Det var kanske inte så här det skulle vara, men det blir nog rätt bra ändå!

Vi firar av naturliga skäl nyårsafton hemma för oss själva. Vi ska ju iväg tidigt i morgon bitti. När jag för någon vecka sedan föreslog att vi skulle ta fram grillen kvällen till ära, var det en annan bild än verkligheten jag såg framför mig. Jag såg den glödande grillen i en driva av gnistrande vit snö. Jag såg mig själv och maken med var sin kopp rykande Glühwein i handen. Runt oss sprang två vinterystra Kråkungar omkring i snön med tomtebloss i händerna. Med glödande kinder skulle vi sedan gå in för att äta årets sista middag. En middag med smak av sommaren. Typ. Visst låter det bra?! Nu blir det inte riktigt så. Det regnar ute. Inte en gnutta snö finns att tillgå inom mils avstånd. Kråkungarna står framför TV:n och spelar XBOX. Jag står i köket och försöker trolla fram sommarsmaker. Grillen står på altan. Glöden är fin, enligt maken som står ensam uterummet för att försöka undvika regnet. Flaskan med Glühwein står ännu oöppnad och tomteblossen var slut på ICA. Nä, det blir sannerligen inte alltid som man tänkt sig. Men vad gör det. Idag gör det faktiskt absolut ingenting. Hoppas att ni också har en mysig nyårsafton!

Hej då 2012. Välkommen 2013!

Det har varit ett bra år. Absolut inget bottenår. Inte heller något toppenår. Det var lite för många saker som aldrig hände för att 2012 ska få klassas som ett toppenår. Jag hade ju så stora förväntningar på 2012. På nytt jobb. På förändring. Dessvärre blev det inte riktigt som jag hoppats. Målsnöret trasslade sig kring fötterna. Jag är kvar där jag alltid varit. Jag gör det jag alltid gjort. Det jag aldrig tyckt varit riktigt roligt. Eller ens är kompetent till. Så känns det i alla fall. Vissa dagar. Nu ser vi istället fram mot 2013. Året då saker kommer att hända. I alla fall om jag får bestämma. Familjen kan stå inför stora förändringar. Kanske. Dessvärre vet vi fortfarande inte. I tanken har vi nog redan bestämt oss. Förändring är nödvändigt. Tyvärr vet vi ännu inget om förutsättningarna. Om förutsättningarna för att vi ska få det att gå i lås. Kanske går det inte alls. Inte så smidigt som vi från början hoppats på i alla fall. På något vis känns det ändå som att 2013 är året då vi kommer att ta stora beslut. Vilket beslut det än må vara. Att stanna kvar eller flytta. Nu eller aldrig. Jag är full av tillförsikt. Och nyfikenhet. Vem vet vad som händer nästa år?!

Tjugohundratolv var året då Kråkungarna blev stora. Då slutade Lillebror med blöja, napp och välling. Han deltog i sin första slalomtävling, lärde sig att cykla och åka skridskor. Lillebror kan för övrigt väldigt mycket själv just nu. Allting faktiskt. I alla fall om han själv får bestämma. Det var under det här året som han åkte Rabalder tio gånger på raken och njöt av att åka Flumeride och andra läskigheter. Det går inte att förklara, men Lillebror har blivit stor. Han har en otrolig humor och är förskolans clown. Han är fantastiskt omtänksam, ger de finaste komplimangerna och han beundrar sin Storasyster. Storasyster som under 2012 började i förskoleklass. Kråkungen som under året utvecklat sina läs- och skrivkunskaper på ett fantastiskt sätt. Det är så häftigt att få vara med om. Under året har hon hittat nyckeln in till böckernas värld. Idag läser hon korta böcker med små bostäver. Siffrorna börjar ta allt mer plats i hennes kloka lilla huvud. Måtte hon bara finna mer glädje och självförtroende i matematikens värld än MammaMu. Jag tror att hon fixar det. Att hon löser den koden också. Barn blir stora när de börjar i förskoleklass. Särskilt när det går i en klass tillsammans med ettor och tvåor (F-2). Storasyster har blivit stor. Dessvärre var det en sak som inte hände Storasyster under 2012. En viktig sak. En stor sak i en sexårings liv. Hon tappade ingen tand. Storasyster är den enda i hennes klass som ännu inte har tappat någon tand. Hon har inte ens någon som sitter löst. Alla andra. Alla andra har tappat minst en tand. Måtte 2013 bli året då Storasyster tappar sin första tand.

Jo, 2012 var ett bra år. Härliga vintersemestrar med skidåkning. Sommaren med härliga dagar hemma vid poolen. Fina minnen. Av trotsproblem, psykbryt och sömnbråk minns jag ingenting. Inte idag. Tjugohundratretton inleder vi på ungefär samma sätt som tjugohundratolv. I morgon åker vi till Norge. Året ska inledas med några dagars härlig skidåking. Som vi har längtat!!

Jag önskar er allesammans ett fantastiskt 2013!!

Gott Nytt År!!

Kossa på hal is...

Skam den som ger sig. Idag gjorde MammaMu (läs: kossan) ett nytt försök att ge sig ut på is med skridskor på fötterna. Den här gången med en stadig sarg att hålla sig i. Dessutom fanns det små isbockar att klänga sig fast vid. Visserligen är dessa tänkta som åkhjälp till barn. Små barn. Därför passade det MammaMu utmärkt att använda Kråkungarna som alibi. Att låtsas att det egentligen var de som behövde den. Om ni fattar hur jag menar. Utan sargen och isbocken hade jag inte överlevt. Jag lovar. Till saken hör också att halva Göteborg befann sig i samma ishall som oss idag. Bland dem en hel drös med ungar och föräldrar från våra kvarter. Toppen. Precis vad jag behövde. Att bli igenkänd när jag ska lära mig åka skridskor igen efter tjugo år. Yepp. Bara att gilla läget och dra ett skämt om sina darriga ben.

