För någon vecka sedan satt jag med Kråkungarna och väntade på att Storasysters simlektion skulle börja. Vi var tidiga. I väntrummet satt ytterligare en mamma och en tjej. Tjejen hade ett kromosomfel. Tjejen började kommentera mitt och Kråkungarnas samtal på ett lite burdust, högljutt och inte särskilt snällt sätt. Storasyster såg frågande på mig och hon började nästan se lite rädd ut. Jag blev osäker på hur jag skulle hantera situationen. Jag ville inte förklara för Storasyster där och då varför tjejen betedde sig så "konstigt". Vi kunde heller inte ignorera tjejen och låtsas som om det regnade. Det var min känsla av att jag absolut inte ville bekräfta Storasysters rädsla som fick mig att börja skoja med tjejen istället. Vi började skratta tillsammans med henne. Vi började prata. Det visade sig att hon hade samma namn som Storasyster. Ett ganska ovanligt namn. Hon var nio år och kunde simma. Hon frågade oss vad vi hette, hur gamla vi var och hon berättade till mammans förtret att hennes mamma var 41 år. Hon tyckte att Lillebror var så söt att hon kom fram och gav honom en kram. Av bara farten fick jag och Storasyster fick också var sin kram. Hon visade sig vara en alldeles underbar liten tjej. Härligt rättfram och ärlig, precis som dessa barn alltid är. Jag blev glad av att möta henne tillsammans med mina Kråkungar. Tänk om alla människor var lite mer som hon. Spontana och ärliga. Tänk om mina Kråkungar kunde ge lite fler kramar till människor de fattar tycke för... Så härligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar