter. Krypa in och vila sig på en ledig hylla. Pilla på allt. Klättra. Åka lagervagn. Tänk att bara kunna lägga sig ner på golvet inne på Ikea och rita (inköpslapp, blyertspenna och tillhörande måttband är standardutrutning 1A) när det blir för tråkigt. Hur ofta har inte MammaMu velat lägga sig ner på golvet i en tråkig affär när benen värker och huvudet inte orkar mer. Ofta. När man är två år får man göra det. Eller får och får. Man gör det i alla fall. Som vuxen gör man inte det. Vare sig man vill eller inte.

Väl hemma kan en tvååring hoppa i pyjamasen, ta ett par snabba varv runt huset på sin BobbyCar och sen sätta sig ner med vällingflaskan på pottan och kissa. Inte något konstigt alls att sitta på pottan och dricka välling när man är två år. Det är nog bara mysigt.

Nu sover vilden. Det tycker MammaMu är mysigt. MammaMu tycker att det är jobbigt att vara på Ikea och Bauhaus med ovanstående tvååring och tillhörande femåring, men det är en helt annan story...