Men vet ni. Jag tror faktiskt att det går att lära gamla kärringar att åka skridskor igen på äldre dar. Jag tror faktiskt det. För tills slut släppte MammaMu både sarg och isbock. Hon åkte över hela rinken. Flera gånger. Det trodde jag faktiskt inte skulle hända. Någonsin. Än är det en bit kvar till stoppsladd och piruetter, men jag är rätt nöjd med det här framsteget. Nu kanske vi kan åka skridskor fler gånger. Det är ju riktigt roligt ju!

Granen står så död och grann i stugan...

Hemma igen. Mellanlandar. Tanken är att väskorna ska packas upp, innehållet tvättas och sedan packas ner i väskorna igen. Ungefär samma saker. Där har ni planen för de närmaste dagarna. Vi ska ta det lugnt också. Och leka med alla nya leksaker. Det ska vi. Det gör vi. Maken sitter just uppe hos Storasyster och bygger lego. Miljarder små, små bitar som ska byggas ihop till lägereldar, sovsalar, hästvagnar och så småningom till en hel ridskola. Jo tjena. Det är ju tur att någon (läs: pappan) har tålamodet för detta. Jag har det verkligen inte.

Annars håller julen på att vissna lite här hemma. Ljusen är nerbrunna. Hyacinterna har blommat över och skjutit i höjden. Julrosorna sjunger på sista versen och granen är stendöd. Den var alldeles för frusen när den togs in i värmen. Den dog. Än har den barr. Den ser fortfarande fin ut. Men barren rasar bara man tittar på granen. Tänk er då vad som händer när två sockerstinna Kråkungar springer förbi den i trehundra knyck. Jag säger inget mer. Vi för se om vi orkar ta ner den, eller om den får stå kvar. Jag vill ju trots allt ha den kvar till tjugondag knut, men det kan jag kanske fetglömma.

Dessutom behöver vi dammsuga. Och handla. Kylskåpet gapar tomt. Vi måste. Men det tar emot. Vi skulle ju ta det lugnt här hemma. Var det inte så vi sa...?!

Längdskidspremiär och skridskopremiär

Första rundan i längdspåret för den här säsongen. Förra året blev det ingen alls. Det fanns liksom ingen snö. Vi får väl se om det blir bättre i år. Om det blir fler gånger. Eller om den första gången även var den sista. En sak är i alla fall säker. Kondisen är det inget vidare bevänt med. Jag blev trött. Och i morgon kommer jag ha en brutal träningsvärk i ljumskarna. Gött.

Kråkungarna har haft ispremiär. Första gången på hal is. Med skridskor. Det gick faktiskt över förväntan. För Kråkungarna alltså. För MammaMu gick det sämre. Hon har nämligen inte stått på ett par skridskor på nästan tjugo år. Det gick inte alls. Det skulle man kunna säga. Utan att överdriva. Det var tur att Kråkungarna klarade sig (nästan) själva så att MammaMu kunde hänga sig fast vid morfars arm. Nä. Jag vet inte om jag kommer göra något nytt försök på skridskorna. I så fall behöver jag en stadig rullator, eller åtminstone en stabil sarg att hålla mig i.  Och hjälm. Det är ju faktiskt totalt livsfarligt.

God fortsättning!

God Jul!

Idag är det Julafton!

Jag önskar alla mina bloggläsare (och alla andra också förstås) en riktigt, riktigt God Jul!

Mys, njut och var glada!!

Ett juligt tillstånd

Igår någon gång vid lunchtid gick jag in i julens konstanta tillstånd. Igår var det troligtvis sista gången jag kände hungerkänslor. I år. De närmaste dagarna kommer domineras av en känsla av lätt illamående, varvat med total proppmätthet. Mellan måltiderna kommer jag troligtvis mest att sitta och gäspa som en övergödd spädgris. Allt är precis som det brukar vara alltså! Nu är det jul igen!

Idag firar vi Lill-jul och Kråkungarna har redan fått julens första klappar och är nu fullt sysselsatta med att leka med sina första presenter. Snölek och skidåkning har också hunnits med. Här finns massor av snö så vi fick verkligen en vit jul i år! Allt är precis som det ska vara alltså! Nu är det jul igen!

 I morgon drar vi vidare för att fira jul med andra halvan av släkten. I morgon blir det mer av allt. Mer folk. Mer klappar. Mer mat. Mer ljud. Mer glögg. Mer snö. Mer lek. Mer godis. Allt är precis som det brukar och ska vara alltså! Nu är det jul igen!

Nä, nu är det bäst att jag går och letar reda på en julkola, för man vill ju inte riskera att gå ur detta konstanta tillstånd. Det är ju jul!

Cirkusen drar ut på turné

Om någon timme (läs: några) drar vi. Då åker det ambullerande cirkussällskapet ut på sin årliga julturné. I år får vi hänga på två extra cirkusvagnar för att få plats med alla julklappar. Det blev visst ganska många. Vet inte riktigt hur jag tänkte där. Tydligen har Kråkungarna ha varit riktigt snälla i alla fall (hmm).

Men, om ni kör förbi ett cirkussällskap mellan Göteborg och Linköping så är det alltså vi. Tuta gärna.

Vikt(ig) högtid. Typ.

MammaMu äter godis. En hel del. Choklad, kola, brända mandlar och skumtomtar i en härlig (?) blandning. Dricker glögg. Äter lussekatter. Och vörtbröd med julskinka. Sen har det ju varit ett par julluncher med jobbet förstås.

Det är liksom ganska lätt att falla in på mat-och-godis-spåret så här inför jul. Särskilt lätt är det när man helt saknar karaktär. Vilket MammaMu alltså gör. Det blir lätt lite för mycket av det goda.

Vill bara informera om att MammaMu gått upp drygt ett kilo i vikt sedan Lucia. Innan julen ens har börjat.

Det blir nog bra det här. Jättebra.

Äntligen jullov!

Idag checkade MammaMu ut från jobbet efter lunch. Och hon har inga som helst planer på att ägna arbetet en tanke de närmaste veckorna. Härliga jullov. Kråkungarna har också fått jullov. Storasyster sitt första riktiga jullov från skolan. Det är ju faktiskt lite extra spännande.

Nu ska vi fira jul. På lördag åker vi till släkten. Och snön. Tanken är att varva julmaten och skumtomtarna med snölek och längdskidåkning. Vi håller tummarna för att snön ligger kvar på Östgötaslätten. Det verkar så i alla fall. Här i Göteborg ser det dessvärre (och föga förvånande) ut att bli en grön jul.

Det som familjen verkligen längtar till det här jullovet, förutom Tomten då förstås, är säsongens första svängar i pisten. På nyårdagen drar vi till Trysil för några dagars skidåkning.

Det kommer att bli ett bra jullov. Det känner jag på mig.

Sista-minuten-stress

Varje år bestämmer jag mig att jag ska vara ute i god tid. Planera. Inte stressa runt som ett skållat troll dagarna före jul. Varje år är det precis det jag gör. Springer runt som ett stressat och skållat troll veckan före jul. Fixar alla småsaker. Och stora saker. Och lite annan som måste hinnas med. De sista julklapparna. Finkläder till Kråkungarna. Ett halsband och strumpbyxor till julklänningen. Kuvert till julkorten. Frimärken. Julklappen till gammelfarmor. Varje eftermiddag dyker nya saker upp på listan. Och varje ny sak kräver en ny runda in i vimlet innan hämtningen på dagis. Det är märkligt det där. Hur man kan ha så goda intentioner och misslyckas så fatalt. Varje år.

På samma sätt fylls jobblistan med saker som ska vara färdiga innan julledigheten. För varje möte som bockas av fylls kalendern med två nya. För varje bearbetat mail kommer tre nya.

Jag känner mig så fantastiskt avslappnad och full av julinspiration. Eller. Kanske inte.

Ordningen är återställd

Tre plusgrader och regn. Snön smälter. Snabbt. Snart finns inget kvar. Gräset tittar redan fram på tomten och gårdagens snögubbe har sjunkigt ihop i en blaskig hög. Allt är precis lika grått, blött och tråkigt som det brukar vara. Drömmen om en vit jul sprack som en såpbubbla. Vi ska väl vara glada över de två underbara veckorna av vinter som vi faktiskt fick. Sådan vinter är vi inte vana vid här i väster.

Konstigt. Men med väderomställningen kom även humöromställningen. Vaknade dessutom med huvudvärk som hängt med hela dagen. Snacka om att ha väderhumör.

Granen står så grön och grann i stugan...

...och MammaMu har blivit spritt språngande galen. Kan inte förklara det på något annat sätt. Ikväll har hon stått och gjort både kola och brända mandlar. Qué?! Det har liksom aldrig hänt förut. Visserligen med  lite varierande resultat. Men ändå. Och momentet där varje liten kolajävel skulle vikas in i smörpapper höll bokstavligen på att göra mig tokig. Det är verkligen en syssla för folk som inte har något bättre för sig. Hela julgodisgrejen faktiskt. Det går att köpa mycket godare kola i närmaste godisaffär. Och de brända mandlarna, de kan förslagsvis inhandlas på närmaste julmarknad. Ska försöka påminna mig själv om det. Till nästa år.

Lägg sedan till att MammaMu tidigare i år redan bakat pepparkakor och lussekatter. Och det tillsammans med sina Kråkungar. Utan att bli galen. Det har faktiskt hänt förut. Men inte utan att bli galen då förstås. För att toppa det hela kan tilläggas att MammaMu för några veckor sedan, vid ett tillfälle av akut sinnesförvirring, även ställde sig och bakade (goda) saffransskorpor.

Japp. Här har ni alla fakta. Och diagnosen - ett solklart fall av galenskap.

Men granen är fin. Ovanligt fin faktiskt. En av de finare. Å då har jag ändå rätt höga krav på en gran. Väldigt höga faktiskt. Men den här uppfyller alla krav. Och den barrar inte. Ännu.

Dagens Lusserace

Idag var det liksom ingen idé att gå till jobbet. Gjorde en timme eller två hemifrån, men sen tog jag ledigt. Eller. Ledig förresten. Morgonen började extra tidigt för att få Storasyster klar inför sitt luciatåg. Det första luciatåget för dagen. Klockan kvart i åtta infann sig hela familjen på skolan. MammaMu, pappan, lillebror och den fina skönsjungande tärnan med glitter i håret. Luciatåget var fint. Fina sånger, fina dikter, fina barn. Ett tåg där alla fick vara precis det de ville. Till och med pepparkakor. Det fanns många av varje sort. Säkert åtta lucior. Minst. Precis som det ska vara i ett luciatåg på lågstadiet alltså.

Därefter lämnades Lillebror på dagis och med en fösäkran om att hela familjen skulle infinna sig på dagis kvart i tre med tomtedräkt och fika i ryggsäcken för dagens andra luciatåg. Vi var där på utsatt tid. MammaMu, Storasyster och pappan. Tomten fick på sig sin tomtedräkt och sällade sig till de andra tomtarna. De var säkert arton tomtar. Å så tre pepparkakor. Och en lucia. Och så några mammor. Precis som det ska vara i ett luciatåg i förskolan alltså. Sånginsatsen var precis som den brukar vara i ett luciatåg i förskolan den också. Men de var otroligt söta. Allihop.

Väl hemma snidade tomten om till stjärngosseutstyrsel och gjorde tillsammans med Storasyster dagens tredje luciaframträdande. Som följdes av ytteligare ett straxt efter. Det senare i en lite poppigare version. Därefter satte vi på tv:n och såg det femte luciatåget för dagen. Det från Uppsala domkyrka. Det luciatåget innehöll inte en enda tomte. Eller pepparkaka. Inte så länge vi tittade i alla fall. Det är väl precis som det brukar vara i ett traditionellt luciatåg från en domkyrka det också kan jag tänka mig.

Jag kan i alla fall med gott samvete säga att vi har firat Lucia i alla fall. Det har vi gjort. På alla tänkbara sätt och det verkar nästan som att Lillebror planerar att fortsätta firandet i morgon. Det var i alla fall vad han sa innan han somnade.

Jaha, men vad sysslade MammaMu med annars på sin "lediga" dag då. Jo, mellan de två första luciatillställningarna jobbade jag som sagt en (liten) stund. Sen jäktade jag till ett av stadens större köpcentrum och byggde på julklappsångesten lite. Som ni förstår blev jag inte färdig med julklapparna idag heller. Tiden (läs: fantasin) räckte inte riktigt till. Jag som ändå hade hoppats.

I kväll har julen äntligen fått ta över i huset. Granen är klädd och tomtarna fått komma ner från vinden. Just nu är hela huset fyllt med julens härliga dofter av ljus, gran och hyacint. Och glögg. För nu ska MammaMu dricka årets första glögg. Det är hon värd efter den här "lediga" dagen.

Bockar av listan

Sakta men säkert. Ett steg i taget. Listan blir kortare. Alla måsten läggs bakom oss ett efter ett. Vi ska nog fixa det här i år också. Kanske. Än återstår det många saker. Julklappar. Födelsedagspresenter. Luciafirande (ja just det, jag måste ju kolla upp (=tvätta) och stryka lucialinne och tomtedräkt). Julgransinköp. Ja, ni fattar. Så än ska vi inte ropa hej. Men. Jag är i alla fall hoppfull. Alltid något.

Jag tackar snön. Denna underbara materia som fallit ner från himlen. Som får mörkret att bli lite ljusare. Som ger så mycket energi. Vi var ute varenda eftermiddag i förra veckan och åkte pulka och skidor. Kråkungarna älskar det. I helgen hade vi en fantastisk förmiddag vid havet. Klarblå himmel och några minusgrader.Vindstilla. Snö, hav och klippor. Rena ljusterapin. Underbart. Vi hade en bra helg. Hela helgen. Vi tog oss tid att mysa. Njuta. Vi bakade pepparkakor och alla var på bra humör. Bara det är helt fantastiskt i sig självt.

Bäst att jag slutar nu. Det blir lätt för mycket. Om jag fortsätter kanske bubblan spricker. Den lyckliga rosa bubblan. Poff. Å så är allt som vanligt igen.

Kärleksbrev

Så lite. Men ändå så stort.

Finaste, goaste, lilla Storasyster.
Jag älskar dig också.
Mer än du någonsin kan förstå.

 

Svårt att hänga med...

Storasyster är tydligen kär i Albin. Hon förföljde Elias på kvällens disco. Men leker mest med Casper om dagarna. Jag har faktiskt lite svårt att hänga med.

Det här är bara början va?!

Första discot!

Det finns en tid för allt. Ikväll var det dags för skoldisco. Storasysters första. Lämnade just av en spänd och förväntansfull storasyster på skolan. Ny klänning, glittrig bolero och lockat hår dagen till ära. Hon provade kläderna hemma framför speglen, vickade hon på höfterna, slängde med håret och sjöng samtidigt "sexy lady, sexy lady". Jeezezz! Var ska det här sluta?! Hon är bara sex! Det var med lättnad som jag konstaterade att hon faktiskt inte hade en aning om vad hon sjöng, eftersom hon senare frågade vad "sexy lady" betydde. Phu! Vet dock inte hur mycket det dansas ikväll. Antagligen inte särskilt mycket. Det som upptagit Storasysters hjärnverksamhet mest de senaste dagarna är det faktum att det skulle bjudas popcorn, salta pinnar och läsk på discot. Fattar ni vilken lycka?!

Äntligen!

Mitt gnällande gav resultat. I morse vaknade jag upp till ett tyst, härligt snöfall. Det har säkert kommit en hel millimeter. Kanske hinner det komma två innan dagen är slut. Hur som helst ska pulkor och skidor ut innan kvällen. Det har jag lovat Kråkungarna. Två Kråkungar som var på sitt allra bästa humör i morse. Tänk vad lite snö kan göra för humöret. Det bästa av allt är att det lilla som kommit ner kommer att ligga kvar. Det är minusgrader. Det, mina kära vänner, är vi inte bortskämda med i Göteborg.

Att det sedan tar femtio minuter att ta sig till jobbet istället för de normala tjugofem minuterna. Det får man på köpet. Det blir så när man bor i en del av landet där alla (utom vi) tycker att snö är ett nödvändigt ont och där det regnar 360 dagar om året. Folk är inte vana vid snö. De kan inte hantera snö. Varken bakom ratten eller i psyket. Tur att MammaMu var på så fantastiskt bra humör i morse sa att sådana bagateller inte påverkade henne. Tänk vad lite snö kan göra för humöret.

Jag håller mitt löfte!

För drygt ett år sedan. Förra julen. Lovade jag att lägga ut en bild. Det var ju ingen idé förra året, eftersom jag inte hade några läsare av min nystartade blogg. På ett år har antalet läsare ökat med flera hundra procent, vilket innebär att jag faktiskt har ett par trogna läsare. Det blir ju liksom roligare så. Att ni faktiskt läser det jag skriver. Den enda läsaren jag hade för ett år sedan (maken) har nog övergivit den här bloggen för länge sedan. Så det är ju gott att ni tagit över.

Egentligen tycker jag inte att det är någon idé att publicera den här bilden i år heller. Det är liksom inte en sådan blogg. Och resultatet är inte så roligt det heller. Dagens konstaterande är att jag faktiskt har legat av mig. Att årets julgrupper fick en markant touch av tant. Suck. Det är bara att konstatera att jag börjar närma mig. Tant. Men ok. Ett löfte är ett löfte.

 

För att summera helgen så har den omfattat lite nödvändig städning, avdammande och montering av adventsbelysning, lite julgrupperande, lite lussebullsbakning och ett barnkalas (äntligen är Storasyster färdigfirad för i år). En ganska produktiv helg för att vara hos oss. Inte konstigt att jag är helt slut.

En småbarnsförälders baktips i lussebullstider

MammaMu kommer med ett litet tips. Ett tips ifall ni mot all förmodan eventuellt planerar att baka lussebullar tillsammans med era barn. Ja, tipset är väl applicerbart på pepparkaksbak också kan jag tänka. Men i alla fall. Tipset. Städa golven. Innan ni startar själva bakandet. Ja, det lär väl behövas efteråt också, men tipset är i alla fall att ta fram dammsugaren innan ni sätter igång. Kan tyckas onödigt, men annars kan det hända att ni får ris i lussekatterna. Speciellt om ni ätit ris till lunch samma dag (eller sedan ni dammsög golven senast).  Jag antar att det är lika stor risk få pasta eller couscous i lussebullarna om det är det man ätit istället.

Tipset är väl egentligen mest riktat till de föräldrar som har lite yngre barn hemma. Barn som ännu inte riktigt lärt sig var munnen sitter. Eller att mat inte ska kastas på golvet. Eller barn som inte lärt sig sitta ordentligt på stolen. Enligt min egen erfarenhet omfattar det barn i åldern 0-6 år ungefär. För att tipset ska vara användbart förutsätter det även att man har barn med såpnypor eller barn som är av åsikten att lussebullsdegen ska kastas upp i luften för att få rätt konsistens. Typ.

Själv bakar jag helst på egen hand. Fast det hinner jag visst glömma varje år.

Det är fan inte sant!

Nu gnäller jag. Och det rejält. Det har jag rätt till.

Hela jävla Sverige verkar ha fått snö. Tidningarna rapporterar om vinterkaos och bloggarna visar bilder på snölek och snöyra. Till och med i Skåne (!) råder snökaos. Det vita guldet. Den efterlängtade snön. Den har kommit till hela Sverige utom till Göteborg. Det är fan helt sanslöst. Här sitter en hel familj och längtar efter snö. Vi älskar snö. Vi är redo att väcka våra Kråkungar mitt i natten (nästan) för att gå ut och leka i den första snön. Men den kommer ju inte. Inte hit till oss. Vi har inte fått en milimeter. Inte en flinga. Ingenting. Idag var de stackars Kråkungarna ute och lekte i frosten. Skrapade ihop lite frost och blev överlyckliga över "snön". Stackars barn.

Snökaos. My ass. Här i Göteborg skiner solen från klarblå himmel. Åtta minusgrader. Vindstilla. En perfekt vinterdag. Bara en viktig sak som fattas. SNÖ!!!

I elfte timmen...

Jag är inte särskilt snabb. Det kan man inte säga. Verkligen inte. Men, som man brukar säga, bättre sent än aldrig. Förra året fick vi ett gåvokort från Delicard i julklapp från företaget där jag jobbar. Igår var sista dagen att lösa in det. Det gjorde jag. Igår. Klockan 22:45. Jag hade ju för bövelen över en timme till godo. Då kan man väl ändå inte hävda att jag var ute i sista minuten, eller?!

Den vilda jakten på Ugglorna

Favorit i repris. I alla fall för Kråkungarna. De känner väl ett visst släktskap kan jag tänka. Utrustade med var sin ficklampa gick vi alltså ut i skogen på årets Ugglejakt!

Lite lerigare än vanligt. Lika kallt som vanligt. Lika regnigt som vanligt.

Barncancerfonden

Idag har jag gett ett litet bidrag till Barncancerfonden.

Det var inte alls svårt. Prova själv får du se!

Bojkotta Facebook

Jag överlägger allvarligt en julbojkott av fejjan. På riktigt. Eventuellt kanske jag upptar mitt sociala snokande nångång efter nyårhelgen. När alla nyårslöften avhandlats och offentliggjorts. Fast då kommer ju alla statusuppdateringar om antalet sprungna kilometer och timmar på gymmet att öka markant, så jag vet inte. Jag kanske lägger ner det här med facebook helt och hållet.

För allvarligt talat. Vad håller folk på med. Just nu överöses jag av bilder på nybakade pepparkakor, mjöliga ungar och nyarrangerade adventskalendrar som färdigställts en vecka tidigare än nödvändigt och fyllts med små mysiga presenter åt de välartade barnen. Kul för dem liksom. Men det hjälper inte mig. Det ger mig fan ingenting. Mer än stress och ångest. Över att allt måste vara så jävla perfekt och mysigt. Nä, det är verkligen inte vad jag behöver just nu...

Snart är det jul. Jo'rå såattee...

Med släktkalas och födelsedagsfirande avklarat kan vi nu alltså börja ta sikte mot jul. Härligt!

Först ska vi bara hinna med ett barnkalas, en dansuppvisning, en ugglejakt, två luciafiranden, ett luciadisco, ytterligare en födelsedag, tandläkarbesök, ett besök på Liseberg, jullunchen med jobbet, julstäda hela huset och få upp alla adventsljusstakar, inhandla festkläder, födelsedagspresenter, julklappar, julblommor och julgran och klä densamma och göra fina julgrupper, fixa och skriva julkort, julpynta, griljera skinkan, baka pepparkakor, lussebullar och göra julgodis. Ja, naturligtvis borde jag även hinna med att motionera bort effekten av allt julgodis. Jo just det. Vi ska väl jobba lite också. Eller rätt mycket faktiskt. Och säkert vabba ett par dagar däremellan. Kanske ska vi även hinna med att fatta ett och annat livsavgörande belut.

Det allra viktigaste kommer nog i alla fall bli att andas. Att andas för att inte tappa förståndet.

Nej, men annars är det rätt lugnt just nu.

Det är härligt med jul.

Om jag ska vara helt ärlig så ser jag allra mest fram emot ledigheten efter jul. Då ska jag vila upp mig. Det kan nog behövas.

Som en födelseda' ska va'

Jag tror att hon är nöjd. Det är stort att fylla år. I alla fall när man blir sex.

Det är stort att få sitt första skrivbord. I alla fall om man är en pyssel och skrivtokig tjej som lääängtar efter att börja i första klass och få sina första läxor. Nu är hon förberedd. Och nu kan hon sitta vid sitt skrivbord och skriva sin dagbok, sina små brev och lappar och skriva i sina pyssel-, och korsordböcker. I väntan på läxorna.

Annars har hon blivit firad. Hemma och i skolan. I skolan åkte de iväg på allsångskonsert. Något som förgyllde dagen ytterligare. Eftermiddagen har bjudit på saft och vaniljhjärtan, pannkakor med sylt och grädde och så lite glass med godis, strössel och kolasås på det. Ingen vanlig dag i dag alltså.

Barnkalaset kommer om någon vecka. MammaMu har köpt sig fri (ja, jag är en usel mamma). Tanken på att låta femton sockerstinna sexåringar springa lösa i ett möblerat hus (läs: vårt hus) känns inget vidare. Nä. Det finns andra alternativ. Alternativ som låter huset stå kvar i befintligt skick. Det kör vi på.
 

I morgon är ingen vanlig dag...

...nä, för i morgon är det Storasysters födelsedag!

Som hon har väntat. För att inte tala om hur länge hon varit fem-och-ett-halvt-år. Senast i går refererade hon till sig själv som en fem-och-ett-halvt-åring. Stackars barn. Nästan sist i klassen att nå den magiska åldern sex år. I morgon smäller det. Äntligen.

Själv undrar jag vart åren tagit vägen. Det känns ju som det var i går jag stod och rullade höfterna och flåsade mig igenom varje värk med ett krampaktigt tag om hallbyrån. Det var inte igår. Det var exakt sex år sedan.

Samtidigt som det känns som igår, så känns det som en evighet sedan livet innan Kråkungarna. Den tiden minns jag knappt. Men vad finns det egentligen att minnas. Det var ju när Storasyster kom till världen som livet började. På riktigt. Jo, precis så kändes det faktiskt.

Livet kan vara så förbannat orättvist

Jag har det så bra. Jag måste vara den lyckligaste människan i hela världen. Jag har min familj, en underbar man och de finaste Kråkungarna man kan tänka sig. Jag är så glad att alla är friska och mår bra. Ingenting annat spelar någon roll. Inte idag.

Ibland tvingas man stanna upp. Att tänka till. Helt plötsligt får man ett helt nytt perspektiv på livet. Idag var just en sådan dag. Det slog till med full kraft. Som en spark rakt in i magen.

Det finns en familj. En familj som har varit i helvetet och vänt. Som redan klarat av det omöjliga en gång. Nu har familjen har drabbats igen. Av något mycket värre. Av varje förälders mardröm. En mardröm med ett mycket ovisst slut. En mardröm som bara måste sluta lyckligt.

Jag blir så jävla arg. Jag blir så förbannat ledsen. Jag känner mig så hjälplös. Livet är så förbannat jävla orättvist.

I kväll har jag kramat mina fina små Kråkungar. Länge. Jag är så otroligt glad och tacksam över att de finns hos mig. Så otroligt tacksam.

Ingenting ska tas för givet.
Ingenting.

Utpumpade Kråkungar & skidåkning på ryamattan

Det är  inte ofta båda Kråkungarna somnar innan klockan sju. I kväll sov de båda gott i sina sängar klockan tio i sju. En helg med släkten tar på krafterna. Tro mig. Jag vet. I går firades Storasyster av sina far- och morföräldrar och idag stannade Lillebror hemma med sin farmor&farfar istället för att vara på dagis. En lyx som Kråkungarna, som varken har sina mor- eller farföräldrar i närheten, inte är direkt bortskämda med.

Temat för Storasysters födelsedagspresenter var helt uppenbart Snö. Längdskidor och slalompjäxor. Det enda som saknas är liksom Snö. Den stackars Kråkungen får i väntan på Snö klampa runt i full skidmundering på ryamattan i hallen. That's life in södra Sverige.

Men som sagt, två dagar med farmor (läs: svärmor) tar på krafterna så nu sover Kråkungarna gott i sina sängar. MammaMu, som gått omkring som ett irriterat åskmoln i flera dagar (släktkalas brukar ha den effekten på MammMu), börjar så smått slappna av och känner nu hur tröttheten intar kroppen. Sömnen kommer tidigt till fler än Kråkungarna i kväll.

Vacuum

Vi står inför förändring. Frågan är bara hur stor. Kanske jättestor. Kanske något mindre. Kanske omfattar den hela familjen. Kanske bara någon. Vi väntar på besked. Ett besked som kan skapa förutsättningar för förändring. Om vi vågar. Och vill. Men innan vi vet förutsättningarna kan vi inte göra någonting. Det är som ett vacuum.

Jag blir tokig. 

Det är lätt att vara efterklok

Det är konstigt. Hur något som föreföll som en ytterst lämplig och god idé i går kväll (läs: i natt) inte riktigt kändes som en lika god och genomtänkt idé några timmar senare när det var dags att stiga upp och sätta sig runt konferensbordet. Märkligt.

Att man aldrig lär sig.

Konferens vid havet

Ikväll avsäger jag mig allt ansvar för snoriga Kråkungar och allt var det kan innebära. Ikväll ska jag njuta av god mat, ett glas vin och sen ska jag breda ut mig alldeles ensam i en dubbelsäng. Snacka om lyx.

Är på konferens. Avdelningskonferens. Inte mer seriöst än att vi kunde flytta om en aning i agendan och få tid för en härlig eftermiddagspromenad vid havet innan solen gick ner. Det var helt vindstilla. Solen sken. Underbara vyer. Det är vad jag kallar friskvård..!

Sjukliga familjen

Hur får man hela familjen frisk. På samma gång. Allihopa. Alltså riktigt friska. Inte bara tillräckligt friska.

Inte vet jag.

Lillebror är faktiskt rätt pigg nu. Bara lite envis hosta kvar. En liten frist innan nästa virusangrepp kommer som ett brev på posten om sisådär 5-10 dagar. MammaMu får väl också räkna sig till de friskare familjemedlemmarna. Sin hesa hals och täppta näsa till trots. Storasyster har varit rejält fökyld. Feber, nästäppaoch snuva. Hon är bättre nu, men inte helt bra. Näsan fortsätter att trilskas. Hon är pigg i alla fall. Värst däran är pappan. Ytterligare kommentarer känns överflödiga.

Hur som helst så ska vi ändå försöka pytsa ut alla familjemedlemmar till respektive instutition i morgon. Det är dags nu. Lillebror har varit hemma i en och en halv vecka. Han vill gärna komma ut ur huset. Storasyster känns också för pigg för att vara hemma ytterligare en dag. Om hon orkar hoppa runt som en tok och rocka loss till både Mojje och julmusik, spela Xbox, och dessutom är så pigg att hon kan retas med Lillebror en hel eftermiddag (enligt utsago alltså, jag var på jobbet (phu)) så är hon helt klart redo för några timmar i skolan. Det känns så i alla fall.

Jag måste ha missat något?!

Jag måste ha missat det. Jag känner mig hopplöst efter. Redan från början. (Eller inte). I alla fall verkar julen vara här. Redan. Tidigare och tidigare för varje år.

Affärerna har varit laddade med julpynt och julljusstakar i flera veckor. Det har till och med jag lagt märke till, men idag kändes det på något sätt som att de knökat in dubbelt så mycket krimskrams på samma yta. Juldekorationen sitter sedan veckor tillbaka på plats på det lokala torget. Där är det bara granen som fattas. Mataffärerna säljer redan pepparkaksdeg, vörbröd och lussekatter. Blossa har släppt årets glögg och ikväll såg jag att adventsstjärnan, ljusstakarna och julgardinerna var på plats i ett av grannhusen.

Varför har alla så bråttom?! Inte konstigt att folk sliter ner sina julsaker redan i mellandagarna. Då har de ju redan tröttnat på alla tomtar och ljusstakar som togs fram i början av november. Jag tillhör det (utdöende) släktet som till och med skiljer på advent och jul. Till advent åker ljusstakar och utebelysning fram. Jag fixar lite julrosor och hyacinter. Ofta fuskar jag lite och fixar några julgrupper redan till advent.

Men inga tomtar.

Tomtar hör till julen. Inte till advent. Tomtarna kommer upp lagom till Lucia. Samtidigt som granen kläs (Jo, den klär vi faktiskt redan till Lucia. Det har blivit en tradition för att vi alltid åker bort i jul). Naturligtvis ska det vara en äkta gran som väljs med omsorg. Ingen kungsgran eller plastgran här inte.

Julen ska hållas kvar till Tjugondag knut. Jag tycker alltid att det är lika deprimerande när adventsljusstakarna måste packas ner. Det blir så mörkt och trist. Jag behöver ljuset.

Men just idag känner jag alltså ingen stress över julens antågande. I min värld är det lååååångt till jul. Först ska vi fira en Kråkunge som snart blir sex år. Det upptar typ resten av helgerna i november. Sen. När vi firat klart. Då. Först då kan jag gå med på att det snart  är jul (läs: då har jag tid att skifta fokus och börja stressa upp mig över julen istället).

Julmustfyrverkeri á la läskfontän

Ett tips bara.

Om det står i instruktionerna till Sodastreamen att kolsyran ska tillsättas innan syrupen för läsken tillsätts, då är det så det ska göras. Inte tvärt om. Jag lovar.

Nu är nog även maken övertygad.

En tydlig differens mellan målbild och verklighet

Vissa dagar.

Vissa dagar blir helt enkelt inte som man tänkt sig dem. Igår hade jag till exempel en tydlig målbild på näthinnan när jag tänkte på den här dagen idag. En målbild som var så långt i från verkligheten man kan komma. Jag föreställde mig en mysig hemmadag med två småsjuka Kråkungar. Vi skulle kanske mysa i soffan framför en film, läsa några böcker och lägga pussel. Kråkungarna skulle skämmas bort med saft, bullar och kanske en tablettask trots att det bara var fredag. MammaMu skulle tänka glada tankar, var lugn och njut av en extra ledig dag tillsammans med sina lugna, glada och nöjda Kråkungar.

Jag vet inte riktigt var jag fick den här bilden ifrån. För rent erfarenhetsmässigt är det väl kanske inte riktigt så det brukar se ut. Kanske fick jag den ifrån alla dessa övermysiga mammabloggar där ute i bloggvärlden. Ni vet de där bloggarna som alltid beskriver tillvaron med rosa fluff och kritvita, välstädade hem. Kanske det.

Nåja.

I verkligheten ser det ut så här.  I morse vaknade Lillebror på helt fel sida av världen och humöret har inte blivit bättre under dagen. Allt är fel. Precis allt. Fel frukost. Fel sked. Fel stol. Mamma är dum. Storasyster är dummare. Han gnäller. Han bråkar. Han retas. Hela tiden. Om allt.

Storasyster, som är den sjukaste av de två, håller sig lite lugnare. Dock njuter hon av att retas lite extra med Lillebror när han är på sitt usla humör. Bara för att hon kan och bara för att hon märker att det gör MammaMu extra irriterad. Storasysters lugn är dock inte helt beständigt för mitt i ett Alvedonrus fick även hon spel och började bråka och skrika och härja runt. Jipee. Hur hon kommer må när medicinen går ur kroppen vill jag inte tänka på. Jag försöker förklara för henne att hon kommer må skit om hon inte tar det lugnt, men det går inte riktigt hem. Hon bara fortsätter att bråka med Lillebror.

Mitt i allt det här känner MammaMu att även hon är på väg in i en förkylning. Humöret såg Lillebror till att redan i morse få ner i ankelhöjd. MammaMu känner att hon börjar närma sig en mental ålder på sex år. Det är så lätt hänt i det här sällskapet. MammaMu skriker och gapar och härjar på Kråkungarna som svarar med att skrika och gapa och härja ännu mer. Perfekt.

Det går verkligen bra det här känner jag. Jättebra.

Å så var de två... nu tar jag helg!

Jaha. Storasyster klarade sig inte undan. Inte den här gången. Så idag har Lillebror och pappan haft sällskap av ännu en Kråkunge här hemma. Något som uppskattades av en prat-, och sällskapssjuk Lillebror.

Nämen, då är det väl färdigjobbat för den här veckan då. Lika bra att ta helg.

I got the message!

"Tomten jag vill ha en riktig jul"

På repeat. Om och om igen. Redan.

Lillebror alltså.

Och nu lånar han visst min telefon och ringer till Tomten. Han önskar sig en riktig jul. Och en sparkcykel. När jag var liten lade vi ut önskelistorna i skogen...

Var har ni era elvispar egentligen?

Våra vispar till elvispen hänger på dörrhantaget in till kontoret. Där har de visst hängt ett tag. Lillebror yrar något om hänglås. På hallgolvet står visst en kastrull full med påsklämmor och under soffbordet ligger en kavel. Inga konstigheter med det. Faktiskt inte.

Nej, men vilken överraskning!

Kan ni gissa vem som är sjuk?!

Jo, Lillebror.

Igen.

Nu börjar jag tycka riktigt synd om honom. Nu börjar det bli jobbigt. Men hosta och feber är trots allt ett faktum...

(Ps. Det kan inte vara meningen att man ska jobba när man har småbarn. Vem kan göra ett bra jobb och leverera något vettigt med tvådagars-arbetsveckor liksom... Suck!)

Trädgårdsarbete

MammaMu räfsar ihop löven i och Kråkungarna sprider ut dem igen.

Precis som vanligt alltså.

Mörkret

Nu ser jag inte ljuset mer i år. Det är så det känns varje år när klockorna ställs om till vintertid. Det är mörkt när jag vaknar på morgonen och mörkt när jag kommer ut från kontoret på eftermiddagen. Har jag tur kan jag skymta solen en stund på helgen, men har jag otur så är regnmolnen så tjocka och gråa att ljuset aldrig bryter igenom.

Mörkret påverkar mig. Och det mer och mer för varje år som går. Jag blir trött, deppig och håglös. Jag har ingen lust till någonting. Inte till någonting annat än att drömma mig bort.

Så här års börjar jag drömma om att emigrera till ett land som faktiskt har fyra årstider. Ett land med sol om sommaren och snö om vintern. Där dag är dag och natt är natt.

Så här års börjar jag desperat hitta anledningar till att fly mörkret. Jag surfar som besatt efter utlandsresor. Längtar efter sol och värme. Och efter snö och ljus. Jag känner ett desperat behov av att ha något att se fram emot. Något att längta till. Ett avbrott i mörkret. Det är troligtvis anledningen till att jag inom loppet av en vecka bokat in två resor nu i vinter. Den ena resan har vi längtat efter i sex år nu. Ända sedan Storasyster föddes har vi målmedvetet jobbat för att kunna genomföra den. Och äntligen. Äntligen är Lillebror tillräckligt stor. Tillräckligt stor för att orka med bilresan och tillräckligt stor för att hänga med oss runt. Det är vad vi hoppas i alla fall. Jag pratar om en skidresa. Till Alperna. Till mitt "andra hemland" Österrike. Men mer om det en annan gång. Jag har inte riktigt den energin som krävs för att kunna  glädjas fullt ut just nu. Inte än.

Så här års blir tankarna på vår livssituation och tillvaron än intensivare. Det är nu som jag återigen börjar fundera på att flytta. På att börja om. Eller kanske säga upp mig. Bara sådär. Helt utan anledning. Eller åtminstone att låta renovera köket och badrummen eller tapetsera om kontoret.

Så här års trivs jag sämre än vanligt på jobbet. Jag letar ständigt efter anledningar till att ta semester eller att vara ledig. Därav ovan nämnda jakt på tillflyktsorter. Höstmörkret gör liksom det jobbiga ännu jobbigare.

Så här års är det dags att börja ladda för födelsedagsfirande, barnkalas och släktkalas. Därefter tar julen vid. Den tanken känns övermäktig den också.

Så här års sprudlar inte direkt kreativiteten. Nej inte alls faktiskt. Bloggandet som egentligen är menad som en ventil, blir ytterligare ett krav. Ett krav på att prestera och leverera. Det fungerar inte alls. Inte just nu i alla fall. Vi får hoppas att det vänder. Ska försöka lapa lite ljus i helgen. Det kan hjälpa. Liiiite. Annars kan ni väl lova mig att titta in här i bloggen igen till våren. Det mesta brukar ju trots allt lösa sig när ljuset återvänder.

Tandtrauma

Ja så kallas det visst. Det som Lillebror råkat ut för. Egentligen är det väl inte så oväntat eller konstigt att just han ska drabbas av ett tandtrauma. Vår klättrande Lillebror. Det kunde varit värre. Det kunde varit huvudet. Eller armarna. Nu är det mjölktänderna som råkat illa ut. Det jobbiga är bara att ingen egentligen vet vad som hänt. Eller när det hände. Eller jo. Det var på dagis. Han slog tydligen tänderna i en bordskant. Eller möjligen var det en stolsrygg. Det har han i alla fall berättat själv. Vår Lillebror. Ingen annan har märkt någonting. Vi borde väl reagerat när han hade ont i tänderna vid tandborstningen. Det borde vi. Men vi avfärdade det som det gamla vanliga gnället och bråket. Lite värre än vanligt bara. Så bra föräldrar är vi. Det är först nu vi förstår hur det var. Att han faktiskt hade ont. Att tänderna kanske till och med satt lite lösa. Nu förstår vi det. Nu när framtänderna sakta börjar anta en gråaktig ton. Nu när tandläkaren fått röntga skadan. Än vet vi inte hur allvarligt det är. Vi får avvakta och se. I bästa fall läker det ut och tänderna blir vita igen. I sämsta fall. Ja i sämsta fall blir han tandlös vår fina Lillebror. I flera år. I värsta fall blir rötterna infekterade och då måste de dras ut. Med tång. Han skulle i alla fall få behålla tänderna över jul. Det var vad tandläkaren sa. Tandläkaren som tydligen trodde att även jag var på det skämtsamma humöret idag. Nja, inte direkt.

Men, vi får väl hoppas på det bättre alternativet då...

Friskförklaring

Hur vet man egentligen att man är fullt återställd efter en magåkomma? Jo, det måste vara när man återigen helt ohämmat häller i sig kaffe(?) från kaffemaskinen på jobbet...!

Jag är glad...

...att jag inte gjorde slag i saken och satte igång att putsa fönster i helgen. Det hade varit ogjort arbete. Verkligen. Höststormarnas storm härjar nämligen här på västkusten idag. Vi snackar horisontellt saltvattensregn som har förmågan att frosta igen även de renaste förnsterrutorna flera kilometer inåt landet. Jag hade tur alltså. Som inte orkade putsa fönster i helgen. Tänk att latheten kan föra med sig något gott.

Jag hatar storm. Jag hatar när hela huset gungar, när det knakar och brakar i väggarna och man tror att fösterrutorna ska blåsa sönder vilken sekund som helst. Jag hatar det.

Nu vill jag ha snö. Massor med snö. Nu är jag redo för en riktig vinter.